Predikan 3 advent 1årg 2002 i Gagnefs kyrka
text: Matt 11:2-10
Den här söndagen handlar om Johannes döparen som Jesu förelöpare. Men som alltid handlar det förståss allra mest om Jesus. Fast vi börjar med Johannes. När Jesus säger att Johannes är den störste av alla profeter, skulle någon kunna invända att detta inte är sant. Inte var väl Johannes så märkvärdig jämfört med hans föregångare i den långa raden av profeter. Johannes predikade och han döpte. Hur kan då Jesus ställa honom framför giganter som Mose, vid vars ord Gud klöv röda havet, och för vars stav vattenbäckar bröt fram ur den döda ökenklippan. Vad är Johannes mot Elia för vars ord det vattendränkta altaret fattade eld? Eller ens mot den lille Jona, som Gud räddade ur valfiskens buk, för att han skulle predika för Nineve. Han räddade ju en hel stad med sin predikan. Ändå ställer Jesus Johannes framför dem alla. Det är nämligen inte vad vi människor gör, varken i egen kraft eller med Guds kraft som gör oss stora inför Gud. Johannes storhet var att han av Gud, alldeles utan egen förskyllan, hade blivit den som Gud hade givit uppdraget att gå närmast före Kristus. Se jag sänder min budbärare före dig. Han skall bereda vägen för dig. Johannes storhet är hans närhet till Jesus. Inget annat. Och därför fortsätter han, där vi slutade läsa, med de ord som kan låta besynnerliga, men som tydliggör detta: "Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är likväl större än han". Att tillhöra himmelriket det är att tillhöra Jesus genom tron. Och större än detta, i världens ögon så obetydliga, är ingenting i Guds ögon. Ingen blir någonsin större än den som håller fast vid att all synd och ondska, och det medfödda utanförskapet från Gud är försonat och övervunnit av Jesus när han dog i vårt ställe. Ty dessa hör himmelriket till. Om dem säger Jesus: Saliga är de som inte kommer på fall för min skull.

Texten börjar med att Johannes i sitt fängelse sänder bud till Jesus och frågar: Är du den som ska komma (alltså Messias, eller Kristus) eller ska vi vänta på någon annan. Kanske är det inte så meningsfullt att fråga varför Johannes ställde denna fråga. Var det för att han hade kommit i tvivel eller var det för att ge Jesus tillfälle att vittna om sig själv för hans lärjungar, som inte ville tro på Jesus. Ingetdera är omöjligt. Johannes satt i sin fängelsehåla, och ändå hade han vittnat om att befriaren, Guds Messias var kommen och Guds rike mitt ibland oss. Hur kunde det då gå honom så illa att han fick sitta sina sista dagar i fängelse för att halshuggas och bäras omkring i en obscen dans. Det kan vara lätt att förstå om också Johannes överväldigades av mörka tankar där i sin ensamhet och instängdhet och mörker i Herodes fängelsehåla. Där satt han för att han påmint Herodes och hans gemål om Guds bud och äktenskapets helgd. Men det är nu en gång så att den som går Guds vägar sällan får det lätt här i världen. Och med det bibliska perspektivet för ögonen är det alldeles naturligt. Det står en strid mellan Guds rike och denna världen, som ligger i den ondes våld och varför skulle då de som s.a.s deserterat och tagit sin tillflykt till Kristus bli milt behandlade i denna värld. Sådant har vi ingen anledning att vänta oss. Istället måste vi räkna med att världen vill ta Jesus och hans evangelium ifrån oss. Kanske genom att måla oss för ögonen att Guds rike är så kraftlöst och marginellt. Eller genom att förvränga Jesu ansikte för oss, som med en narrspegel. Detta sker oss ständigt och då ska vi göra som Johannes: Sända bud efter Jesus själv, och be honom säga oss hur det är. Lyssna på hans ord. Detta måste vi göra om och om igen. Och vi har hans ord närmare till hands än Johannes hade. För vi har hans ord i bokhyllan. Vi kan själva läsa om hur blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör döda står upp och för fattiga förkunnas glädjebud. Världen har ännu inte förändrats. Det är ännu så ofta kallt och hårt och tomt att leva i denna världen. Det skramlar och låter mycket, men innanför är det tomt. Otrons makt tränger oss både inifrån och utifrån. Kan det verkligen vara så att Jesus är den som skulle komma.? Kan det verkligen vara så att han ensam är världens ljus, och salighetens hopp för alla människor? Ja, Jesus är den samme. Vi kan tvivla, men han är densamme ändå. . Han har vunnit oss med sin död, att höra till ett rike som aldrig dör. Guds rike. Salig är den som inte kommer på fall för min skull. Om Johannes fråga är sprungen ut tvivlets oro, så är det inte märkligt. Också han är en människa. Och då kan vi ta honom som en förebild när vi själva drabbas av tvivlet, när vi prövas på gränsen av vår förmåga. Han vände sig till Jesus och frågade efter hans ord. Han var själv med sitt tvivel och sin otro en bland de fattiga åt vilken evangelium var förkunnat.

Men det kan också vara så att Johannes ställde sin fråga för att återigen peka på Jesus för sina lärjungar, som inte ville tro på den som Johannes predikade om och pekade på. Lärjungar som missuppfattat och höll fast vid sin missuppfattning och inte ville gå över till Jesus. Se Guds lamm, som borttager världens synder. Så hade Johannes pekat ut Messias. Messias, Kristus, den som ska ställa allt i rätta i världen, som ska döma den och rena den i ett elddop, han gör detta befrielseverk såsom ett offerlamm, som dör i vårt ställe! Något helt annat än Johannes lärjungar och de flesta andra tänkte sig. Vi vet ju alla, såvida vi inte håller fast vid en uppblåst livslögn, att vi ständigt, med tankar ord och gärningar är med och upprätthåller det ondas välde i världen. Guds vrede, den som vi obetänksamt med Johannes lärjungar ibland kan längta efter, då ondskan äntligen skall utrotas ur världen, skulle också utrota oss själva. Det är den bistra sanningen. Men tack ock lov har Guds rike ännu inte brutit in på det viset. Inte ännu. Jesus kommer ännu för att förkunna glädjebud för de fattiga. Fattiga inför Gud, d.v.s sådana som vet att de inte på långa vägar har uppfyllt eller kan uppfylla de förväntningar Gud ställer på en människa. Och som vet att det är med rätta hon är utestängd från Guds välvilja. Dessa är de andligen fattiga, och just dessa är det som Jesus har kommit för att förkunna glädjebud - evangelium - för. För det är bara dessa som kan ta emot Jesu ord och offer som ett evangelium. För Johannes lärjungar, som genom ett rent liv menade sig redan höra till Gud, och många med dem är Jesus antingen stötande eller ointressant. Därför säger Jesus: Salig är den som inte kommer på fall för min skull. På åtminstone tre sätt kan en människa stöta sig på Jesus och hans ord - evangelium till de fattiga i anden.

1. Det första är att vi lever kvar i livslögnen, och säger oss själva att det inte är så illa ställt med mig. Att om alla ändå vore som jag, då skulle det se ganska skapligt ut i världen, och Gud kunde vara nöjd. Inte är jag sådan att jag behöver någons annan död, i alla fall. Så illa har jag inte gjort, i alla fall! Är det kristendom, då får det allt vara för mig. Det verkar väl överspänt. Men nog tycker jag om stämningen och musiken, och orden som uppmuntrar till att göra gott. Det är bra, sådant vill jag visst inte vara utan! För dem av oss som fastnar i den tanken, står det riktigt illa till. Gud tvingar sällan, och hur får man utan tvång den till läkare som så totalt saknar sjukdomsinsikt. Hos dessa människor har evangeliet ingen verkan. Det är om dessa Jesus på ett annat ställe säger: Kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ned dem och vänder sig sedan om och river er. Pärlorna är evangeliet. "Påstår du att jag är en så oduglig syndare i Guds ögon: har du en så svart gudsbild, borde du nog gå till en psykolog, snarare än predika för mig! Min gudsbild begär inte det orimliga av mig!" Men det händer att Gud tvingar en sådan människa till bitter insikt och att livslögnen spricker. Det gör ont, men är ett stygn till liv. När ballongen har spruckit finns det plats för evangelium. Om det händer har inte Kristus sträckt ut sina händer förgäves. Han har gjort den blinde kejsaren i sina nya kläder seende, och den stackaren kommer inte mer att spotta på Jesus när han förbarmar sig över honom och mot allt förnuft, men av all sin kärlek, räcker honom sin egen rättfärdighetsklädnad. Den underliga dräkt som gör vilken syndare som helst till ett helgon i Guds ögon.

2. Men så kan det för en annan vara det alldeles motsatta problemet. Man säger: ja, det må så vara att Jesus har dött för mångas synder, men så illa som jag har burit mig åt, så kan det inte finnas något hopp för mig. Vad det är för en synd, som plågar en så, kan förståss vara olika. Men antingen den är av ett sådant slag så att många människor, om de fick veta, verkligen skulle tänka: Den människa som gjort något så fasansfullt har väl ändå förverkat sin rätt att leva. Eller om det är något som i människors ögon är alldeles obetydligt, som plågar en, och gör att man inte vågar tro att det kan vara sant att förlåtelsen verkligen är av nåd, fritt och för intet och just för mig! Men plågas du på detta sätt. Se upp på korset, och vet att det är för din synd han dör. Du har rätt när du säger att du förbrutit dig mot Gud och hans heliga vilja. Men straffet är avtjänat. Han gjorde det av kärlek till dig, inte av tvång eller i okunskap om hur illa du skulle komma att göra, utan för att vinna också dig till sitt rike. Så var då inte rädd. Det är för fattiga syndare som du och jag, som evangeliet förkunnas. Vi må tro honom när han säger oss: Dina synder är dig förlåtna. Gå i frid och synda inte mer. Guds rike är ett mycket märkligt rike, för det är bara syndare och ogudaktiga som får plats. Bara de som får den bittra nåden att bekänna "Jag har syndat mot himmelen och mot dig". Bara de som vet att det är sant, som vi bekänner: "Mot dig och dina bud har jag syndat med tankar ord och gärningar. Jag är värd att förkastas från ditt ansikte om du skulle döma mig som mina synder har förtjänat". Bara för dem, bara för fattiga syndare som oss är evangelium evangelium. Bara för sådana kan himmelen öppnas. Ty Gud gör den ogudaktige rättfärdig - av nåd allena. Därför ska vi lägga fram vår skuld inför Gud, och erkänna hur illa det är ställt med oss. Och vi ska höra hans löfte om våra synders förlåtelse i Jesu blod. Det förlåtelsens och barnaskapets och nådens evangelium som han försäkrar oss gäller just oss.

3. Och så finns det också ett tredje sätt man kan komma på fall. Det är när vi med blicken går från korset till oss själva. När vi börjar tänka: Men om han har givit mig förlåtelse och liv och salighet. Varför är det då ännu så ofta osaligt i mina känslor och tankar. Varför bärs jag inte av tacksamhetens varma känslovåg. Kanske har jag då ändå misstagit mig. Kanske är det inte för mig. Kanske ska jag vänta på någon annan, som kan befria mig på riktigt, ur mitt fängelse. Men detta är feltänkt, och världens narrspegel, som åter lurar oss. För Jesus har aldrig lovat oss något känslornas paradis i vårt inre, lika litet som något jordiskt paradis i det yttre. Glädjebudskapet, som förkunnas är något som hör vår kunskap till. Salighetsläran, som man gärna sade förr, det är ett bra uttryck, för tron sitter faktiskt till inte så liten del i huvudet. Kristen är den människa som vågar lita på att Jesus har dött för hennes synder och gjort henne till sitt barn fastän hon varken med sina gärningar eller med sina känslor eller med sina ord någonsin kan göra sig förtjänt av det eller ens på ett tillbörligt sätt visa sin tacksamhet över det, fastän vi så gärna skulle vilja det. Förtröstan på Kristus - på ett sätt kan man likna det vid vardagens förtröstan. När jag skulle hit till den här gudstjänsten, så litade jag på att bilen skulle fungera - den fungerade i går, och jag visste att det fanns bensin i den, och att vägen skulle vara sammanhängande så att det gick att åka på den hela vägen från Björbo till Gagnef. Därför gick jag ut och startade den drygt en halvtimme innan jag räknade med att vara här. Det kändes faktiskt inget speciellt, och jag tänkte inget speciellt om det heller, men jag litade på det och handlade efter det, idag på samma sätt som alla andra dagar. Hade jag inte trott på bilen och vägen hade jag inte vågat lova ut att komma hit och predika idag, eller också hade jag kanske börjat åka från Björbo mitt i natten, för säkerhets skull, så att jag skulle hinna gå. På samma sätt kan en kristen människa leva och dö i förvissningen om syndernas förlåtelse genom Jesu kors och blod. Vad man känner, om man är glad eller nedstämd, orolig eller upprymd, har ingen betydelse. Kristi försoning bär oss. Det är långt mycket säkrare än bilen och vägen, som jag likväl litade på i morse. Jesus kan vi långt mycket tryggare lita på. Sedan ska vi ofta stanna upp, och lyfta våra ögon till Korset. Då kommer tacksamheten och glädjen att finnas där. Men det är inte den som bär oss.

Så då, när det onda drabbar oss, när glädje och förväntningar vänds i sorg, när hälsa och mod sviktar, när vårt liv liknar döparens fängelse, då må vi vända våra blickar till Jesus. Han är den vi väntar på, fastän det är så tydligt att hans rike inte är av denna världen. Stenarna rämnar inte i Johannes fängelse. Befrielsen är på ett annat plan. Ett på en gång djupare och högre. Det är vägen till Gud genom förlåtelsen som är öppnad för oss. Se Guds lamm, som borttager världens och våra synder. Saliga vi, om vi inte kommer på fall för hans skull utan håller fast vid detta evangelium till alla oss fattiga syndare på denna jord. Ty stenen som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten.

Låt oss därför stå upp och bekänna vår Herre och frälsare och Gud:

ing 39 Jesus från Nasaret går hä
grad 529 Jag till din måltid bjudi
e pred 551:1-4 Från Gud vill jag ej vika
off 110 Han kommer i sin kyrka vi
slut 545 O Jesus, rik av nåd, nu p