Predikan 1.a advent 3-95 Grängesberg
Det finns en mörk skugga bakom glädjen och glammet den här 1 advent. Det kommer inte att fortsätta så här. Glädjen kommer att ta slut. Bortom hosianna-ropen och palmbladen står korset. Och fastän Nasaretborna häpnade över de ljuvliga orden som utgick ur Jesu mun, skulle de ändå straxt vara beredda att driva honom mot stupet, där staden slutade.
Idag är vi samlade här. Det är glädje och högtid. Vi har samlats för att vara med och sjunga adventpsalmerna. Vi gläds åt livet, åt ljuset. Men skuggan finns också här, så hotande nära. Glädjen är inte för alltid. Vi har inte kontroll över livet. Vi kan inte försäkra oss mot tragedin. Att leva i osäkerheten hör till livets förutsättningar.
Ett ord för att vara utlämnad och inte själv kunna bestämma över sitt liv, är "fattig".
Det finns materiell fattigdom, som utlämnar en människa åt andras godtycke. Den sortens fattigdom är frustrerande och förnedrande, och den är det vår gemensamma uppgift att bekämpa. Både här hemma och i världen.
Men den andra sortens fattigdom, går inte att avskaffa. Det är den existensiella fattigdom som består i att vara utlämnad åt livets godtycke och inte kunna bestämma över livet. Existentiell fattigdom, eller andens fattigdom, som är uttrycket i bibeln.
Hur hanterar vi vår andliga fattigdom?
Ett sätt är att försöka glömma den. Försöka bygga upp ett tryggt liv, och se till att ha det väl beställt. Kanske lyckas vi då förtränga att glädjen tar slut, kanske förr än vi anar. Att vi aldrig kan få några garantier för att vi får behålla livet eller hälsan eller våra kära.
Men det finns också ett annat sätt att hantera denna existensiella fattigdom. Vi behöver inte glömma. Det är till just oss fattiga människor, som i grunden faktiskt saknar förmåga att styra de stora skeendena i våra liv, som Gud vill tala till och ge mod och hopp. Det är för oss han vill förkunna ett Nådens år från Herren.
Nåden är det som gör det möjligt att leva trots osäkerheten.
Faran med fattigdomen är nämligen att man ger upp. Förlorar självförtroendet och blir ett objekt för andras godtycke eller för livets nycker.
Guds nåd kan förhindra att det blir så. Nåden är nämligen samtidigt både förtroende och gemenskap.
Förtroendet att vara människa med uppdrag att vara med och förverkliga Guds vilja i världen. Och gemenskapen med honom, han som ständigt fastän osynlig kommer till oss.
Med nåden, med sitt ständigt förnyade förtroende och med gemenskapen med oss, vill han förhindra att vår existensiella fattigdom tar modet ifrån oss och förkrymper oss som människor, så att vi ger upp.
Idag är det Första advent. Vi tänder ett ljus, det första ljuset. Det ljuset är också vårt dopljus. För i dopet lovar han att vara med oss alla dagar till tidens slut. Och i dopet fick vi hans uppdrag att vara ljus som tillsammans med honom och i hans efterföljd hjälper till att skingra mörker och frusenheten i världen och just där vi står.
Låt oss nu stämma in i tron på honom som kommer till oss och som ger oss mod och glädje.
Vi tror på Gud Fader...
Torbjörn Axelson
1 adv 3-98 Floda 981129
Detta är längtans söndag. Folket samlas kring honom som rider in i Jerusalem. Vi stämmer in i hossiannaropet. Hyllningsropet som ochså är ett rop på hjälp. Längtan efter något nytt. Inte bara nytt kyrkoår, utan nytt liv, nytt möte, och närvaro på nytt. Förnyelse av livet. Att det ska vara på något annat sätt. Fast det ska väl vara som det alltid ha varit också. Det är kanske inte så klart för oss vad vi längtar efter, men vi stämmer in i hossiannaropet. Vi riktar vårt rop tillsammans med dem, till Jesus, när han rider in i Jerusalem. Hossianna Davids son, välsignad vare han .....
I Nasarets synagoga sitter de samlade. De ska lyssna till han pôjken till snickarns Josef, som har blit en sån berömd profet. Och josefspôjchen han börjar läsa och predika och nog é han frak den där. De sitter och gläds över att en av deras pojkar har blivit så berömd och duktig. En ifrån Nasaret.
Och vi sitter här i Kyrkan. Gläds över vår fina kyrka, som vi har här i Floda. Och kören som sjunger så bra. Nog är den fin våran kyrka som ligger så trygg när man åker förbi. Man behöver ju bli påmind om att det finns något annat än den här tillvaron också. Kyrktornet pekar uppåt, och klockorna ringer, så det hörs över hela Floda. Det är bra.
Det är första advent.
Fortsättningen i Nasaret var inte så idyllisk. Jesus vägrade att vara någon glansspridare för sin hembyggd. Han unnade dem tydligen inte den glädjen. De menade att de kände honom. Att han tillhörde dem. Men Jesus gick inte med på det. Han ägs inte av någon utan går sin egen väg. Ingen förfogar över honom. Han är ingen representant för Nasaret. Inte för sin släkt och familj. Inte ens för sitt folk Israel. Ingen är hans fader utom Gud, och hans släkt är de som gör hans vilja. Han hänvisar till det gamla testamentets profeter Elia och Elisa, som valde att hjälpa främlingar fastän nöden säkert var likla stor på hemmaplan. Den som gör min Faders vilja, de är mina bröder och systrar och min mor, låter han hälsa sin familj vid ett annat tillfälle.
Jesus söker vem han vill, men han stannar inte hos dem som ser honom som en förgyllare. Han är inte någon ambasadör för Nasaret. Han ägs inte av någon och låter sig inte utnytjas för något syfte.
Därigenom visar han också hurdan Gud är och han visar hur vår väg måste se ut om vi vill göra allvar av vår längtan att följa honom.
För visst längtar vi. Vi är människor och därför längtar vi. Idag kan uttrycka vår längtan genom att sjunga och be. Genom att gå i kyrkan. - Jo, på 1 advent är det ju tradition att gå, så det är lättare att komma iväg då. Det borde vara lättare de andra söndagarna också, men det är inte så lätt. Man har mycket att stå i, och så är det många som undrar i en sådan här by, om man går till kyrkan utan anledning. Det brukas inte så längre här. Man behöver en förevändning. Och så när man är van att inte gå, så går det ju bra ändå. Och Gud, jo det är ju en trygghet i livet, men man behöver ju inte göra så stor affär av det. Det är något man har innerst i sig. Inget som man skyltar med precis. Så ungefär är det många av oss som tänker. Det är så man ska tänka, om man inte ska bli räknad som lite udda.
Jesus fann sig inte i normerna som gällde i Nasaret. Hans längtan efter Gud var så stark att han lämnade dem, och när han kom tillbaka, var han inte längre en av dem. Han hade blivit en främling, och det utmanade dem. Men Gud, och Guds vilja är viktigare, och den måste man söka själv. Så var det för Jesus, och så är det för oss.
Om vi tar vår längtan på allvar, så ställs inför ett val. Ett svårt val. Ett val mellan att vara den man tror att andra i ens omgivning, släktingar och grannar och arbetskamrater, förväntar sig att man ska vara. Eller utan att fråga någon annan om lov, söka efter Gud, och Göra Gud till sin verkliga hemvist. Ingen har rätt till ens liv utom Gud. Människan måste vara fri för att hon ska kunna bindas vid Gud. Släkten, byggden, traditionen, familjen. Det kan vara så att man måste avtå ifrån det. Alla måste inte flytta från sin hembyggd i bokstavlig mening för trons skull, som Jesus gjorde, men i en andlig mening måste man flytta hemifrån. I Nasaret blev man besviken och rädd inför den insikten och man reagerade med vrede.
Att vara kristen är att vara pilgrim. Att bryta upp och lämna bakom sig, och fästa sina inre ögon vid Gud. Leta efter luckorna i molntäcket, fönstren in mot den värld som är verkligheten. Luckorna och förnstren finns, längtan är inte omöjlig. Och Guds kärlek är den källa ur vilken all verklighet utgår. Kyrkan är inte denna verklighet, men Guds ord, Nattvarden och bönen är brunnar för nåden och närvaron.
Ett nådens år vill Gud ge oss. Nåden att vandra med honom. Jesus kommer ridande till oss. Vi har stämt in i hossiannaropen. Nu måste vi välja om vi ska följa honom eller om vi ska låta honom gå vidare och vi går hem till vårt.
Han är på väg till Jesusalem. Där blir han korsfäst. Om vi blir respekterade i vårt val eller om vi får leva med spe och oförståelse tillsammans med honom, det kan vi inte veta. Ska vi ta vår längtan på allvar eller ska vi leva på som andra bestämmer åt oss. Det är vårt val. Om vi går, så kommer Gud oss till mötes. Det är ett nådens år.
Låt oss stå upp, och den som vill får stämma in i kyrkans trosbekännelse.
ing 103 Bereden väg för Herran! B
grad 104 Gläd dig, du Kristi brud,
e.ev 105 * /: Hosianna, Davids son
e pred 108 Gå, Sion, din konung att
slut 109 Det susar genom livets st
Torbjörn Axelson
2 adv 1-96 pred i Gr-b 961208
Riket som kommer.
Guds slutliga seger. Då härligheten äntligen skall visa sig. Då all ondska all sjukdom och all plåga all död skall få en ände. Judar och kristna har delat denna längtan. En dag skall Messias komma med Guds rike och förvandla världens kamp och elände.
När Jesus kom, tänkte många: "nu är det på väg. Han är Han här, som skall komma. Nu skall allt ställas till rätta. Därför ville man göra honom till kung. Därför hyllade man honom förra söndagen, när han äntligen red in i Jerusalem.
Men många, kanske de flesta, blev besvikna. Inte var han Messias. Världens ondska har ju inte minskat. Hatet och plågan, och missförhållandena, ser ju lika dana ut. Inte kan väl han vara messias.
Men några trodde på honom. Av dem var det åtminstone en - kanske fler - som trodde fanatiskt på honom. Längtan växte till otålighet, och de ville tvinga honom att visa vem han var. Messias. Evangelierna framställer honom visserligen inte så, utan som en genomond människa. Det blir ju lättare så: Inte kan väl katastroferna bero på människors tro och hängivenhet för det goda. De måste bero på snikenhet och ondska. Eller?
Men han förådde honom, och Jesus fördes bort som en stackare. Judas vaknade ur sin dröm och hoppet dog, och han insåg att han i sin brinnande tro hade dödat en annan drömmare. Det var då han inte längre orkade leva.
Men de som levde vidare fick en annan erfarenhet. Han var verkligen dödens besegrare, Messsias Han som skulle komma. Guds son. Men på ett hemlighetsfullt sätt. En hemlighet att berätta, men fortfarande en hemlighet.
Gud har verkligen kommit in i denna värld, döden har blivit genombruten av Gud. Men det är fördolt. En hemlighet; för på ytan har ju inget hänt. Döden är kvar, och den gör lika ont och lämnar samma sorgens iskyla efter sig, som den alltid gjort. Hatet har inte upphört. Våndan och oron har snarare ökat än minskat. Och ändå skulle det vara så att Messias kommit med Guds rike, så att det finns här.
Kan man verkligen tro på något sådant. De första kristna hade ett svar. Bara en liten tid och Han skall komma åter. Då skall Hans rike komma. Denna tid är bara en mellanperiod. Han har kommit fördolt, men snart, om bara en liten tid, skall han komma, verkligt och så att alla skall se det. Stå fast i tron. Håll ut.
Men tiden blev längre. År gick. Decenier, De som varit med dog. Inte bara genom martyrdöden, utan av ålderdom. Ändå dröjde han. Och världen såg ut som den hade sett ut. Nytt lidande, mer elände, Och också mänsklig glädje för nya människor, men alltid med samma ensamhetens baksida.
"Han dröjer för er skull. För att alla ska bli frälsta." Så sa man till varandra. Han dröjde för att vi var så tröga att tro på honom, och för att vi skulle få tid att omvända oss.
Men ständigt kommer nya generationer, och alla måste de på nytt och på nytt erövra den tro deras fäder och mödrar kämpat och gråtit sig fram till.
Åren, decenierna, seklerna, millenierna har gått. Och ännu han dröjer.
Har han glömt bort oss? Hur länge skall vi vänta? Vi har snart väntat i två årtusenden. Herre, när kommer ditt rike?
Jag vet inte när det kommer. Tydligen visste inte ens Jesus när han skulle komma tillbaka. Bara Fadern i Himmelen. Kristendomen tvingades ändra perspektivet. Det blev alltmer uppenbart att det var nödvändigt att inte, bildligt talat stirra upp mot himlen. Det finns ju ett liv här och nu också. Och Detta livet är av Gud. Det går inte an att försumma det. Och faktiskt är det ju så att Jesus talade mycket om det som hör detta livet till.
Kristendomen har sedan dess varit en religion, som inte bara sträkt sig till det som kommer. Inte bara det andliga är viktigt. Guds skapelse är också denna världen. Kanske är det självklart för oss att jorden, träden, djuren, och våra egna kroppar är något gott. Visserligen inget som varar för evigt, och det är ömtåligt, men kanske just därför så vackra, och en källa till sann glädje. Gud har skapat det, och den hemliga uppståndelsen, det hemliga Guds rike finns dessutom dolt i det svaga men av Gud så skönt skapade. Men allt är inte gott.
Så hur blir det då med Kristi härlighet. Ska vi få se den. Ska himmlen öppna sig. Ingen vet det. Vi längtar efter det. Vår vånda för hur det annars skall bli med Guds skapelse, om det bara ska fortsätta som nu, med rovdrift och exploatering av naturen, och av människor. Vi hoppas, att han ska komma. Befria sin skapelse, fullborda den, ge denna värld, som vi älskar, ett nytt ansikte, med fred och rättvisa överallt. En ny himmel och en ny jord.
Därför ropar vi och ber: Kom Herre. Dröj inte längre!
Mer än ropa vårt "Herre förbarma dig", kan vi inte. Vi måste leva med våndan över att uppståndelsens hemlighet och Guds närvaro är så osynliga. Så svåra att se för både oss själva och för världen.
Ändå den finns där. Härligheten. Låt oss vara vakna så att vi ser det dolda gudsriket. En dag skall det bli synligt. Men när vet ingen människa.
ing 107:4-5 Gör porten hög, gör dörren bred
grad 106:1-4 Jerusalem, höj upp din röst
e pred 111:1-4 Kristus kommer - Davids son
slut 103:4-6 Ej kommer han med härar
Torbjörn Axelson
Predikan 2 advent 2årg 1994
Guds rike är nära! Att dra sig undan och gå förlorad! Två ord ur dagens texter. Och det handlar inte om ett osäkert fjärran, någon stans på andra sidan döden. Guds rike är nära. Det bryter fram här och nu. Det vill dra oss med. Vill vi vara med, eller drar vi oss undan? Det handlar om mänsklighetens mål och mening.
Om det nu finns någon mening och något mål. Eller är den enda mening som finns, den vi till äventyrs själva kan skapa? Om Guds rike är målet, vad är i så fall det?
Vad är Guds rike och var är det? När någon ropar, Här är det, eller där är det, så spring inte dit, för när Guds rike kommer, skall det vara uppenbart för alla. Som blixten som flammar upp från horisont till horisont, så ska det vara på den dagen, säger Jesus. På ett annat ställe: "Guds rike är inom er". Så antingen är väl Guds rike, något som kommer. Något vi väntar på. En dag - men tills dess kan vi avvakta. Eller möjligen ropa: Gud varför gör du inget. Varför bryr du dig inte om oss. Ser du inte allt lidande. Hör du inte alla nödropen. Allt blod som ropar från jorden.
Eller Guds rike är inom oss. Låt oss bli navelskådare, så skall vi finna Guds rike. Gå in i vårt eget innersta. Där någonstans finns Guds rike! Kanske, men dessvärre hittar nog de flesta av oss åtskilligt som inte alls påminner om Guds rike. Högfärd, bitterhet, rädsla, osäkerhet, avundsjuka, eller bara en massa förvirrade tankar och känslor ingen kan reda ut. Att hitta Guds rike i den röran!
Vad är Guds rike egentligen? Ja vad är det? Ett rike. Ett rike där Gud råder! Fast ändå inte ett rike bland andra. Mitt rike är inte av denna världen, sa Jesus till Pilatus.
Guds rike är inom er. Egentligen kan det också betyda Guds rike är mitt ibland er. Ja, så kanske det är! Det är Jesus själv som är Guds rike. Han är mitt ibland oss. Honom bekänner vi ju vara sann människa - helt och fullt människa, men också fullkomligt mänsklig. En människa som inte dragit sig undan, utan blivit ett uttryck för det bästa av det mänskliga, trofast sin uppgift, den av Gud givna, intill döden, sant gudstillvänd och sant världstillvänd. Den människa, där orden "skapad till Guds avbild" blir verkliga.
Jesus är Guds rike, därför att Gud själv i honom och genom honom förenade sig med mänskligheten, och med det skapade. Skaparen blev skapad. Gud råder inte bara från en tron höjd bortom allt mänskligt, utan han har gått in i det skapade. In i det mänskliga, in i det vanmäktiga. Ändå är han obegränsad. Kristus uppstod ju, för att vara med oss, för att Gud skulle vara med oss. För att göra oss till medborgare i Guds rike, och för att i oss måla färdigt sitt självporträtt. måla en sann bild av sig själv som Gemenskap, som Kärlek, som förmåga att gå utöver sig själv, som Självutgivande. Detta istället för den skrämmande groteska bild som visar sig i maktmissbruk, i själviskhet, i högfärd, i svek.
Ja, då finns det ju en mening med mänskligheten. Att vara Guds skapelse, den skapelse, i vilken Gud såsom en konstnär uttrycker sitt eget väsen. Det är Guds rike. Jesus är Guds rike, men vi andra också, om vi inte drar oss undan, utan låter Gud uttrycka sig genom oss. Men vi ska inte tänka att gudsavbilden är något som åstadkoms i en handvändning. Det är vresigt och illa vuxet virke i de flesta av oss, och timmermannen får stickor i händerna av arbetet. Gud har mycket kvar att göra innan vi börjar likna honom. Men det viktiga för oss är inte hur långt han hunnit med oss, utan att vi inte drar oss undan. I mötet med honom och i mötet med en annan människa är det han formar oss. Guds rike är under uppbyggnad.
Skriftetal 2 adv. 94
Riket som kommer, är rubriken idag. Gud skall råda. Hans rike skall en gång bli synligt. Men Guds rike är också här, därför att Gud är här. Gud vill råda i våra liv. men inte som en diktator, utan som den, som leder oss på rätta vägar. Som den som löser oss från våra misslyckanden och fel, så att vi kan gå vidare, och synliggöra hans vilja. Genom sin heliga nattvard vill han föra oss närmare sig, och stärka oss i vårt mod och i vår kärlek och engagemang. Han vill ge oss förlåtelse och upprättelse, så att vi frimodigt vågar komma inför honom, och frimodigt vågar leva. Därför får vi nu bekänna våra skulder, och ta emot hans förlåtelse. Låt oss be och bekänna:
Pred 3 adv 3 årg 17/12-95 Gr-b
I den här predikan vill jag låta en av soldaterna i evangelietexten komma till tals. Kanske skulle hans berättelse ha låtit så här om någon hade skrivit ner den.
Jag var en ung soldat i den stolta romerska armén. Och det var ett stort äventyr att fara med legionen till det avlägsna Judéen. Först hade det varit meningen att jag skulle skickas till Egypten. Jag blev så besviken när det istället blev det oroliga Judéen. En så obetydlig provins, som ständigt ställde till bekymmer. Det var ett besynnerligt och mycket stolt folk jag fick lära känna där. Ja faktikt lärde jag känna det. Det var något hos dem som fascinerade mig. Inte minst deras religion. Bara en enda Gud, som är allas skapare, och som ingen bildhuggare i världen kunde avbilda. Sådan var deras tro. Medan jag var där tog jag till mig deras tro alltmer. I hemlighet började jag förakta våra gudar. Naturligtvis fortsatte jag att visa dem vördnad. Något annat hade varit otänkbart. Och självklart offrade jag för kejsarens bild. Det är först nu sedan jag blivit gammal som den seden sticker mig i samvetet.
Men nu har jag vissst gått händelserna långt i förväg. Jag skulle ju berätta om Johannes, Profeten. Då hade jag just kommit till Judéen. Jag var ung och hänsynslös. Jag såg som min uppgift att lära dem det romerska stålets språk. Att lära dem böja sig inför övermakten. Att jag ändrade min inställning berodde nog mycket på Johannes.
Det var när vi var förlagda på ett ställe inte så långt från Jeriko som ligger i sydvästra jordandalen. Vi hade hört talas om en predikant, som drog stora skaror till sig. Vi kom dit för att se efter så att det inte var några stämplingar på gång.
Det var mycket folk samlade när vi kom till platsen. Vi drog uppmärksamheten till oss när vi kom. Somliga såg oroliga ut. Men Johannes såg inte rädd ut. När han såg oss började han tala till oss på sin kantiga grekiska "Guds rike är nära. Ni skall omvända er. Ni huggormar, ormyngel, Ni slipper inte heller ni undan Guds rättvisa. Yxan är redan satt i trädet. Omvänd er, så skall ni få förlåtelse."
Han imponerade på mig genom sin rättframhet, men kanske ännu mer att han brydde sig om att tala med mig, en hedning.
Johannes fortsatte predika på sin arameiska rotvälska, så jag kunde inte längre förstå vad han sade, inte orden, men ändå kände jag hans engagemang. Det var allvar när han talade. Det syntes på folket också. De liksom hukade sig som man tar skydd bakom sin sköld. De var som förstummade.
Någon stälde en fråga till honom. Han svarade. En annan frågade och en tredje. Jag ville gärna veta vad de sade, och vände mig till en som stod brevid och som såg ut att vara bildad". "Inget som ni romare behöver bry er om i alla fall, men om du verkligen vill veta, så. frågar de vad deras omvändelse ska innebära konkret." Hans ton var så avvisande, så jag blev spydig. Och svaret de får då. Att de ska bosätta sig i en grotta i öknen och äta gräshoppor. Eller uppviglar han dem att göra uppror? Det kan man ju tänka sig"
Den där mannen jag frågat svarade, halvt för sig själv. "Nej, ingen gräshoppsdiet och inget uppror. Bara detta att inte utnyttja sina möjligheter för egen vinning. Att dela med sig av det man har i stället för försöka ständigt vinna ännu mer. Den som har bröd ska dela med sig åt den som är utan och den som har två skjortor ska dela med sig till den som ingen har. Ja, den som ändå kunde leva så sa han och sukade."
- Sa han bara det? undrade jag. Det var ju inget svårt. Inte orealistiskt. sa jag lite för entusiastiskt.
- Han tittade på mig log lite överseende och skakade på huvudet. Sedan gick han.
Jag vet inte vad det tog åt mig. Jag som var soldat, hade bara de kläder reglementet föreskrev. Vad skulle jag göra. Plötsligt var jag där framme hos Johannes. "Vad ska jag göra" "Han såg på mig: Pressa inte ut pengar av någon. Nöj dig med din sold". rakt i mitt onda samvete träffade han mig. Gubben vi tvingade att ge oss av det sista han hade i sin vattenlägel på vägen hit. Värdshusvärden, som vi skrattade åt när han ville ha betalt i går kväll. Jag kände att det var fel, men alla gjorde ju så. Det hörde ju liksom till. Han visste vad han sa Johannes. Pressa inte ut pengar av någon. Nöj dig med din sold.
Johannes krävde inte att jag skulle lämna min plats. Hade han sagt det, hade jag nog slutat lyssna på honom. Han var inte så oresonlig, som andra. Tullindrivaren skulle fortsätta att vara tullindrivare och soldaten soldat. Men utan att missbruka de möjligheter vi hade i våra yrken. Den inställningen gjorde att vi kunde tillåta oss att lyssna på honom.
När vi gick tillbaka till förläggningen, kände jag en upprymdhet. Jag gick för mig själv. Kamraterna tyckte väl att jag hade blivit knäpp, men det brydde jag mig inte om. Det var något som hade hänt med mig.
Så småningom blev vi förflyttade till ett annat ställe, och jag fick höra att Johannes hade blivit avrättad. Han hade visst retat upp Herodes. Jag blev ledsen när jag hörde det, men inte förvånad. Det kunde nog knappast ha blivit på något annat sätt, för han kröp aldrig för någon. Sa alltid som det var. Kosta vad det kosta ville.
Jag träffade aldrig Johannes mer en denna gång. Ändå har han kommit att prägla resten av mitt liv. Ibland blev det svårt. De retade mig för att jag inte ville vara med om sådant jag tyckte var fel. Och livet har lärt mig att mannen i folksamlingen visste. Att låta bli att utnyttja sin ställning och möjligheter för egen vinning. Det är inte lätt. Gud vet hur ofta jag misslyckats.
En sak till har jag att berätta om Johannes. Han talade också om att det skulle komma en annan. Messias, som skulle han skalle bereda vägen för. Då tänkte jag inte så mycket på det. Det kändes främmande. Något som judarna trodde på.
Nu har jag tänkt på det desto mer. fastän jag nu bor långt borta från Judéen har även har människor kommit att tro på Judarnas Gud och på en Kristus Messias som heter Jesus. Jag har frågat dem om Johannes, och de kännde till honom också. De säger att det var om Jesus han talade. Det var för honom han beredde vägen.
Hans anhängare talar också om omvändelse, precis som Johannes, och om att också vi som inte är Judar kan tillbe judarnas Gud.
De talar också om förlåtelse. Om att det finns möjlighet att försöka igen när man inte kunnat och orkat leva helt efter Guds vilja.
Så säger de. Därför tänker jag så mycket på Johannes nu. Jag blev aldrig döpt av honom. Jag träffade honom ju bara en enda gång. Men nu funderar jag faktiskt på om det inte skulle vara tid att bli döpt, för Jesu anhängare döper också. Och jag vill ju så gärna tro på den Gud som sände honom och som jag lärde mig om av Johannes när jag var en ung soldat i Judeén.
Ing 421:3-4 (!) Guds folk, inför din
Grad 426:1-4 Hör du rösten, ser du
F.pred 103:4-5 (!) Ej kommer han med
e.pred 107:1-3 Jesus från Nasaret
slut 104:4-6 (!) Låt hjärtat öppna sig
Predikan på 4 advent 1993 1.årg Svärdsjö kyrka
Fjärde advent. På tröskeln mellan advent och jul. Under advent har vi stannat inför detta att Kristus kommer. Han kommer till oss nu på många olika sätt och han skall en gång komma i härlighet. På fjärde advent, sista söndagen före jul börjar vi ana doften av jul. Då stannar vi inför Maria, Jesu mor.
Jag tänker på en bild av Maria, som jag sett många gånger. Det är en ikon, en målning från den grekiska kyrkan. Där sitter hon och i hennes famn ser vi Jesus. Med sin hand visar hon på honom. I gesten uttrycker hon att Han är den viktige, inte jag. Som alltid på ikoner, så står det vilka personer bilderna föreställer. Där står "Jesus Kristus". Men vid Maria står det inte Maria. Det står något hissnande. Det står "Guds Moder". T.o.m hennes namn skyms utav detta svindlande, att hon, en vanlig kvinna, kan kallas Guds moder.
Att hon är Guds moder betyder inte att hon är Guds ursprung. Hon är skapad av Gud precis som vi alla. Att hon är Guds Moder betyder istället, och det är det märkliga, att det barn som hon föder inte bara är som ett barn brukar vara, hjälplöst och utlämnat. Sådant är också hennes barn. Det märkliga och ofattbara är att Gud själv är i honom. Maria föder inte bara ett barn, utan genom den födelsen blir Gud själv född in i världen. Hans närvaro bland oss får en helt ny dimenssion. Gud är från den stunden inte bara den som ytterst håller hela världen i sin hand. Från den stunden blir Gud också människa. Som människa delar han våra vilkor. Han är utlämnad, precis som vi. Med mänskliga ögon har Gud sett vad det är att leva. Till detta ofattbara leder Maria våra tankar. Hon som istället för namn bär de svindlande orden "Guds moder".
I sin lovsång utropar hon: "Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarina. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig." Salig prisar vi henne därför att hon för oss är tecknet på att Gud utväljer det ringa för det allra största av alla under. Han använde henne. Och därigenom har han visat att han kan använda vem han vill. Maria förstod inte allting. En gång gick hon t.o.m iväg för att förmå Jesus att upphöra med sin förkunnelse och sina vandringar. Inte ens hon förstod, och ändå utvalde Gud henne. I sin lovsång säger hon: "Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor och rika skickar han tomhänta bort." Orden tolkar hennes erfarenhet, erfarenheten av hur Gud utväljer. Han väljer på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Det som ingen räknar med, det utväljer Gud. Det största som skett i historien, att skaparen och det skapade har förentas, att Gud har blivit människa, det skedde inte inför allas blickar, utan fördolt och i det lilla, tillsynes obetydliga. Gud visar sig mycket sällan i stora åthävor. I det tysta blev Gud människa och i det tysta möter han oss alltjämt. Det är som aposteln säger: Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta. Ordet är Kristus, han som kom och som kommer. Han är nära och han känner oss, eftersom han blev människa som vi. Och tecknet för oss är att en kvinna bland oss med rätta kan kallas Guds Moder!
Låt oss nu stå upp och bekänna vår tro på Gud, som genom Maria blev en människa som vi.
Pred 4 adv.3-98 12 20. Floda
Maria gick långt med sin hemlighet. Hon är sårbar. Ung, fattig, ogift och med barn. Och med änglaorden ringande i sig. Elisabet bekräftade henne. "Välsignad är du mer än andra kvinnor och välsignat det barn du bär inom dig." Min herres mor"
Elisabet ser det stora, ser Guds närvaro, och stannar upp inför den. Hon kunde ha mött henne på ett annat sätt: Men Maria, vad har du ställt till med. Hur tror du att du ska klara av det här. Förstår du inte hur många som kommer att bli besvikna på dig. Dina föräldrar, din släkt. Josef. Hur hade du tänkt att du ska försörja ett litet barn i din situation.
Elisabet är inte slav under jordiska måsten. Hon ser längre. Hon ser undret, och hennes ord ger kraft och glädje. Elisabeth ger uttryck för samma livsinställning som Jesus kommer att predika. Sök Guds rike och hans rättfärdighet, så ska det andra tillfalla er också. Marta Marta du gör dig bekymmer för mångahanda. Maria har utvalt den goda delen och ska inte tas ifrån henne. Se på markens liljor och på himmelens fåglar. Deras himmielke fader ger dem vad de behöver.
Elisabet ser det väsentliga, hon ser Guds under och gläds över det. Hon tillåter Maria att glädjas. Hon trycker inte ner henne och tar inte hennes glädje, hennes vission ifrån henne.
Det ska bli vaknätter, blöjtvätt, möda för att få något att ge barnet att äta. Ogina omdömen kommer hon att möta. Men det är inte om det hon behöver höra. Slit blir det för henne också. Men morgondagen får själv bära sitt bekymmer. Elisabet är klarsynt och generös. Hennes ord ger mening och hopp, och kraft. Elisabet är ett föredöme. Hon ger hopp och utrymme åt Maria. Hon slår inte sönder hennes ömtåliga vission, den som hon fått av ängeln.
Guds rike är nära. Vardagligt nära. Elisabet kan se det. Det gudomliga är inte begränsat till det storslagna och det upphöjda. Att Gud beblandar sig med det triviala och privata i det mänskliga. Det är den enligt många hädiska grundtanken i kristen tro. Blöjor och nattskrik. Gud har blivit människa, ett litet barn, ett foster som Maria bär.
"Sammanblandningen" av det gudomliga och det trivialt mänskliga, det är kärnan i kristen tro. Gud som ett litet barn och Gud som avrättas på ett kors. Att lortiga blöjtrasor kan vara lindade kring Gud. Jesusbarnet är också Gud, och ändå ett riktigt barn. Inte ett idealbarn, bara på bild, eller ett att visa upp i templet, utan ett som skrek i långa nätter, ett med sår i stjären. Gud blev människa, då var det ett barn, ett till det yttre vanligt barn, som han blev. Gud skydde inte det triviala. Det är det kristna mysteriet som av somliga alltid har ansets som hädelse. Man kan inte tala om smutsiga blöjor och om Gud på en gång. Man får inte dra Gud ner i smutsen.
Maria såg säkert inte alltid det gudomliga i sitt barn, trots att hon kanske viste. Trötthet och oro får oss att förlora perspektivet. Säkert också Maria.
Tillvaron, allt som är till, är annammad av Gud. Det gudomliga är närvarande i och under det vi ser, det vi rör oss i, och i oss själva och i andra. Konsten är att upptäcka det. Att inte fastna på ytan. Elisabet såg och gladde sig.
Gud låt oss som Elisabet se dina under, och låt oss bekänna dig ....
ing 106:1-4 Jerusalem, höj upp din rö
grad 348:1-2 Kristus, konung som hör h
e pred 422:1-5 O du som himlens stjärnor
slut 112:1-5 Världens Frälsare kom här
Julnatten Björbo Lillkyrka -97 (23.30)
Det är julnatt. Den heliga natten. Två nätter under året kallas "den heliga Natten": Julnatten och påsknatten. Och natten skall lysa såsom dagen. Det uttrycket använder bibeln om Påsknatten, men inte minst här i Björbo är det sant också om julnatten: Och natten skall lysa såsom dagen. Alla blåss och facklor och maschaller, som tänds och lyser denna julnatt.
Men varför tänder vi våra ljus: För att det är tradition, för att det hör till, för att lysa väg till julottan? Ja, men först och främst gör vi det ju för att fira det lilla barnet. Också vi vill i denna natt glädja oss över att Gud denna natt blivit människa. Detta ofattbara mysterium. Att universums skapare, den i vilket allt rör sig och är till har blivit ett litet barn. Visst är varje barns födelse ett under. Det vet alla vi som upplevt det, men DETTA under: Att Gud har kommit till oss. Att Gud har blivit människa. Så svindlande stort. Gud är inte bara en princip. Inte bara Något bortom. Inte ens bara Någon. Gud som skapar universum och allt som finns till, föds i vårt mörker. Tänt är verkligen ljuset: mänsklighetens ljus. Vårt ljus. Glädjens ljus.
Och vi får vara med. Det finns inga gränser. När Gud blir människa skär han igenom den mest avgörande av alla gränser. Gränsen mellan Gud och världen, mellan Skaparen och det som är skapat är genombruten. Hur mycket mer då inte alla andra gränser, som vi sätter upp. Vem som hör till och vem som är utanför. Också de gränserna är genombrutna denna julnatt. Alla tänder vi ljus och facklor för att hylla honom. Och om någon tänker att andra tänder sina ljus bara för att det så ska vara, så ser Gud längre. För Gud har i denna natt trängt igenom alla sådana gränser. Han har blivit människa. Och hela hans liv skall präglas av detta att gå igenom gränser för att komma till dem som är utanför och tända ljuset. Där han går fram vet ingen längre vem som är from eller god eller religiös, eller vem som är syndare eller hedning. Alla de som inte räknades med fick vara men de som var fromma och goda i allas ögon, de blev ifrågasatta. Han ser vad som är där innanför skalet och innanför omdömena. Överallt där han gick fram tändes ljus och föddes hopp och livsmod. Därför tänder vi ljusen denna natt.
Den sista gräns som sedan återstår det är dödens gräns. Också den bröt han igenom. Genomlyste dess mörker och gav oss hoppet om att också den gränsen är genombruten, gudsfrånvarons och rädslans sista bastion. Den faller sönder i uppståndelsens genombrytande ljus. Han föddes för att överallt i världen och överallt i våra liv tända ljus. Därför tänder vi denna natt överallt våra ljus.
Men ibland känns det bara teoretiskt. Julglädjen finns inte alltid innuti. Vi tänder ljusen. Vi har stökat och ordnat. Julklappar och mat och släktingar. Gran och sånger. Men den där riktiga julen, julfriden invärtes, den kommer inte till oss. Det finns en plats i hjärtat där det inte låter sig hängas något glitter. Ett tomt och kallt skjul.
Men vi gör vårt bästa. Vi tänder ljusen, vi klär granen vi äter maten vi sjunger sångerna. önskar varandra god jul. - Men så mitt i glammet, mitt i glittret, mitt i glädjen, slår jordlukten från vårt hjärtas tomma skjul emot oss: men det är ju bara utanpå. Nej nej inte så får man tänka. Nu är det jul och då ska alla vara glada. Och särskilt om man hör till de priviligierade som inte behöver sitta ensamma. För det är klart: om man är ensam när det är jul, då kan man väl ha rätt att vara tom och ledsen, men annars. Vi som har allt, och har gjort allt man ska, inte får man väl då känna så?
Jo, kanske är det nu som då: Det är inte inne i härberget julens under sker. Kanske är det verkligen så att vi måste gå ut en stund från julbordet och granen och sången och ljusen inne i härberget. För det fanns ingen plats för dem där inne.
Det lilla barnet som föds föds i ett stall. Där finns det inget glitter, inga julsånger, ingen gran ingen gröt och ingen skinka. Det är mörkt. I tystnaden hörs stönanden och tafatt mummel. Maria ska föda, ensam med Josef i en främmande stad, utan vänner, utan ordentligt tak över huvudet och värkarna kommer tätare.
Där ute sker julens under. Om vi inte går ut ifrån festen där inne i härberget för en stund, så kommer vi aldrig att märka julens under. Det sker så omärkligt. Det allra största: När Gud för första gången drar luft i mänskliga lungor och låter sin röst genomtränga mörkret. När Gud ser med flackande ögon nattens mörker och fyller de båda med förundran och glädje. Allt dettta sker i ett mörkt oprytt stall, utanför.
Kanske är det därför så att det där rummet vi har i våra hjärtan, dit glittret inte kan nå, att det är just där den sanna julens under är på väg att ske. Låt oss gå dit. Då ska vi kanske upptäcka att där inne håller Gud på att födas. Ljuset tänds. Den Gud som upplyser allt mörker, kommer till oss. Han föds i vår tystnad och den sanna julglädjen upprinner till sist, också i oss.
TYSTNAD
Julnatt.
Klockringning
427:1-3 Ringen, I klockor? 114 Stilla Natt
solo: jul jul,
bön
Läsning: Jes 9:2-7
112:1-4 Världens frälsare
Läsning: Luk 2:1-14
129:1-6 Och det hände vid den tiden
Predikan
solo: det strålar en stjärna
bön
Fader vår
Välsignelsen
113:1-4 Det är en ros utsprungen
solo: när juldagsmorgon (alternativt ?)
solo: julen är här
Förbön:
O Gud vi tackar dig för denna jul. Tack för festen och glädjen. Tack för gemenskap och ljus.
Vi ber för dem som inte kan uppleva julen som en glad tid. De som är ensamma och sjuka. Var hos dem
Vi ber för oss att du skall komma oss nära, så att vi inte bara firar att Jesus föddes i Betlehem utan att vi får glädjas över att hans närvaro föds i våra liv på nytt och på nytt. Giv oss den julglädjen, som är ditt rike redan här och nu.
I Jesu namn. Amen.
Fader vår.
Väls.
Sitz im leben: Predikan hållen i Björbo lillkyra i Floda församling i Västerdalarna. Under Julnatten från kl. 02.00 är det tradition att alla tänder ljus (tjärkullror av hoplindade klutar eller spån indränkta med tjära eller spillolja, eller machaller) vid alla gårdar och efter vägarna. Traditionen går tillbaka till den tid då man skulle ta sig till julottan i kyrkan, och man skulle lysa den milslånga vägen dit, men idag är ljuständingstraditionen delvis mer levande än själva julottetraditionen. Därför har Floda församling en extra gudstjänst under natten i Björbo. När folk ändå är uppe, så passar det bra... Det är en gudstjänst med tonvikt på psalmer, musik och predikan.
Torbjörn Axelson
Julnatten Björbo lillkyrka -98 (23.30)
Snart ska julnattsblossen lysa igen. Vi täner dem för Jesusbarnets skull. Som en hyllning, som en änglasång av ljus och som en bön om att också vi ska finna vägen till det nyfödda barnet som ligger lindat i en krubba.
Vi har hört julevangeliet så många gånger. Vi kan det. Det är en tradition att läsa det. Vi förväntar oss ingen nyhet. Det är som varje år. - Det fanns inte plats för dem i härberget i år heller. Hon födde honom och lade honom i en krubba i år också. Och herdarna på marken fick änglabudet om vad som hade hänt.
Julevangeliet är så vanligt. Varje år det samma. Skulle det ha hänt i vårt land idag, hade det kanse blivit tidningsskriverier. Ung kvinna utstängd när hon skulle föda. Hur kunde det ske? - Men tyvärr är det ingen sällsynthet ens idag om vi bara lyfter våra ögon. När det händer i Sudan, Afganistan, Kurdistan Kosovo, blir det inga rubriker. Oron, utsattheten, ensamheten, främlingskapet är vanligt i världen, då och idag. Ett barn föds; glädje och oro, trötthet och förundran.
Budskapet till herdarna, -för dem var det en vanlig natt. De vanliga sysslorna, vakan och väntan genom den långa natten. Lyssnandet efter varg och hyena. Gå ett varv och se att allt står rätt till. Stilla natt, en vanlig natt. Då. just då. - En frälsare är född åt er, han är Messias, Herren.
I de mest vardagliga, triviala, i det som inget är att räkna med, där får herdarna och vi höra att just där är Gud. Just detta, i det mest vardagsgrå slitet, det ofullbordade, det halvmisslyckade, när tröttheten börjat göra tillvaron platt, ointressant. Och när det inte blev som det var tänkt. Just så kommer Gud. Den som leder unniversum. Den som skapat oss, tränger just där, i det vardagliga, in till oss. Det vanliga julevangeliet. Och det omvälvande. För nog tänkte vi oss att Gud är helt annorlunde, Det som inte är som vi, Någon annanstans där är Gud. Där allt är perfekt. Men livet är aldrig perfekt när det händer. Perfekt är det bara i drömmen och i minnet ibland. Men Gud kommer inte till det som varit. Gud kommer inte i drömmen om det som ännu inte är. Gud kommer i tiden, i nuet, Han kommer till oss.
Och Gud vet - tydligen bättre än vi själva - att mänskligt liv består i halvmessyrer. Att det riktiga livet är livet som inte blev som vi drömde. Därför är det inte i det heroiska, inte bland hjältarna, inte i den lyckliga harmoniska familjen som Gud föds, utan i ett stall. Av en mor, som väl just då måste ha frågat sig varför det måste vara så här. Att hon inte kunde ge sitt barn ens det enklaste. Kanske inte ens så mycket att han överlevde. På änglasyner blir man inte mätt. Och Josef, snickare var han, dussintals vaggor hade han gjort, men Marias barn fick ligga i djurens foderbinge. Kunde inte ens skaffa husrum åt dem.
Och han kommer till oss, som är som vi är. Till oss som tror som fladdrande lågor. Till oss som inte hinner allt som man ska. Som har långt till idealen, våra egna och andras. Till oss kommer han. Till oss är ängelns röst: En frälsare är född åt er. En frälsare som inte skyr det vanliga. En Messis som inte skyr våra hjärtan. Låt oss följa ljusen som tänds. Änglarna. Låt oss gå att hylla honom, som är nyfödd. Kristus. Guds ljus, det vanliga evangeliet, det är till oss.
Så kanske kan vi i tystnaden, inom oss höra änglasången och barnskriket. I natt är en frälsare född åt er. Han är Messias. Herren.
Julnatt.
Klockringning
114 Stilla Natt
sång
bön
Läsning: Jes 9:2-7
112:1-4 Världens frälsare
Läsning: Luk 2:1-14
129:1-6 Och det hände vid den tiden
Predikan
sång
bön
Fader vår
Välsignelsen
113:1-4 Det är en ros utsprungen
sång
Torbjörn Axelson
Julotta i Svartnäs 1993
Nu har vi samlats här igen, en tidig morgon, omkring detta att ett barn föddes för två årtusenden sedan. Det har fötts milijarder barn sedan dess. Tillsynes något trivialt - inte för föräldrar förståss, men vi är inte vana vid sådan uppståndelse kring ett barns födelse. Det är en ogift mor i ett uthus i en främmande stad. Numer spottar vi inte åt kvinnor i den situationen, men det var inte alls länge sedan man gjorde det. Och här samlas vi med detta enorma anspråk, att detta barn är Gud själv. Längre från rim och reson, kan man väl knappast komma?
Det största och svindlande det är detta att Gud, som skapat världen och oss och allting, inte bara är en Gud bortom allt det vi ser och förstår. Visst är det sant att Gud är bortom våra begränsade tankar. Men Gud är inte bara bortom. Denna morgon samlas vi inför det märkligaste av allt. Gud blev Människa och bodde ibland oss. Från den stunden är Gud inte bara engagerad i att skapa världen och att hålla den i stånd. Från den stunden, den första julnatten, är Gud själv engagerad i att vara människa, att leva i sin skapelse, och vara en del av den, att leva tillsammans med andra människor. Gud delade våra vilkor. Gud vet vad det är att vara människa. Våra svårigheter känner han. Han vet vad det kan betyda att vara föraktad, men han vet också vad glädje och närhet och gemenskap är. Inget mänskligt är längre främmande för Gud
När Gud blev människa valde han fattigdom och utsatthet. Han kunde ha valt ett kungapalats, men det gjorde han inte. Gud valde en situation, som innebar utsatthet. Det fanns ingen plats för dem i härberget. Det var ingen som ville befatts sig med den här främmande kvinnan, ogift, som skulle föda. Hon var till besvär och man föraktade henne. Vi har alla erfarenhet av att vara utanför. Den erfarenheten har Gud delat.
Från den stunden är Gud mitt ibland oss. Han var i Jesus, men på ett hemlighetsfullt sätt kommer han till oss i varje utsatt människa. Vi ställs inför samma valsituation, som värdshusvärden i Betlehem. Att ta emot Gud och att ta emot en medmänniska det kan inte längre klart skiljas åt. Vi är här för att ta emot honom som kommer i Herrens namn, Gud, härskaren över tid och rum. Och vi möter ett litet barn.
Detta är gudomlig makt, att våga lämna sig i människors händer. Till slut t.o.m korsfästas. Detta är den makt, som en gång skall göra slut på rädsla och hat. Han utlämnade sig i förtroende åt oss, men vi var inte mogna att ta emot honom. Värdshusvärden hänvisade honom till stallet och tillslut blev han hängd på ett kors. Men vi är inte dömda att avvisa honom. Denna morgon är vi samlade i glädje över att han, som blev lagd i krubban är fröet till den nya mänskligheten, där förtroende besegrar misstron och kärleken som inte söker sitt besegrar skräcken och hatet. Han är gnistan som tänder den trons och kärlekens eld där "skon som krigaren bar i krigslarmet och manteln som sölades i blod" skall förtäras. I glädjen och tillbedjan inför honom som kom till oss och som blev laggd i stallet, kan vi förenas, och i gemenskapen med honom, som inte bara då, utan också idag kommer till oss, vill han göra oss allt mer lika honom. Djärva att våga allt i tron på honom.
O Gud, Öppna våra ögon så att vi ser dig när du kommer till oss, och hjälp oss att våga ta emot dig. Amen.
Torbjörn Axelson
Julotta pred. juldagen 1995 i Gr-b 06.00
Också i år har vi stigit upp i denna tidiga timma. Vi har något gemensamt med herdarna utanför Betlehem. En natt i arbetets vardag har också vi mötts av änglarnas budskap. I natt har en frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias.
Det är ett litet, nyfött barn, som ligger där i halmen. Ett barn som på barns sätt drar våra blickar till sig. Han är ett av de barn, som föds ibland oss, och som naturen har inlagt i oss att ta oss an och engageras av. Så utlämnat, men, och kanske just därför, med en så betvingande makt över oss. Det lilla barnet får oss att göra stordåd. Det vet varje förälder. Fastän maktlöst, betvingar det oss.
Men detta barn är mer än så. Det är en frälsare som har blivit född åt oss. Räddare, det brukar vara stora och mäktiga män som kallar sig så. Som skall rädda oss från ofärd och budgetunderskott. Inte ett litet barn. När det talas om räddare, och räddningsplaner då brukar barnets joller och klara ögon vara mycket långt borta. Men inte denna morgon. Den verklige räddaren, föds som ett litet barn. För den som tänker politiskt är det vansinne, men för den som vet vad ett litet nyfött barn kan åstadkomma med sin omgivning, är det inte underligt att Gud väljer att komma till oss just så.
Gud kommer till oss. Den som har varit med om att en ny människa har fötts, har varit med om ett Guds under. Guds väsen lyser igenom. Kärlek och liv, blir synliga. Detta sker också i krubban i Betlehem. Glansen överskuggar förnedringen. Den ogifta tonårsmamman som ingen vill ens ge tak över huvudet. Och förtrycket. Kejsaren som tvingar människor att gå i dagar, för formaliteters skull. En bister vardag. Och plötsligt bryter Guds närvaro igenom. Nådens under här vi sett, av Guds ande är det skett.
Barnet i krubban har lockat oss hit. Och det är inte vilket barn som helst. Också ett av de många barn vi sett, men samtidigt något mer, något mycket mer. Men vad? In i vår så ofta grå vardag, även om den ibland kan lysas upp av årets och livets högtidsstunder, har Gud Skaparen själv kommit. Så enkelt och försynt, med så lite av de attribut och tecken som borde ha följt Skaparens inträde i sin egen skapelse. "Ordet utav Fadern fött, nu i tiden blivit kött." Men varför?
Änglasången har lockat oss att se barnets glittrande ögon, idag i den vardagskalla vintermorgonen. En fest har det blivit. Men vad som verkligen sker, förblir fördolt. Det som Maria hörde och tog till sitt hjärta och begrundade, förblev en hemlighet. En hemlighet som förändrade. Den gav henne mod och styrka att inte bry sig om antydningarna. - De trodde sig veta, men hon visste att det barn som kommit till henne var en annan. Hemligheten öppnade henne för det som är bortom. Hemligheten blev till förundran. Barnet växte och allt oftare blev hon varse att hemligheten var större och annorlunda än hon kunnat tänka. Så mycket kamp och lidande skulle det bli. Hon kunde inte, fick inte, behålla honom för sig själv.
Det som var henne så nära, är ändå så långt borta. Alltings skapare och detta skrikande knyte. Denna morgon har gränserna blivit otydliga, nästan utsuddade. Vad är skapat. Vem är Skaparen. Förundrans hemlighet. Varför?
Nej, så går inte att fråga. Tillbedjan. Och min tafatta fråga: Vad kan jag göra för dig lilla barn, min skapare och Gud? Någonting har skett. Med mig. Med tillvaron. Med Gud själv. Och hon tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Något annat är inte möjligt, för oss heller. Amen.
Psalmer Julotta 25/12 06.00
ing 119:- Var hälsad, sköna
grad 113:- Det är en ros utsprungen
f.pred 112:- Världens frälsare
e pred 121:- När juldagsmorgon glimmar
slut 126:- Ett barn är fött på denna dag,
Torbjörn Axelson
Åter till predikoförteckningen