Uppsats i
Nya Testamentets Exegetik
5p. (D2NTs)
Uppsala Universitet
Teologiska institutionen
Framlägges i seminarium
onsdagen den 20 mars 1991
kl. 13.15 i sem. B, Dekanhuset



Vad avses med formuleringen:
"Vad jag skriver till er är Herrens bud"
i 1 Kor 14:37




av Torbjörn Axelson









Förord

Följande uppsats skrev jag för nu 10 år sedan, som en del i min teol.kand utbildning. Från och till har jag haft behov av att kunna hänvisa till den, och har därför ibland tänkt lägga ut den på internet. Detta har dock inte blivit av p.g.a att det krävde att jag scannade in texten, och lade en del därmed sammanhängande teknisk möda på den.

De grekiska bokstäverna eta, omega och långa alpha (vid alpha iota subscriptum) skrevs i uppsatsen som e, o resp. a med sträck över, på det sätt som åtminstone då var gängse i Uppsala. Tyvärr är detta inte möjligt att göra med de vanliga typsnintten, varför jag istället skriver dessa bokstäver som ê, ô, â.

När jag nu läser uppsatsen, irriterar jag mig på det klumpiga "vi"-andet, som tynger stilen, och som jag måste be om överseende med. Likaså för en del formaliaproblem med tabbar, kursiveringar och fetstil i främst apparaten har försvunnit genom scanning och HTML-konvertering. Säkert finns också tyvärr ett och annat läsfel kvar.

Björbo i september 2001
Torbjörn Axelson


Innehållsförteckning

Inledning  
1. Textkritik
2. 1 Kor 14:34-35: Kvinnan tige i församlingen
2.1. Den genuina tolkningen av 1 Kor 14:34-35
2.2. Den egalitära tolkningen av 1 Kor 14:34-36
2.3. Den interpolativa tolkningen av 1 Kor 14:34-35
3.1. Kort forskningsöversikt över Herrens bud
3.2. Varför 1 Kor 14:37 bör anses syfta på ett traderat Jesusord
3.2.1 Varför inte ett Herrens bud om kvinnans tigande?
3.3. Vad i evangelietraditionen kan ligga bakom Herrens bud?
3.3.1 Paulus och evangelietraditionen
3.3.2. Finns det evangelietradition bakom temat i kap, 14?
3.3.3. Agapê, temat i 1 Kor 12-14
3.3.4. Evangelietradition, som motsvarar agapê-temat
  Sammanfattning
  Förkortningar
  Litteratur
  Noter



Inledning

Inte minst i debatten om kvinnliga präster, har 1 Kor 14:34-40 varit aktuellt. Ett av de exegetiska problem, som är förknippat med detta textavsnitt är hur man skall förstå v.37, som lyder "Om någon tror sig vara profet eller ha andegåvor, skall han veta att vad jag skriver till er är Herrens bud" (NT81), Frågeställningen för denna uppsats är:
1. Vilken text avses med formuleringen, "vad jag skriver till er", och
2. Vad avses med "Herrens bud".

Dessa frågor är omdiskuterade. Somliga har velat hålla fast vid att Herrens bud är en referens till evangelietraditionen, men de flesta menar att stället utgör ett undantag bland "kyriou" ställena. De menar att Paulus i detta fall hänvisar till något annat än till evangelietradition.

Vår tes är att det faktiskt inte utgör något undantag, utan visst kan hänföra sig till evangelietradition. Vår uppgift blir att, på grundval av, och i viss mån i polemik mot, andra forskares resultat, visa vad i kontexten till 1 Kor 14:37b denna vers kan åsyfta, och sedan föreslå evangeliematerial, som kan överensstämma med det.

1. Textkritik

I vår vers, och i dess närhet, föreligger ett antal textkritiska problem, som kommer att ha viss betydelse för diskussionen i vår uppsats. Även om dessa kommer att behandlas allt eftersom de blir aktuella, kan det ändå vara på sin plats att de uppmärksammas redan nu. De huvudsakliga textkritiska problemen består i att:

1. Ordningsföljden mellan orden kyriou, estin och entoê i v.37, är skiftande. Det har emellertid inte någon avgörande betydelse för förståelsen, varför vi inte ägnar utrymme åt att närmare diskutera vilken variant som bör väljas. Vi håller oss på denna punkt till den text The Greek New Testament angiver.

2. En viktigare fråga är om entolê är ursprungligt, eller om den ursprungliga texten endast läser "kyriou estin''. Även om läsarten "kyriou estin" är den kortare, och därför har ett visst företräde, stöds den av endast mycket få textvittnen, alla västliga (D*, G, med tvekan itd,e,g, samt några kyrkofäder). Vi väljer därför den text, som inkluderar entolê (se vidare sid.9 och not 37.). Frågan om entolê är, för vårt vidkommande, det viktigaste textkritiska problemet. Skulle nämligen den kortare texten "kyriou estin", som vi torde kunna översätta "i enlighet med Herren", vara den ursprungliga, blir frågeställningen för denna uppsats mindre akut. Det torde i så fall inte vara lika nödvändigt att hålla fast vid ståndpunkten att det ligger evangelietradition bakom formuleringen då.

Beträffande entolê, i v.37, bör vi också uppmärksamma att handskrifterna är oeniga om numerus på detta ord. Pluralformen, som har svagare yttre stöd, torde emellertid kunna förklaras som en avskrivares assimilation till det föregående plurala relativpronomenet "ha".1 Därför håller vi fast vid singularformen entolê.

4. Vv.34-35 placeras sist i ett mindre antal, övervägande västliga, handskrifter. Det är osannolikt att dessa företräder den ursprungliga texten, men, som vi skall se, menar många exegeter att vv.34-35 inte skall betraktas som en ursprunglig del av texten. Ett av skälen för denna ståndpunkt är handskriftsmaterialets osäkerhet. Det textkritiska argumentet är naturligtvis ensamt alltför svagt för att göra denna ståndpunkt trolig. Övriga argument för ståndpunkten kommer att anges längre fram i uppsatsen.


2. 1 Kor 14:34-35: Kvinnan tige i församlingen

För att kunna interpretera 1 Kor 14:37b, måste vi naturligtvis först göra klar för oss innebörden av kontexten. Versen föregås av texten som säger att kvinnorna skall tiga i församlingarna. Det kan i första anblicken synas rimligt att Herrens bud åsyftar denna text. Denna uppfattning är, som vi skall visa, trots det knappast hållbar. Vi skall nu klargöra problemen omkring vv.34-352 , eftersom det är den närmaste kontexten. Nu råkar denna text vara mycket omdiskuterad, och den ganska summariska forskningsöversikt vi skall inskränka oss till, kräver ändå tämligen mycket utrymme i vår uppsats, trots att den endast är grovt utmejslad.

I den exegetiska debatten framförs åtminstone tre mycket skilda uppfattningar om dessa verser. Dessa kan vi kalla: 1. Den genuina tolkningen, 2. Den egalitära tolkningen, och 3. Den interpolativa tolkningen.

De två första tolkningsmodellerna utgår i princip från att texten i 1 Kor 14 skrevs på det sätt, som vi nu har den bevarad. Den genuina tolkningen håller före att Paulus själv skrivit vv. 34-35, och att de också uttrycker hans mening. Den egalitära modellens förespråkare menar däremot att Paulus visserligen skrivit vv.34-35, men att formuleringarna återspeglar hans motståndares åsikt, vilken Paulus i v.36 Upprört tillbakavisar med orden "[Vad?] (ê) Är det kanske från er som Guds ord har utgått, eller är det bara till er som det har kommit?" (NT81).

Den interpolativa modellen går ut på att det inte alls är Paulus som skrivit dessa verser, utan att de har infogats senare. En mellanposition är att v.34-35, är en verklig paulustext, men att den ursprungligen hade en annan kontext, och blev infogad här av en redaktör.

Frågan kompliceras emellertid ytterligare av att somliga exegeter, främst på tysk mark, vill se Första Korinthierbrevet, som en redaktionsprodukt.3 Om dessa skulle ha rätt, försvåras naturligtvis vårt arbete med att utröna, vad 1 Kor 14:37b åsyftar, avsevärt. Observera att vi måste skilja mellan å ena sidan åsikten att brevet är en redaktionsprodukt, och å andra sidan åsikten att vv.34-35 är en interpolation. Att en författare ser vv.34-35, som en interpolation, betyder nämligen inte alls nödvändigtvis att han också ser brevet i sin helhet, som en redaktionsprodukt. Många av dem som ser vv.34-35, som en interpolation, ser brevet i stort, som en genuin paulinsk komposition.4

Orsaken till att somliga vill se texten som en interpolation, beror på åtminstone tre svårigheter med den, nämligen, 1. att den behandlar kvinnornas talande i gudstjänsten, medan resten av kapitlet handlar om tungotal och profetia. 2. Kravet på tystnad från kvinnornas sida står i kontrast till 11:5, där de förutsätts be och profetera, och 3. Paulus brukar inte annars hänvisa till "ho nomos" (Torah), när det är fråga om regler som kräver efterlevnad.

Vårt intresse för v.34-35 ligger naturligtvis endast däri, att tolkningen av v.37b, och Herrens bud påverkas av hur man väljer att betrakta vv.34-35. Kan vv.34-35 utgöra, eller tillhöra den text, som auktoriseras med uttrycket "Herrens bud"?


2.1. Den genuina tolkningen av 1 Kor 14:34-35

Den genuina tolkningen har några klara fördelar. Främst: En texts givna lydelse bör alltid ha ett visst företräde. Kan man tolka en text utan redaktionshistoriska hjälphypoteser, bör man göra det. Det gäller särskilt om det, som i detta fall, saknas övertygande textkritiskt stöd för sådana antaganden. Den genuina tolkningen är faktiskt inte den oftast framförda, men några representanter har den ändå, t.ex Elisabeth Schüssler Fiorenza, Bengt Holmberg, Nils Johansson och Else Kähler.5

Det mest påtagliga problemet med den genuina tolkningen, är motsättningen mellan 11:5, där kvinnorna förutsättes be och profetera, och det tillsynes totala talförbudet i 14:34-35. Denna motsättning kan lösas genom att man bestämmer antingen topos olika i de båda texterna, eller genom att man bestämmer betydelsen av lalein i vv.34-35, så att det inte inkluderar det i 11:5 förutsatta bedjandet och profeterandet. Det kan också löses genom att man hävdar att texterna avser olika grupper av kvinnor.

Låt oss börja med att se på möjligheten att differentiera topos. 11:5 tänkes då syfta på någon form av husandakt e.d, medan 14:34-35 avser den gemensamma gudstjänsten.6 Argumentet för denna ståndpunkt är främst att uttrycket lalein en ekklêsiâi saknas i 11:2-16. Mot detta kan man argumentera, att det knappast någonsin var fråga om annat än gudstjänster i hemmen, och därför skulle distinktionen mellan husandakt och offentlig gudstjänst inte vara meningsfull7 Men man kan också resonera på motsatt sätt. Just därför att gudstjänsten ägde rum i privata hem, var det lätt att kvinnorna intog den roll de var vana att ha där (en oikôi), också i gudstjänsten, just därför att gudstjänstrummet var identiskt med hemmet. Problemet Paulus i så fall skulle brottas med i 14:34-35, är just att kvinnorna tenderade att blanda samman vad som gällde "en oikôi" och "en ekklêsiâi".8

Tanken att det istället skulle vara olika grupper av kvinnor, som avses i de båda texterna hävdas t.ex av Fiorenza.9 I 11:5 skulle det enligt henne röra sig om ogifta kvinnor, som skulle få be och profetera, medan det i 14:34-35, handlar om de gifta. Denna tolkning sker med hänvisning till 1 Kor 7:34a "En ogift kvinna eller flicka tänker på vad som hör Herren till, på att hon skall vara helig till kropp och själ" (NT 81), och till uttrycket i 14:35 "Tous idious avdras eperôtatosan".

Murphy-O'Connor betvivlar Fiorenzas distinktion mellan gifta och ogifta kvinnor. Han påstår att om det föreligger någon skillnad mellan den gifta och den ogifta kvinnan, så består den i att den ogifta är den mer begränsad, därför att hon är "dotter", och dottern är mindre fri än hustrun i ett patriarkalt samhälle.10 Denna kritik, förefaller dock knappast välgrundad. Vill man, som Murphy-O'Connor, dra slutsatser utifrån patriarkala samhällen i allmänhet, är det ganska lätt att konstatera att de kvinnor som nådde högre positioner i det patriarkala, medeltida, europeiska samhället, var t.ex abedissorna, som endera var ogifta eller änkor, men som i vart fall inte hade någon man vid sin sida. Vi kan också tänka på de s.k församlingsänkor, som omtalas i 1 Tim 5:9, som hade någon form av status i församlingen. Murphy-O'Connor's argument mot Fiorenza synes vara något förhastat. Samtidigt kan man mot Fiorenza säga att Paulus nämner gifta kvinnor bland sina medarbetare, t.ex Priska. Även om vi inte säkert vet på vilket sätt hon undervisade, så kan det inte uteslutas att det också skedde i gudstjänsten, men Paulus kritiserade henne, vad vi vet, inte för det. Denna invändning drabbar inte bara Fiorenza's distinktion mellan gifta och ogifta kvinnor, utan den genuina tolkningen av vv.34-35 i sin helhet.

Det tredje sättet att lösa motsättningen mellan 14:34-35 och 11:5 är att definiera lalein en ekklêsiâi i 14:34-35, så att det inte innefattar bedjande och profeterande som förutsätts i 11:5. Den lösningsmodellen kan drivas åt två mycket olika håll, beroende på vilken innebörd man lägger i ordet lalein. Antingen menar man att lalein har betydelsen "undervisa" eller "lära ut". Man ser då 1 Tim 2:12, som en riktig utläggning av 1 Kor 14:34-35.11 V.35a, "Om de vill ha reda på något, skall de fråga sina män när de har kommit hem (en oikôi), ser man då som en anspelning på predikan (homilia), som torde ha innefattat åtminstone moment av frågor och svar (homileô och dialegomai har också betydelsen samtala. Jfr Apg 20:7-12. Kvinnorna skulle enligt denna tolkning inte vara tillåtna att ta del i detta predikosamtal.12

Det som förefaller lite svårförståeligt med denna tolkning är varför uttrycket "lalein en (tais) ekklêsiâi" i vv.34-35, skulle ha en innebörd, som exkluderar den innebörd det har i de alldeles föregående verserna, där lalein/sigan en ekklêslâi syftar på profetia och tungotal, d.v.s den verbala verksamhet 11:5 förutsätter att kvinnorna får ta del i. Det andra sättet att förstå lalein så att inte 14:34-35 strider emot l1:5, är att, som t.ex Else Kähler, hävda att lalein i vv. 34-35 har betydelsen "prata" (ty: Schwatzen).13

Johansson bemöter denna tolkning av lalein genom att hävda att ordet aldrig har den låga betydelsen i NT, som det ofta har i klassisk grekiska. Han menar att Paulus, om han verkligen åsyftat störande prat, istället borde ha använt t.ex ordet tarassô (uppröra, uppvigla, oroa, störa).14 Mot det bör man invända, att om det bara vore störande prat som åsyftades, torde detta ord vara i starkaste laget. Det torde kunna ha använts om heretiker, men knappast om störande småprat. Kähler visar dessutom att lalein faktiskt har en låg betydelse på ett par ställen i NT. Hon pekar på 1 Kor 13:11: "hote êmen nêpios, elaloun hôs nêpios" (När jag var barn, talade jag som ett barn (NT81)), och på 1 Tim 5:13: "lalousai ta mê deonta" (tala om otillåtna ting (NT81)), eller ungefär, "tala om sådant de inte har med att göra".15

Johanssons invändning, att lalein inte skulle kunna åsyfta prat, håller således knappast. Kählers uppfattning går dock därför inte fri från kritik. Inte heller hon undkommer invändningen att lalein/sigan en ekklêsiâi bör ha ungefär samma betydelse i v.34-35, som i de föregående verserna. För det andra, är det inte lätt att förstå varför Paulus skulle lägga ned så mycket möda på att bemöta något så tämligen trivialt som pratsjuka kvinnor. Dessutom, varför skulle det bara vara kvinnor som störde gudstjänsten med prat, förresten?

De författare, som företräder den genuina tolkningen, förbigår ofta orden "kathôs kai ho nomos legei" i v.34b. Johansson, som ser 14:34-39, som en obruten argumentationskedja, mot att kvinnorna uppträder som lärare i församlingen, vill emellertid förklara denna hänvisning till lagen, genom att hävda parallelliteten med 1 Kor 9, och Paulus argumentation för att han som apostel har rätt till ersättning. Paulus åberopar, enligt Johansson, i båda texterna 1. Den i kyrkan gällande ordningen, 2. Den allmänna seden, 3. Skriften, och 4. Herrens bud.16

Det finns emellertid två skäl till varför denna parallellitet är en chimär. För det första åsyftar, som vi skall visa, knappast 1 Kor 14:37 vv.34-35, specifikt. Därför kan 14:34-39 inte heller ses som en obruten räcka av argument för en och samma sak, på det sätt Johansson menar. För det andra har 1 Kor 9 en annan funktion än att argumentera för att Paulus måste få lön för sitt arbete som apostel. Tolkar man 1 Kor 14:34-39 på det sätt Johansson gör, är den en kraftfull argumentation mot kvinnlig förkunnelse och undervisning i församlingens gudstjänst. Kapitel 9, däremot, har knappast funktionen att hävda ett positivt bud eller förbud, utan pekar istället på en rättighet Paulus har, men som han avstår från, för andras bästa. På det sättet uppmanar han korinthierna att på samma sätt avstå från offerkött, därför att ätandet är en stötesten för andra, även om tron principiellt ger dem rätt att äta av det .17

Kapitel 9, och 14:34-37 är således varken parallella beträffande syfte eller beträffande struktur såsom Johansson hävdar. Hans påpekande att Paulus faktiskt stöder, om inte ett förbud, så ändå ett bud om en rättighet, på lagen (ê kai ho nomos tauta ou legei? 1 Kor 9:8), är ändå av stort intresse. Därmed försvagas nämligen ett av de argument, som företrädarna för den interpolativa tolkningen, stöder sig på. De säger att Paulus inte brukar hänvisa till "ho nomos" på detta sätt.18 Den skillnaden att Paulus i 9:8f., till skillnad från 14:34, anger vilken text han åsyftar, återstår dock.

2.2. Den egalitära tolkningen av 1 Kor 14:34-36

Den egalitära tolkningen, tycks främst ha kommit fram under det senaste decenniet. Den förekommer i två former. Den ena förutsätter att Paulus själv utformat 1 Kor 14, som vi nu har det. Den andra räknar med en redaktionshistoria.19

Den egalitära tolkningen innebär att man ser 14:34-35, som en återspegling av uppfattningen hos någon grupp i Korinth, som är oppositionell mot Paulus, i det att de vill hindra kvinnorna att ta aktiv del i gudstjänsten. Denna grupps ståndpunkt skulle Paulus enligt den egalitära tolkningen vända sig emot, genom en upprörd retorisk fråga, inledd med ett motsägande "ê" i v.36.

Det har hävdats att Paulus aldrig går emot en korinthisk ståndpunkt bara med ett upprört utfall på detta sätt.20 Företrädarna för den egalitära tolkningen pekar emellertid på 1 Kor 6: 9 och 1 Kor 11: 20-22.21 I det dessa båda texter avser, är det dock inte fråga om ett återgivande av ett talesätt, som i 1 Kor 14:34-35, utan om en beskrivning av konkreta förhållanden i Korintherförsamlingen. Tolkar man 14:34-36 enligt den egalitära modellen, måste man visserligen konstatera att den inte har någon helt klar parallell, även om andra texter i Första Korinthierbrevet uppvisar ett visst mått av parallellitet. Denna invändning mot den egalitära tolkningen bör knappast anses avgörande.

W. Munro kritiserar Talberts och Odell-Scotts egalitära tolkning, d.v.s den variant, som förutsätter enheten i 1 Kor 14, på tre punkter: 1. Inget i texten markerar att det inte är Paulus egen uppfattning, som avspeglas i vv.34-35. 2. De ord i vilka Paulus skulle avvisa korinthiernas ståndpunkt är alltför otydliga. Varför säger inte Paulus rakt ut vad han menar? 3. Stilen i 14:34-35, är påtagligt lik stilen i pastoralbreven, vilket enligt Munro bäst förklaras med att dessa verser är beroende av dem.22

Allison, som företräder den andra grenen av den egalitära tolkningen, publicerade sin artikel ungefär samtidigt som Munro, och därför nämner de inte varandras arbeten. Allisons lösning svarar trots det i stor utsträckning mot Munros kritik. Enligt Allison skulle 14:34-36 och 11:2-16 ursprungligen ha tillhört samma brev. I 11:2-16 polemiserar Paulus, enligt Allison, dem som vill överrealisera eskatologin, och i 14:34-36 en reaktionär grupp. Kapitel 12-14 i övrigt, har ursprungligen hört till ett annat brev. Vv. 34-36 skulle ha fått sin nuvarande placering genom stickordsförbindelse (lalein/sigan en ekklêsiâi) om Allison har rätt, kan hans modell förklara den kontextuella oklarheten avseende 14:34-35. Pastoralbrevens författare har efter brevets redigering, hittat detta ställe, och använt det på ett motsatt sätt, mot hur det en gång var avsett. Ett så litet avsnitt är, när det förlorat sin ursprungliga kontext, mycket lätt att missuppfatta.23

Problemet med denna modell, är att den torde vara alltför komplicerad och hypotetisk. Risken synes överhängande att man, om man systematiskt försökte tillämpa den på NT i stort, skulle kunna komma till nästan vilket resultat som helst. Redaktionshistoriska spekulationer är oftast svåra att arbeta vidare utifrån. Beträffande tolkningen av v.37, fungerar Allisons modell ungefär på samma sätt, som den interpolativa modellen.

2.3. Den interpolativa tolkniingen av 1 Kor 14:34-35

Den interpolativa modellen företräds av bl.a Fitzer, Fee och Murphy-O'Connor.24 1963 publicerade Gottfrid Fitzer sin studie om 1 Kor 14:34-35. I den kom han fram till att verserna måste vara infogade i efterhand, av någon annan än Paulus. Han anger flera skäl för det.

1. Textkritiskt. Den västliga läsart, som placerar v.34-35 sist i kapitel l4, hävdar Fitzer går att följa tillbaka till början av andra århundradet. Denna text har enligt Fitzer tagit upp verserna från en marginalanteckning, och satt dem efter 14:40, medan den andra texten fogat in samma marginalanteckning efter v. 33b. 25

2. Litterärkritiskt. Kravet på underordning i vv.34-35, har inte samma motivering, som det har på övriga ställen i kapitlet, som handlar om tungotal och profetia. Dessutom menar också Fitzer att "ho nomos legei" är opaulinskt, även om han pekar på den parallella formuleringen i 9:8, ''ê kai ho nomos legei", Den avgörande skillnaden är enligt Fitzer att uttrycket i 9:8 följs av ett skriftcitat. Också upprepningen av "en tais ekklêsiais" i vv.33b och 34, tyder på att textens nuvarande form inte är ursprunglig.26

3. Historiskt. Fitzer hänvisar till det nära förhållandet mellan Paulus och flera kvinnor, t.ex Lydia från Thyatira (Apg 16:14, 40), Priska (Apg 18, Rom 16:3, 1 Kor 16:19 [2 Tim 4:19]), liksom till de kvinnor, som omnämns i hälsningarna i Rom 16:1-15.27

4. Teologiskt. Fitzer menar att förutom motsättningen till 1 Kor 11:5, också texter som 1 Kor 7 ger en sådan bild av Paulus syn på förhållandet mellan man och kvinna, att 14:34-35 också mot den bakgrunden bör uppfattas som ett senare tillägg.28

De argument Fitzer framför, återkommer också hos de övriga förespråkarna för den interpolativa modellen, med olika tonvikt. Fee poängterar att man måste argumentera i första hand textkritiskt, och sedan stödja resultatet med övriga argument, medan för Murphy-O'Connor, de litterära och teologiska argumenten kommer i förgrunden.29

Den interpolativa tolkningen har, som vi ser, visserligen ganska goda skäl för sig, men åtminstone så länge det saknas starkt textkritiskt stöd för hypotesen, känns den något otillfredsställande.

När vi nu går vidare i arbetet med att söka förstå vad 1 Kor 14:37b och Herrens bud åsyftar, måste vi ta osäkerheten beträffande tolkningen av de föregående verserna, 34-35, i beaktande.


3.1. Kort forskningsöversikt över Herrens bud

Innan vi utarbetar den egna ståndpunkten beträffande Herrens bud i 1 Kor 14:37, skall vi inventera andra forskares uppfattningar om denna text. Vi ställer två frågor, nämligen: 1. Vilken text syftar uttrycket "ha grafô hymin" på? 2. Vad innebär det att denna text ges beteckningen "Herrens bud''?

Innan vi börjar vår genomgång av litteraturen för att söka de svar som givits på den första frågan, måste vi ha klart för oss att svaren på de båda frågorna i hög grad påverkar varandra.

En tolkning som vid första anblicken kan synas slående, är att "ha grafô hymin" syftar på de föregående verserna, om det kvinnliga talförbudet (vv.34-36), Denna tolkning drives mest kraftfullt av Nils Johansson, och omfattas också av Fiorenza och Gerhardsson.30 Den förutsätter naturligtvis att den genuina tolkningen av vv.34-35 omfattas. Motsvarande tolkning om man förutsätter den egalitära tolkningen, skulle kunna vara att invändningen mot motståndaruppfattningen, d.v.s v.36, skulle åsyftas med benämningen Herrens bud. Denna tolkning har inte återfunnits i litteraturen, och möjligen hade man, om denna uppfattning vore den riktiga, väntat sig singularformen "ho" av relativpronomenet i uttrycket "ha grafô hymin", till den pisksnärtartade formuleringen i v.36.

Väljer man den tredje ståndpunkten beträffande vv.34-35, nämligen den interpolativa förståelsen, skulle "ha grafô hymin" kunna syfta på restriktionerna mot tungotalet och profetian, d.v.s främst på vv.27-30.31

Tanken att "ha grafô hymin", skulle avse både det kvinnliga talförbudet och restriktionerna för tungotalet och profetian, är knappast rimlig. Den skulle åtminstone kräva att den läsart som anger plural, entolai är ursprunglig, Det återstår då att förklara varför den ändrats till singular entolê, i så många handskrifter. Det är en mer svårförklarad ändring än att singularformen ändrats till plural under inverkan av det plurala relativpronomenet.32

Det har också hävdats att den text som åsyftas med ha grafô hymin, är kapitel l4 i sin helhet. Företrädarna för den tolkningen, menar att uttrycket "kyriou entolê estin" inte kan avse ett jesusord, De konstaterar nämligen att det är svårt att tänka sig en formulering, som täcker allt det Paulus talar om i kapitlet. De uppfattar istället formuleringen som ett uttryck för den ordning som råder i kyrkan, eller, vanligare, som ett uttryck för Paulus apostoliska auktoritet.33 En annan exeget har på senare tid framfört tanken att Herrens bud består i Paulus uppmaning till korinthierna att vinnlägga sig om begriplighet och låta gudstjänsten ske med ordning, så att den kan bli till uppbyggnad.34

Vi har nu inventerat de viktigaste uppfattningarna, som finns företrädda angående vilken text som åsyftas med "ha grafô hymin" i 14:37.

Vi fortsätter nu vår inventering med den andra frågan, nämligen: Vad innebär det att Paulus betecknar det han skriver, som Herrens bud? Svaret på den frågan bestäms i hög grad av vad som avses med ha grafô hymin, och berördes därför redan i det föregående. Vi skall nu ändå försöka göra motsvarande inventering utifrån denna fråga.

Åsikten att Paulus verkligen åberopar ett traderat jesusord, företräds av anmärkningsvärt få moderna exegeter (främst av Nils Johansson). De som företräder denna ståndpunkt, menar att Paulus hänvisar till ett i evangelierna inte bevarat Jesusord, som förbjuder kvinnorna att leda gudstjänst.35 Det har inte kunnat återfinnas någon som sökt hålla fast vid den rimliga ståndpunkten att Paulus faktiskt hänvisar till ett traderat jesusord, men att det inte åsyftar talförbudet för kvinnorna, utan ett mer genomgripande tema i texten. Flertalet exegeter menar istället att Herrens bud är ett uttryck för den auktoritet Paulus anser sig ha, att som apostel tala på Herrens uppdrag, eller som ett uttryck för att den upphöjde Kristus är närvarande och talar genom aposteln.36 Somliga av dessa föredrar den västliga läsarten "kyriou estin",37 som torde kunna betyda ungefär "i enlighet med Herrens vilja", och inte nödvändigtvis behöver betyda att Paulus hänvisar till evangelietradition, utan kanske lika väl till t.ex den insikt han har såsom apostel. Textkritiskt finns det emellertid mycket starka skäl mot denna, visserligen kortaste, läsart. Den företräds nämligen endast av ett litet fåtal västliga handskrifter, vilka dessutom bl.a också företräder den avvikande placeringen av vv.34-35. Även om läsarten "kyriou estin" är den kortare, torde den kunna förklaras antingen som ett uttryck för att någon avskrivare haft svårighet t.ex med att finna något i kontexten, som skulle kunna gå tillbaka till ett Jesusord. Läsarten kan också förstås som ett enkelt misstag. Det är trots allt mycket få textvittnen, alla västliga, som företräder den.38

Christian Wolff framför en något annorlunda ståndpunkt i sin kommentar. Han hävdar att entolê hos Paulus alltid har Gud som subjekt, och att vår text därför måste syfta på en gudsuppenbarelse, och inte kan syfta på ett traderat jesusord (jfr texten i Alexandrinus, "theou estin entolê").39 Denna uppfattning torde knappast hålla vid en granskning av de ställen hos Paulus, där entolê förekommer, Ordet förekommer ett flertal gånger i Rom 7, där det, liksom i Rom 13:9, Ef 2:15 och 6:2, åsyftar GT-bud. Dessa torde möjligen ha Gud som subjekt, men det beror i så fall rimligen snarare på att Torah anses given av Gud, än att Paulus strikt förknippar "entolê" med subjektet Gud. I Kol 4:30 har ordet den svaga betydelsen "anvisning", och där är subjektet brevets avsändare. Då återstår, förutom vårt ställe, bara 1 Kor 7:19, ett material som synes väl litet för att draga Wolffs långtgående slutsats.

Vi har nu gått igenom vad tidigare forskning sagt om vår text, och skall nu själva söka avgöra hur texten bör förstås.



3.2. Varför 1 Kor 14:37 bör anses syfta på ett traderat jesusord

Vilka skäl föreligger då för antagandet att Paulus inte åsyftar sin egen auktoritet som apostel, eller en uppenbarelse han fått, utan en konkret passage i evangelietraditionen? En av de få exegeter som kraftfullt hävdar att Herrens bud i 1 Kor 14:37 verkligen avser ett traderat jesusord, är Nils Johansson.40 Johanssons tes är emellertid att "ha grafô hymin" syftar på orden om kvinnans tigande, en tanke vi inte delar. Även om Johansson inte har rätt beträffande vilket jesusord som åsyftas, kan hans argumentering att Paulus hänvisar till evangelietraditionen, åtminstone delvis, vara riktig och användbar. Johanssons argument för sin tes är i huvudsak två. För det första: Paulus skiljer på andra ställen i Första Korinthierbrevet, och då främst i 7:10, 12, 25, strikt mellan sina egna råd och befallningar, och de befallningar han bygger på evangelietraditionen.41 För det andra pekar Johansson på den opposition mot Paulus, som förelåg i Korint, och som, om Paulus oriktigt hänvisade till vad Jesus sagt, skulle kunna beslå honom med osanning, genom att kontrollera med t.ex Petrus eller någon annan av Jesu ursprungliga lärjungar (Jfr. 1 Kor 1:12). Det torde knappast Paulus ha vågat riskera.42

Det är endast på fyra ställen, förutom 1 Kor 14:37, som Paulus uttryckligen hänvisar till Jesustraditionen. Tre av dem finns i Första Korinthierbrevet, nämligen 7:10 (jfr även 7:12 och 25), 9:14 och 11:23. Det fjärde finns i 1 Thess 4:15.

Det finns en övertygande samstämmighet om att de tre andra hänvisningarna, som finns i första Korinthierbrevet, verkligen åsyftar evangelietraditionen och att de dessutom har sina motsvarigheter hos synoptikerna. 1 Kor 7:10, går tillbaka på det, eller ett av de logion, som låg till grund för Matt 5:32, Mark 10:11-12, Luk 16:18 och Matt 19:9, där Jesus tar avstånd från skilsmässa.43 1 Kor 9:14 syftar på ordet, som i synoptikerna återfinns i Luk 10:7 och Matt 10:10 (arbetaren är värld sin lön/mat)44 Den tredje texten, 1 Kor 11:23-25, är den enda där Paulus inte bara hänvisar till evangelietraditionen, utan också citerar ett längre stycke av den.45

Frågan om 1 Thess 4:15, är mer komplicerad. Det pågår en diskussion om huruvida den går tillbaka på synoptisk evangelietradition, på ett s.k agrafon eller på en uppenbarelse Paulus fått.46 Det troligaste torde ändå vara att Paulus faktiskt hänvisar till evangelietradition.47

På de ställen som är parallella till 1 Kor 14:37, hänvisar alltså Paulus till evangelietraditionen. Redan detta ger anledning att anta att han också gör det i 1 Kor 14:37. Ännu mer tydligt blir det om vi beaktar hur noga Paulus skiljer mellan Herrens ord, och sina egna auktoritativa uttalanden i 1 Kor 7:10, 12 och 25. Detta visar att Paulus knappast konstruerar jesustradition efter behov, utan att han, om han hänvisar till den, också kan belägga sina hänvisningar.48

Dessa iakttagelser styrker oss i vårt antagande att också 1 Kor 14:37 skall uppfattas som en hänvisning till den evangelietradition Paulus hade tillgång till.


3.2.1. Varför inte ett Herrens bud om kvinnans tigande?

Det finns goda skäl till varför det inte förhåller sig som Johansson hävdar, d.v.s att Paulus skulle hänvisa till ett traderat jesusord, som sade att kvinnorna inte skulle uppträda som lärare vid gudstjänsten.49 Argumenten mot ett sådant traderat jesusord är för det första, att det inte finns bevarat i evangelierna. Det borde ha blivit bevarat där, åtminstone såvida frågan om kvinnornas ställning vid gudstjänsten var det minsta problematisk också i de synoptiska kretsarna. Ännu mer anmärkningsvärt är att författaren till Första Timotheosbrevet inte hänvisade till detta bud i samband med 1 Tim 2:12, där han förbjuder kvinnorna att uppträda som lärare. Han bör ha haft goda möjligheter att känna till ett sådant bud, om Paulus använde det, och han skulle knappast ha underlåtit att anföra det starkaste argumentet han hade!

Vår slutsats är således att Paulus med Herrens bud i 1 Kor 14:37, åsyftar evangelietradition, men att "ha grafô hymin" inte syftar på orden om kvinnornas tigande i vers 34-35. Frågan är då vad i kontexten "ha grafô hymin" syftar på. Det måste alltså vara något, som Paulus byggt på evangelietradition, och som han därför kan kalla Herrens bud.

3.3. Vad i evangelietraditionen kan ligga bakom Herrens bud?

Vi har då kommit fram till den punkt, då frågan om vad Herrens bud i 1 Kor 14:37 refererar till, skall behandlas. Vi har konstaterat att det knappast är fråga om ett agrafon om att kvinnorna skall förbli tysta i gudstjänsten. Vi har också lagt märke till att flera exegeter menar att ett större avsnitt än bara några få verser åsyftas med "ha grafô hymin". Enligt dem åsyftas antingen kapitel 14, eller kapitlen 12-14.

Det finns skäl att välja den längre avgränsningen, d.v.s att uppfatta kapitel 12-14, som en enhetlig disposition. Både i kapitel 12 och 14 handlar det om de s.k andegåvorna, och då främst om tungotal och profetia. Mellan dessa kapitel finns den välkända "agapê-hymnen". Hela detta avsnitt avslutas sedan med 14:37-40, där bl.a hänvisningen till Herrens bud ingår.

Formuleringen i v.39, "Sök att vinna profetians gåva, men hindra inte tungotalet" (NT81), kan vara en avslutning både om man avgränsar kapitel 14, eller om man, som vi, väljer avgränsningen 12-14. Däremot gör formuleringen uppfattningen att man skall se 11:2-14:40, som en helhet, mindre sannolik. Den uppfattningen hävdas av Nils Johansson. Skälen för honom att uppfatta 11:2-14:40 som den riktigaste avgränsningen är att avsnittet kan uppfattas som inramat av frågor rörande kvinnorna och gudstjänsten (11: 2-16 och 14:34 ff.).50

Skälet för Johanssons indelning är inte starkt nog, för att uppväga de skäl som talar mot den. Både den tydliga strukturen i kapitlen 12-14, och avslutningen, som talar om tungotal och profetia, men inte nämner något av det som avhandlats i kapitel 11, talar för vår indelning.

Det finns knappast några goda skäl att inte se den chiastiska struktur, som lätt kan iakttagas i kapitel 12-14, som en medveten komposition av Paulus. Därför är det också rimligt att vi där söker efter den grundläggande tanken, som kan åsyftas i 14:37b. Den skall, som vi sett, kunna härledas ur evangelietraditionen.

Frågan är nu om vi kan finna något grundläggande tema i 1 Kor 12-14, och sedan dessutom identifiera det med någon evangelietradition, Paulus kan ha känt till. För att kunna ta ställning till det, kan det vara på sin plats, att först lite diskutera förhållandet mellan Paulus och evangelietraditionen.

3.3.1. Paulus och evangelietraditionen

Det kan först nämnas att det skall ha förekommit en debatt om huruvida Paulus kände till endast mycket lite av evangelietraditionen, eller om han hade en tämligen god kunskap om den, och i breven anspelar på den relativt ofta. Utan att gå närmare in i den diskussionen, förefaller den uppfattning, som gör gällande att Paulus hade en tämligen eller mycket god kunskap om evangelietraditionen, vara den rimligaste.

En exeget, David L. Dungan, undersöker 1 Kor 7:10, och 9:14, och pekar på hur allusivt Paulus där återger evangelietraditionen. Han konstaterar vidare att liknande överensstämmelser, mellan evangelierna och Paulus är vanliga, också där Paulus inte lika uttryckligt som på dessa ställen, markerar att han bygger på evangelietradition. Om man inte vill förklara dessa överensstämmelser som uttryck för rena tillfälligheter, vilket vore osannolikt, är det uppenbart att Paulus känner till och använder ganska mycket av evangelietraditionen.51

Om vi väljer denna uppfattning om förhållandet mellan Paulus och evangelietraditionen, förklarar vi att Paulus så fragmentariskt och allusoriskt hänvisar till den i breven, med att han förmedlat och inpräntat denna tradition i den församlingsgrundande undervisningen. I breven hänvisar han därmed till något för adressaterna välkänt.

En annan exeget, D.C. Allison, har sökt utröna vilka delar av den synoptiska traditionen Paulus kände och använde. Hans metod är i princip att han på en evangeliesynops markerar de anspelningar på evangelietraditionen, som har påvisats i paulinerna, och avgränsar de evangelieavsnitt, som finns företrädda. Resultatet av hans undersökning är att han kan peka ut ett antal synoptiska perikoper, som Paulus kände till, och använde. Dessa är Luk 6:27-38 (par.), Mark 9:33-50 (par.), Mark 6:6b-13 (par. ), passionsberättelsen i någon form, nattvardens instiftelse (eventuellt som en del i föregående), en samling stridssamtal, samt kanske ytterligare några logier.52

Då vi skall söka efter Jesustradition, som kan ligga bakom formuleringen om Herrens bud i 1 Kor 14:37b, är det alltså främst i dessa texter vi bör leta.


3.3.2. Finns det evangelietradition bakom temat i kap. 14?

Fee menar att 1 Kor 14:37 syftar på det grundläggande temat i kapitel 14, och föreslår att detta består i uppmaningen till korinthierna att vinnlägga sig om begriplighet, och låta allt ske med ordning, så att gudstjänsten kan vara till uppbyggnad.53 Även om inte Fee själv menar, att detta tema går tillbaka på evangelietradition, är det värt att undersöka om det kan ha någon motsvarighet där.

Svaret visar sig tyvärr bli nej. Det närmaste vi kommer är kanske Matt 5:37: "Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda" (NT81). Paulus kände möjligen till dessa ord. Det är versen före det att Matteus parallell till Luk 6:27-38, en text Allison pekar ut, börjar, och kanske anspelar Paulus på den i 2 Kor 1:17f.

En anspelning på detta logion i 1 Kor 14:37, skulle nog ändå knappast vara begriplig för läsarna. Dessutom får logiet en tolkning hos Matteus, som mycket dåligt passar in i vårt sammanhang. I Matteus utläggs det som ett förbud mot att avlägga ed. (Samma betydelse har det för övrigt också i Jak 5:11).

Ett ord som blir centralt i Fee's tolkning är oikodomeô. Inte heller det ordet kan emellertid hjälpa oss att finna någon bakgrund i evangelierna. Ordet återfinns visserligen i synoptikerna, men aldrig i den betydelse det har i 1 Kor 14. Det grundtema Fee föreslår, har alltså inte någon klar motsvarighet i den synoptiska traditionen. Vi måste därför söka vidare efter ett grundtema med motsvarighet i evangelietraditionen.


3.3.3. Agapê, temat i 1 Kor 12-14

När vi läser 1 Kor 12-14, är det påtagligt hur det i Paulus diskussion om nådegåvorna, främst tungotal och profetia, är infogat två avsnitt av mer allmän karaktär. Det första av dessa är avsnittet där Paulus liknar församlingen vid en kropp, vars lemmar är de enskilda kristna, som är skyldiga att tjäna varandra (1 Kor 12:12-27). Därefter kommer den magnifika s.k agapê-hymnen i kapitel 13. Genom den blir agapê centrum i Paulus polemik i dessa kapitel.

I 13:8-10 relativiseras tungotal och profetia, liksom gnôsis, och särskilt i vv.4f. utlägges agapê som motsatsen till självhävdelse.

Budskapet i de centralt placerade, mera övergripande perikoperna i avsnittet 1 Kor 12-14, kan vi alltså mycket grovt säga är att adressaterna är skyldiga att älska varandra, i betydelsen inte framhäva sig själva på de andras bekostnad, och också på annat sätt visa varandra omsorg (12:24-26). Det är ett tema som förövrigt går igen också t.ex i kapitlen om avgudaofferkött (8-9), och i texten om Herrens måltid (11:17-33).

De andliga gåvorna värderar Paulus efter den tjänst de kan göra för gemenskapen i sin helhet (12:27-31). I kapitel 14 värderas tungotalet och profetian, just efter deras förmåga att bygga upp hela den kristna ekklêsian (jfr oikodomêo och oikodomê i 14:3, 4, 5, 12, 17 och 26). Kapitel 14 bör således ses som en tillämpning av texterna om församlingen som Kristi kropp, där lemmarna är till för varandra (12:12-27), och "agapê-hymnen" (kap.13), som utlägger agapê bl.a som motsatsen till självhävdelse.

Vi antar att detta tema är vad 1 Kor 14:37b syftar på. Frågan blir då, om det kan härledes ur den del av evangelietraditionen Paulus kände till.


3.3.4. Evangelietradition, som motsvarar agapê-temat

Ett av de avsnitt ur evangelietraditionen Paulus enligt Allison kände, är Luk 6:27-38.54 Där uppmanar Jesus till att älska (agapate) sina fiender och göra gott mot dem som hatar en. Kanske skulle det kunna vara denna uppmaning Paulus avser med "Herrens bud" i 1. Kor 14:37. Herrens bud skulle i så fall snarast vara härlett från evangelietraditionen enligt principen "om redan... hur mycket mer...?". Tanken skulle i så fall vara; om ni redan skall älska era fiender, hur mycket mer skall ni då inte älska varandra? (Denna typ av argumentation förekommer t.ex i Matt 7:11.)

En text, som torde erbjuda en ännu bättre förklaring till vad Herrens bud åsyftar, är Fil 2:1-11. I den texten är budskapet likartat det vi föreslagit som grundtema 1 1 Kor 12-14, även om det i filipperbrevstexten saknar den tillämpning det har i 1 Kor 14. Låt oss återge Fil 2:2b-4, som NT81 översätter det:

"Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, (v.3) fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. (v.4) Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras."

Här sätts alltså agapê samman med frånvaron av självhävdelse, enigheten, och uppmaningen att sätta andra över sig själv. D.v.s samma tema, som vi föreslagit som grundtema i 1 Kor 12-14, går igen i denna text. Det intressanta är nu hur Paulus motiverar den "agapê-inställning" filipperna uppmanas till. Motiveringen får vi både i 2:5 och i den kenosispräglade s.k filipperbrevshymnen, som följer i vv.6ff. V.5 lyder: "Låt det sinnelag råda hos er, som också fanns hos Kristus Jesus." (NT81).55 Fil 2:1-11, visar att Paulus alltså också förstår Kristi liv, och då möjligen främst passionshistorien, parenetiskt, som en uppmaning till efterföljelse i Kristi sinnelag, som är agapê.

Enligt Paulus förståelse har således Kristus genom sitt liv givit ett bud om hur hans efterföljare skall leva. Vi föreslår att det är till detta bud Paulus refererar med formuleringen; "ha grafô hymin hoti kyriou estin entolê" i 1 Kor 14:37. Förutsättningen för denna hypotes är naturligtvis att man kan förutsätta att korinthierna är förtrogna med denna Paulus parenetiska tolkning av Kristi liv och sinnelag. Tanken, att de kristna är skyldiga att leva i enhet, ömsesidigt stöd och självuppoffring för varandra, är så central hos Paulus, att det knappast bör ha saknats i hans församlingsgrundande undervisning. Då kan den också ha motiverats med den parenetiska utläggningen av Jesu liv, vi påvisat i Filipperbrevet.


Sammanfattning

I uppsatsen har vi visat att formuleringen "kyriou estin entolê" i 1 Kor 14:37 bör vara en referens till evangelietraditionen. Vi har samtidigt visat det vanskliga i ståndpunkten att det bakom 1 Kor 14:35-36 skulle finnas ett jesuslogion, som v.37 skulle syfta på. Vi har emellertid inte bara avvisat tanken att "Herrens bud" i 14:37 skulle syfta på orden om att kvinnorna skall tiga i församlingarna i vv.34-35. Vi pekar också ut det grundläggande tema, som återfinns i kapitlen 12-14. Det grundtemat kan sammanfattas i ordet agapê. Agapê får då snarast betydelsen "inte framhäva sig själv", "visa varandra omsorg i församlingen", och "vara eniga". Vi menar att v.37 och Herrens bud, syftar på detta grundtema. Slutligen har vi försökt ge förslag på varifrån i evangelietraditionen detta grundtema härleds. Det främsta av dessa förslag hänvisar till Fil 2:1-11, där Paulus ger uppmaningar, som nära motsvarar det utpekade temat i 1 Kor 12-14. Dessa uppmaningar motiverar han, och det är det intressanta, genom att hänvisa till Kristi självpåtagna förnedring. Motiveringen visar att Paulus ibland också tolkar Kristi liv och död parenetiskt. Enligt Paulus ger Jesus genom sitt självutgivande liv en uppmaning och ett bud om efterföljelse i samma anda. Vi föreslår att det är denna tankegång, som tillåter Paulus att ge det han skriver i 1 Kor 12-14 benämningen "Herrens bud".



Förkortningar

BiblTheolBull Biblical Theological Bulletin
CBQ The Catholic Biblical Quarterly
JSNT Journal for the Study of the New Testament
Meyer Kritisch-exegetischer Kommentar über das Nene Testament
NewCent New Century Bible
NewInt The New International Commentary on the New Testament
NT81 Bibelkommissionens översättning av Nya Testamentet 1981, med noter och uppslagsdel
NTD Das Neue Testament Deutsch
NTMess New Testament Message: A Biblical-Theclogical Commentary
NTS New Testament Studies
SEÅ Svensk Exegetisk Årsbok
SPT Svensk Pastoraltidskrift





Litteraturförteckning

Allison, Dale C.
1982 The Pauline Epistles and the Synoptic Gospels: The Pattern of the Parallels; NTS vol. 28, ss.1-28

Allison, Robert W.
1988 Let Women be silent in the Churches (1 Cor. 14.33b-36): What did Paul Realy Say, and What did it Mean?; JSNT 32, ss.27-60

Axelson, Torbjörn
1990 Till frågan om kvinnliga präster, 1 Kor 11:2-l4:40 och Bibelns auktoritet; SPT årg.32, ss.293-295

Barrett, C. K.
1968 A Commentary on the First Epistle to the Corinthians; London.

Barton, Stephen C.
1986 Paul's sense of Place: An Anthropological Approach to Community Formation in Corinth; NTS vol. 32, ss.225-246

Bruce, F.F.
1971 1 and 2 Corinthians (NewCent); London.

Conzelmann, Hans
l981 Der erste Brief an die Korinther (Meyer); Göttingen (II)

Dungan, David L.
1971 The Sayings of Jesus in the Churches of Pau1: The Use of the Synoptic Tradition in the Regulation of Early Church Life; Oxford.

Ellis, E. Earle
1986 Traditions in 1 Corinthians; NTS vol. 32, ss.481-502

Fascher, Erich
1975 Der erste Brief des Paulus an die Korinther: Erster Teil: Einführung und Auslegung der Kapitel 1-7 (TheolHK); Berlin.

Fee, Gordon D.
1987 The First Epistle to the Corinthians (NewInt); Grand Rapids.

Fiorenza, Elisabeth Schüssler
1983 In Memory ot Her: A Feminist Theological Reconstruction of Christian Origins; London.

1987 Retorical Situation and Historical Reconstruction in 1 Corinthians; NTS vol, 33, ss.386-403

1988 1 Corinthians; i: Harper's Bible Commentary ed. Mays, J.L., ss.1168-1189, San Francisco.

Fitzer, Gottfried
1963 "Das Weib schweige in der Gemeinde": Über den unpaulinischen Charakter der mulier-taceat-Verse in 1. Korinther 14 (Theologische Existenz Heute nr.110); München.

Gerhardsson, Birger
1961 Memory and Manuscript: Oral Tradition and Written Transmission in Rabbinic Judaism and Early Christianity; diss. Uppsala.

Hartman, Lars
1966 Prophesy Interpreted: The Formation of some Jewish Apocalyptic Texts and of the Eschatological Discourse Mark 13 par.; diss. Uppsala.

Holmberg, Bengt
1990 Talförbud och Bibelsyn; SPT årg. 32, ss.308-310

Johansson, Nils
1989 l. Korintierbrevet 11-14 och prästvigning av kvinnor; Uppsala.

Kugelman, Richard
1969 The first Letter to the Corinthians; i: The Jerome Biblical Commentary, vol.2. ed. Fitzmyer, J.A. et al., ss.254-275, London.

Kähler, Else
1960 Die Frau in den Paulinischen Briefen: Unter besonderer Berücksichtigung des Begriffes der Unterordnung; Zürich.

Käsemann, Ernst
1964 Exegetische Versuche und Besinnungen bd.2.; Göttingen.

Lang, Friedrich
1986 Die Briefe an die Korinther (NTD); Göttingen.

Metzger, Bruce M.
1971 A Textual Commentary on the Greek New Testament: A Companion Volume to the United Bible Societies' Greek New Testament (III): London.

Munro, Winsome
1988 Women, Text and the Canon: The strange Case of 1 Corinthians 14:33-35; BiblTheolBull vol.18, ss.26-31

Murphy-O'Connor, Jerome
1979 1 Corinthians (NTMess); Wilmington.

1986 Interpolations in 1 Corinthians; CBQ vol.48, ss.81-94

Nasuti, Harry P.
1988 The Woes of the Prophets and the Rights of the Apostle: The Internal Dynamics of 1 Corinthians 9; CBQ vol.50, ss.246-264

Odeberg, Hugo
1944 Pauli brev till korintierna (TNT); Stockholm.

Odell-Scott, David W.
1983 Let the Women Speak in Church: An Egalitarian Interpretation of 1 Cor 14:33b-36; BiblTheolBull vol. 13, ss.90-93

1987 In Defense of an Egalitarian Interpretation of 1 Cor 14:34-36: A Reply to Murphy-O'Connor's Critique; BiblTheolBull vol.l7, ss.99-103,

Roloff, Jürgen
1965 Apostolat-Verkündigung-Kirche: Ursprung, Inhalt und F'unktion des kirchlichen Apostelamtes nach Paulus, Lukas und den Pastoralbriefen; Gütereloh.

Sjöberg, Erik
1958 Herrens bud i 1 kor. 14:37.; SEÅ årg. 22-23, ss.168-171

Talbert, Charles H.
1987 Reading Corinthians: A Literary and Theological Commentary on 1 and 2 Corinthians; New York.

Willis, Wendell
1985 An Apostolic Apologia?: The Form and Funktion of 1 Corinthians 9.; JSNT 24, ss.33-48

Wolff, Christian
1981 Der erste Brief des Paulus an die Korinther (TheolHK); Berlin (II)



Noter

1 Metzger 1971 s.566

2 När vi fortsättningsvis talar om vv. 34-35, står det ofta som en beteckning för texten om kvinnornas tigande, trots att det är omdiskuterat hur den skall avgränsas. Det råder olika uppfattningar både om vart v.33b och v.36 skall föras, men den diskussionen kommer här endast att tagas i beaktande då den är relevant för vårt studium av v.37b.

3 Jfr Conzelmann 1981 ss.15-17, Fascher 1975 ss. 42-44

4 Jfr t.ex Fee 1987 ss 15f., 699-708, Murphy-O'Connor l979 ss.57,133

5 Fiorenza 1987, 1988 s.1186, Holmberg 1990, Johanason 1989, Kähler 1960 ss.70-83, även; Barton 1986, Ellis 1986

6 T.ex Odeberg 1944 s.263, Axelson 1990 s.294, Kähler 1960 s.75 (Kähler hänvisar till andra som har denna uppfattoing, men företräder den inte själv)

7 Holmberg 1990 s.308

8 Barton 1986 ss.225, 229-231. OBS dock att B. själv inte löser motsättningen mellan texterna genom att kvalificera topos, utan lalein jfr s.231

9 Fiorenza 1983 s.231

10 Murphy-O'Connor 1986 ss.90f

11 Johansson 1989 s.52. Detta lösningsföralag företräds av Fiorenza 1988 s.1186, Holmberg 1990 och Johansson 1989

12 Johansson 1989 s.52ff.

13 Kähler 1960 s.76

14 Johansson 1989 ss.47f.

15 Kähler 1960 s.77

16 Johansson 1989 ss.76f.

17 Willis 1985, Nasuti 1988

18 Murphy-O'Connor 1986 s.91, Fee 1987 s.707

19 Den förra företräds av Odell-Scott 1983, 1987, Talbert 1987 ss.91-95. Den senare av Allison, R.W. 1988

20 Murphy-O'Connor 1986 s.92

21 Det förra: Allison, R.W. 1988 ss.46f. Det senare: Odell-Scott 1983 s.91

22 Munro 1988 s.28

23 Allison R.W. 1988 ss.50-53

24 Fitzer 1963, Pee 1987 ss.699-708, Murphy-O'Connor 1979 s.133, 1986 ss.90-92. Även Conzelmann 1981 ss.298f. och Barrett 1968 ss.332f. ser vv.34-35, som en interpolation

25 Fitzar 1963 s.8

26 F'itzar 1963 ss.10-13.

27 F'itzer 1963 ss.24f.

28 Fitzer 1963 ss.26ff.

29 Fee 1987 s.781, not 12, Murphy-O'Connor 1986 ss.90-92

30 Johansson 1989, Fiorenza 1987 ss.395f., Gerhardsson 1961 s.306

31 Företräds av Murphy-O'Connor 1979 ss.132f., 1986 s.92

32 Tolkningen framförs i en debattartikel; Holmberg 1990 s.309. Holmberg uppmärksammar inte denna grammatikalista och textkritista svårighet, utan förutsätter den vedertagna singularformen. Till textkritik se Metzger 1971 s,566

33 "Kyriou entolê", som ett uttryck för seden i kyrkan; Odeberg 1944 s.264. Han polemiseras av Sjöberg 1958, som menar att uttrycket avser Paulus auktoritet som apostel. Sjöbergs tes har vunnit stort gehör. Talbert 1987 s.95 antar att vv.37-40 skall ses som en sammanfattning av hela kap.12-14.

34 Fee 1987 ss.711f (Fee uppfattar, som tidigare sagts v.34-35, som en interpolation. På denna punkt skiljer han sig från Odeberg och Sjöberg)

35 Johansson 1989, och med viss tvekan Gerhardsson 1961 s.306

36 Barrett 1968 ss.333f., Bruce 1971 s.136, Fiorenza 1983 s.226, Kugelman 1969 s.272, Käseman 1964 s.76, Murphy-O'Connor 1979 s.132, Ruloff 1965 ss.97f,, Sjöberg 19S8, Talbert 1987 s.95

37 Barrett 1968 ss.333f., Bruce 1971 s.136, Murphy-O'Connor 1979 s.132

38 Senare möjligheten, jfr Metager 1971 s.566

39 Wolff 1982 s.145

40 Johansson 1989 s.84-91

41 Johansson 1989 s.85-87

42 Johansson 1989 s.90-91

43 Barrett 1968 s.162, Bruce 1971 s.68f., Fascher 1975 s.184, Fee 1987, s.290-93, Gerhardsson 1961 s.312f., Johansson 1989 s.86, Lang 1986 s.9lf., Murphy-O'Connor 1979 s.62f., Talbert 1987 s.43f.

44 Barrett 1968 s.208, Bruce 1971 s.85, Conzelmann 1981 s.151 not l4, s.193, Fee 1987 ss.412f., Gerhardsson s.318, Johansson 1989 ss.76f, 89, Lang 1986 s.117, Murphy-O'Connor 1979 s.87, Wolff 1981 ss.26f.

45 Barrett 1968 ss.264-266, Bruce 1971 ss.110f., Conzelmann 1981 ss.238f., Ellis 1986 s.486, Fee 1987 ss.545-548, Lang 1986 ss.150-153, Murphy-O'Connor 1979 ss.111 f., Wolff 1981 ss.82f.

46 Jfr Allison 1982, not 18

47 Hartman 1966 ss.181-190; jfr också NT81, not till 1 Thess 4:15

48 Barrett 1968 s.163, Bruce 1971 s.69, Fee 1987 s.292, not 8, Johansson 1989 ss.85f.

49 Johansson 1989 s.85: Om man inte accepterar den genuina tolkningen av 1 Kor 14:34-35, utan ser dessa verser som en interpolation, eller som ett uttryck för motståndarsidans ståndpunkt, finns det naturligtvis inte några skäl till antagandet att Paulus skulle ha haft tillgång till något traderat jesusord om kvinnornas plats i gudstjänsten.

50 Johansson 1989 ss.7-12

51 Dungan 1971 ss.149f. Uppfattningen delas också av t.ex Johansson 1989 s.85

52 Allison l982 s.10-17

53 Fee 1987 ss.711f.

54 Allison 1982 ss.11f.

55 "Touto froneite en hymin ho kai en Christôi Iêsou" Det finns också en annan möjlighet, än den angivna, att översätta versen, nämligen: "Ha det sinnelaget ibland er, som ni också har, alt. må ha, i Kristus Jesus." Denna variant förefaller mindre sannolik, bl.a därför att den förutsätter att mer av texten är underförstådd. Skulle den ändå vara riktig, framträder inte den parenetiska förståelsen som motivering till uppmaningarna så tydligt i denna vers. Den skillnaden är ändå inte avgörande, eftersom alltjämt hymnens första del, med dess jämförbara budskap, finns kvar.