Välsigna partnerskap? Av Torbjörn Axelson, 2002-03-07

Här om dagen hade lokaltidningen här (Falukuriren) en enkät bland ett antal präster om huruvida de kunde tänka sig att välsigna homosexuella par. Själv blev jag inte tillfrågad och är tacksam för det, men jag har grubblat något på hur jag skulle ha velat svara om jag fått frågan, (och dessutom haft mer än fem rader att motivera mig på). Jag dristar mig att lägga fram några tankar i detta forum, i den händelse de kan bidra till att för någon kanske tydliggöra, eller åtminstone påminna om några av de många komplicerade saker som ligger i denna sak. Först ska jag dock bara säga att jag när jag skriver detta ännu inte ordentligt satt mig in i den naturligtvis viktiga, officiella rapport som presenterades 1/3.

Frågan är alltså: Kan kyrkan/jag som präst välsigna homosexuell samlevnad i form av ingånget partnerskap?

Man kan se det ur flera perspektiv. Först utifrån lagens första bruk (och det är väl närmast ur det perspektivet det argumenterats positivt för saken): Så vitt jag kan begripa, är det dock bara sådant som Gud skapat/instiftat, som kan välsignas. Människor kan välsignas (också homosexuella, förståss), äktenskap (d.v.s mellan en man och en kvinna) kan välsignas, därför att äktenskapet som institution är instiftat av Gud. De som kallas till predikoämbetet i kyrkan kan välsignas, i egenskap av predikanter (och inte bara som människor), därför att detta ämbete i sig är instiftat av Gud. Och överheten, t.ex i form av en domstol, eller en riksdag, bör kunna välsignas, därför att överheten som sådan är inrättad av Gud (om de vill ta emot välsignelsen, d.v.s erkänna sig såsom Guds inrättning är en annan sak). Det som välsignas, bekräftas, är Guds ordning och människors kallelse till äktenskap, predikoämbete, eller samhällsstyrelse. Däremot kan inte, om detta resonemang är riktigt, t.ex idrottsföreningar, företag - eller homosexuella partnerskap välsignas (men alltså väl de enskilda människor som finns i dessa olika mänskliga sammanslutningar, men då som människor, inte som idrottare, arbetare e.d, d.v.s i sitt förhållande till organisationen, utan som människor i sin allmänna kallelse). Utifrån ett sådant resonemang måste det alltså bli nej till kyrklig välsignelse av homosexuella partnerskap. Människan kan inte inrätta några nya "stånd" och göra anspråk på att dessa är något mer än mänskliga och tillfälliga inrättningar.

Ur ett andra lagens perspektiv, syns det i förstone vara än värre, nämligen att homosexuell samlevnad är synd mot Guds heliga vilja. Ingen som gör sådant kan ärva Guds rike. Så är det sagt, och detta är det mest smärtsamma, och det som är nästan omöjligt att tala om (hur predikar vi lag, så att det driver till Kristus och inte till förhärdelse?) "Jag är skapad sådan", säger man, "jag har inget val!" Och i vredgad ton tillägger man sedan : "Och vem vågar ta sig rätten att hävda att en annan människa med sin genuina inriktning, något som inte kan skiljas från hennes själva personlighet, skulle strida mot Guds vilja?!" Det låter bestickande, men vid närmare eftertanke måste vi som kristna teologer dock svara att just i detta avseende är vi i grunden alla lika. Vi är ända från början alla funtade så att vi är syndare, d.v.s sådana att vår vilja, och våra handlingsmönster gör att vi står efter det som inte är Guds vilja. Vi är alla odugliga för Guds rike. Härvidlag är det ingen skillnad mellan dem med homosexuell böjelse och övning, och oss som måste erkänna att vi t.ex ibland kan se med åtrå på någon annan än vår make/maka, eller inte förmår avhålla oss från att vredgas och tänka illa om andra människor. Inga sådana som är som vi kan ärva Guds rike. Detta är lagens fruktansvärda men omotsägliga budskap till oss alla- lagen fördömer oss alla som lika odugliga i avseende på Guds heliga vilja och hans rike.

Men - och det är det saliga "men" vi benämner evangelium, som kyrkan har att före allt annat förkunna och gestalta - genom Guds suveräna ingripande genom Kristus ges vi utan minsta förtjänst delaktighet av den nåd och gudsgemenskap som vi i oss själva är fullständigt diskvalificerade till. Och det handlar alltså inte om att Gud räddar dem som åtminstone kämpat väl, eller inte är så grova eller uppenbara syndare som andra. Nej, det handlar ju om att Gud, fullständigt fritt och spontant skapar livsmöjlighet - frälsning - när och åt vem han vill. Detta är evangelium. Kyrkans själva grundval, och detta evangelium är den tredje synvinkeln, ur vilken vi har att betrakta det homosexuella partnerskapet.

I en trasig och tilltrasslad tillvaro där synden är alltid och överallt närvarande i allt vi företar oss, till vårt sista andetag på denna jord, så kan vi människor likväl ibland få nåden att finna oförtjänt livsutrymme, där det inte borde finnas något. När sådant sker är det - så menar jag - ett uttryck för Guds nåd, och något vi ska tacka Gud för. Och just en sådan nåd, ett sådant av Gud skapat livsutrymme, där inget livsutrymme var att vänta, tror jag att en homosexuell förtroendefull och mänskligt god parrelation kan vara. Det är inte något äktenskap, givetvis inte, fast somliga förvirrade vill få det till det. Det är ingen rättighet, ingen institution, utan just en obegriplig nåd. Och om det är för att tacka för denna nåd, som ett sådant par likt den tionde av de spetälska återvänder, så må de inte avvisas. Men kommer de istället för att begära kyrkans välsignelse över deras eget beslut och livsval, så kan jag inte se att vi har något att erbjuda dem. Och återigen, detta är inget specifikt för just dessa. I förhållande till Gud finns bara kallelse och nåd. Bara i förhållande till dessa kategorier finns det någon välsignelsen att få. Därför blir alltid den som hänvisar till sina förmenta rättigheter avvisad. Men om vårt tänkta par istället kommer och ber om välsignelse och förbön över sig själva, att de måtte bli bevarade i Guds kärlek ehuru de med sin konstitution som homosexuella inte kan se någon väg för sig där de kan leva helt efter Guds vilja, utan inser att de i alla händelser kommer att synda på antingen det ena eller på det andra sättet. Då skall vi välsigna, ja välsigna i den allra djupaste mening, nämligen tillsäga dem evangelium: att Guds kärlek i Kristus inte på något sätt beror på deras förmåga. Att Kristus älskar syndare! Att allt är förlåtet och allt kommer att förlåtas dem. Till dessa människor vill Gud nämligen vända sitt ansikte, därför att de drivits till Kristus av nöd, och den som kommer till honom blir inte visad bort. Och inte heller detta är då något specifikt för just homosexuella. Vi behöver ju alla komma till den insikten att vi är sådana att vi inte förmår bli syndfria. Vi är s.a.s predestinerade av vår natur att ständigt och på mångfaldigt sätt synda, så länge vi lever, och likväl är vi älskade av Gud för Kristi skull, bortom all rimlighet, bortom all rättvisa och bortom all förmåga att bjuda något igen. Detta är och förblir den centrala hemligheten kyrkan har att förvalta. Detta är den välsignelse vi har fått att att räcka, och den räcker förvisso åt alla.

I denna mening är jag alltså beredd att välsigna homosexuella par, men det var knappast vad Falukurirens reporter menade med sin fråga (i media finns inte evangelium och inte någon syndernas förlåtelse). Jag kan alltså också tänka mig att vara med och formulera parets tacksägelse för den livsmöjlighet som trots allt givits dem. Men, när jag sagt det måste jag också säga att det alltjämt är en kristens kallelse att vilja vända sig bort från synden. Och den homosexuella "övningen" förblir något som inte är såsom Gud hade tänkt, även om det är mindre ont än alternativen, om dessa t.ex skulle vara att kämpa maktlös mot driften, antingen så att sinnet blir uppfyllt av sådana tankar och fantasier, eller så att man i någon mening tvångsmässigt dras till (ev. promiskuöst) sexuellt umgänge, eller för all del "bara" dras ner i depression och inte kan se något ljus och mening i sitt liv - att leva så är faktiskt också synd. Jo, synden förblir likväl synd, men det står inte i någons vår makt att låta bli att synda. Därför kan, tror jag, ett homosexuellt partnerskap, i konkreta fall, faktiskt mycket väl vara ett sätt att bjuda motstånd mot synden. Det kan nog faktiskt, för att travestera Paulus, vara bättre att ingå partnerskap än att brinna.

Likväl kan det inte nog understrykas att en sådan homosexuell relation/partnerskap inte är ett äktenskap. Inte därför att homosexuella skulle vara sämre människor än andra. Inte för att deras känslor för varandra eller deras kärlek till varandra skulle vara sämre än de mellan äkta makar. Äktenskapet är ju som bekant ingen garanti för varken kärlek eller varma känslor. Men, och det är viktigt att understryka, det är inte kärleken som gör äkenskapet giltigt. Om det vore kärleken som konstituerade äktenskapet (såsom man ville påstå i handboksförslaget, t.ex), så skulle det vara rätt att säga att makar som inte längre känner kärlek (begreppets innebörd är inte okomplicerad) till varandra gör rätt i att skilja sig, (eller f.ö. om det skulle kännas rätt, kanske ingå något slags utvidgat "äktenskap", bigamt, t.ex). Men äktenskapet är nu inte konstituerat av människors känslor eller kärlek till varandra, utan av Guds instiftelse, och det är en kallelseuppgift att vara make/maka, som vi går in i när vi gifter oss. Det Gud fogat samman, får människan alltså inte upplösa. Istället är det en plikt att kämpa för kärleken och för känslorna till varandra, eftersom dessa är så viktiga för ett gott äktenskap. (Men alltså inte i sig konstituerande för det). Ett tankeexperiment: Om en gift man eller kvinna kommer på den tanken att han eller hon skulle vilja överge äktenskapet för att i celibat helt kunna ägna sig åt bön och kärleksverkamhet, i t.ex ett kloster, så skulle detta vara fel. (Också om detta så vore bådas önskan, faktiskt). Makarna är båda skyldiga att försöka leva enligt den kallelse det innebär att ha ingått äktenskap. Men om det nu istället vore fråga om ett samkönat partnerskap, och det hos en eller båda växte fram en sådan längtan, så skulle inte något principiellt hindra dem till en sådan ändrad livsväg. Det vore t.o.m, åtminstone i princip, ett gott steg, faktiskt. Må sedan vara att det förståss kan vara så att två människor som lever nära varandra på ett förtroendefullt och långvarigt sätt blir beroende av varandra, i många olika avseenden, och därför kan det ibland säkert ändå vara orätt att bryta upp, om det utlämnar och sårar en människa, som man av livets omständigheter givits ansvar för - så är det ju alltid, och partnerskap är inte heller därvidlag några undantag. Detta visar att det är äktenskapet som är principiellt undantag bland mänskliga samlevnadsformer, i det att det till skillnad från alla de andra, är instiftat av Gud.

Så vad man som präst kan göra i förhållande till sådana som ingått partnerskap, skulle alltså kunna vara, att formulera och delta i tacksägelsen till Gud, för att de givits en god livsmöjlighet i en trasig värld. Man kan tacka för gemenskap och viljan till omsorg och ansvar för varandra. Löften om livslång trohet och kärlek, inför Gud, bör man dock inte formulera. Inte heller kan man välsigna partnerskapet eller kärleken dem emellan, som sådan. Någon specifik gemensam kallelse som kan välsignas föreligger inte. Äktenskapet är grundat i skapelsen och lagen. En eventuell "partneskapsvälsignelse/tacksägelse" i nåden. Detta kommer tyvärr att uppfattas som kränkande av somliga, eftersom poängen för många i homorörelsen är likaberättigande, och nåden är aldrig en rätt.

Jag tror det är viktigt att vara uppmärksam på att det i detta stycke (som så ofta) pågår en de små stegens process i vår kyrka. Och förutom inriktningen mot att vilja hävda människans kärlek som det konstituerande för äktenskapet, och viljan till att se partnerskapet som en med äktenskapet jämställd storhet, finns också viljan att hävda att det s.k sociala könet, alltså det som gör att vi uppfattar och betraktar varandra som män och kvinnor i vårt sociala samspel, inte är givit av naturen/Gud, utan är utslag av en socialisationsprocess, där det biologiska könet inte har absolut betydelse. Utifrån detta hävdas det allt oftare att det inte är avgörande att en man väljer en kvinna, och en kvinna en man, utan att man i första hand väljer en annan person, som råkar vara man eller kvinna, att leva och ingå äktenskap med. Men könet, också det "sociala", är liksom äktenskapet i sig givet av Gud. Därvidlag finns det enligt min mening inget utrymme för kyrklig otydlighet. I detaljer kan både könsroller och äktenskap skilja sig något åt över tid, men såsom mänskliga grundkategorier är de något av Skaparen givet. Detta får kyrkan genom sina ordningar, eller vi med våra ord eller handlingar inte förneka. Och därvidlag är det, tror jag, alltså inte minst viktigt att vara insiktsfull i fråga om den process som pågår, och i vilken alla våra göranden och låtanden på detta område är indragna.

Torbjörn Axelson
2002-03-07


(även publicerad på e-postlistan kyrkansframtid 2002-03-08)