Vår uppgift som församlingar i Gagnef, Floda och Mockfjärd
föredrag inför pastoratets förtroendevalda i Floda församlingshem söndagen den 10 mars 2002 av Torbjörn Axelson.
Ofta när vi tänker på kyrkan, så är det väl så att vi framför oss ser olika verksamheter, olika byggnader, personal och så vidare. Vi ser ofta kyrkan som en organisation, som har mycket gemensamt med alla andra organisationer. Och visst kan ett sådant organisationsfokuserat betraktelsesätt, ofta vara praktiskt och bra. Vi är ju en organisation och som sådan ska vi självklart ta vara på erfarenheter som gäller organisationer i allmänhet. Men det är likväl av yttersta vikt att vi ibland höjer blicken, och ser på vad som är kyrkans uppgift, ärende och ansvar. Och det ska jag försöka göra i detta föredrag.
Det första är alltså att kyrkan inte är till för sig själv. Kyrkan är i grunden ett med sitt uppdrag, och i detta avseende skiljer den sig från andra organisationer. Kyrkan har inte, som t.ex ett företag eller en förening, sitt uppdrag från sina kunder, ägare eller medlemmar, utan kyrkan har faktiskt sitt uppdrag från Gud själv. Att utföra detta uppdrag är kyrkans existensberättigande. Detta är väl egentligen självklart, men när vi använder oss av erfarenheter från andra branscher och organisationer så är det viktigt att vi alltid håller denna skillnad klar för oss. Nokia, t.ex gör inte nödvändigtvis något galet när de upphör med gummistövlar och går över till andra produkter, men kyrkan kan inte vara kyrka utan sitt en gång för alla givna budskap.
Och vilket är då detta kyrkans grundläggande uppdrag och budskap? Jo, det är att förkunna evangelium. I ett av de viktigaste av vår kyrkas bekännelsedokument, Augsburgska bekännelsen från 1530 uttrycks det så här: De, (alltså vi evangeliska) lära att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.... (CA VII) Alltså att förkunna evangelium är inte en av kyrkans verksamheter, utan det är själva definitionen av kyrkan. Utan evangelium finns över huvud taget ingen kyrka. Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och se jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt 28:19-20)
Kyrkans budskap är alltså först och främst evangelium. Och vad är då evangelium?
Tre aspekter av vad evangelium är, vill jag lyfta fram:
1. Evangelium är historiskt grundat. Gud har kommit nära oss människor, vänt sitt ansikte till oss, och visat att det ansiktet är ett kärleksfullt ansikte. Detta har han gjort genom att i Jesus från Nasaret träda in ibland oss människor genom att själv bli människa. Genom att Gud har trätt in i världen som människa, så har detta ofattbara skett i historien, i tiden och rummet, på en plats och i en tid, som går att relatera till andra händelser. Och just därför att Gud valt att komma oss nära på just detta mänskliga sätt, så måste någon också berätta om det. Det är inte något som vi människor kan veta av oss själva, eller något som vi kan komma på genom att själva sitta och filosofera eller meditera. Vi måste såsom kyrka berätta om Kristus, om hans heliga födelse, om hans liv, hans kors och död och om hans uppståndelse från de döda!
2. Kristus är alltjämt levande. "Jesus från Nasaret går här fram, än som i gången tid, löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid. Himmelriket är nära" Så träffande uttrycker Anders Frostenson denna sida av evangeliet i en av våra psalmer (nr 39, v.1). Kristus är inte densamma som orden om honom, men vi behöver ha orden för att känna igen honom när han kommer till oss för att dra oss in i den livsgemenskap med honom, som tron utgör. Tron kommer av förkunnelsen.(Rom 10:17). Kristus kommer s.a.s ridande till oss på orden, som han en gång kom ridande till jerusalemborna på en åsna (Matt 21). Åsnan var inte Jesus, och det är inte våra ord om honom heller, men genom orden, kan vi människor känna igen honom, och det kan bli ett möte till livsgemenskap. Tron är nämligen inte en åsikt, eller vissa kunskaper, utan tron är just livsgemenskap, en levande relation mellan människan och Gud i Kristus.
3. Trons livsgemenskap bygger på nåd. Detta är den tredje aspekten av evangelium. Livsgemenskapen med Gud är inte beroende av våra gärningar, den bygger inte på våra förtjänster och den grusas inte av våra tillkortakommanden. Livsgemenskapen bygger inte på bedömning eller meritering, utan på Nåd. Den grundar sig endast på Guds kärlek och engagemang för oss, och har sitt centrum i korset, där han gav sitt liv för att vi skulle leva. Av nåd allena, är ni frälsta. (Ef 2:5 m.fl) Trons livsgemenskap med Gud kan alltså inte liknas vid ett ömsesidigt kontrakt utan vid ett barnaskap hos Gud.
Den kristna kyrkans uppgift, som är att förkunna evangelium, kan vi därför likna vid att vara Guds kärleksbrev till världen. Och vår uppgift som kyrka här i kommunen är då att s.a.s vara en avskrift av detta Guds kärleksbrev till de människor som bor här inom gränserna för våra verksamhetsområden. Det mest grundläggande kravet på denna "avskrift" är förståss att den är korrekt. Det är avgörande att det budskap som står där är just det som avsändarens ville sända oss. Men sedan är det också viktigt att det är utfört med kärlek, s.a.s på vackert papper, med vacker handstil, gärna präntat med den största kalligrafiska skicklighet, gärna får det vara rosendoftande! För om vi fick detta innerligaste Guds kärleksbrev bara nedkrafsat på baksidan av ett begagnat kuvert, eller skrivet på tvären över något upphämtat ur papperskorgen, så får den som lämnat det till oss skämmas, och risken är stor att vi dömer ut budskapet för formens skull. Vem kan tro att ett sådant papper är det viktigaste man fått i hela sitt liv!? Likväl är en sådan usel lapp, med rätt budskap ändå bättre än ett aldrig så tilltalande brev, med gyllene bokstäver på finaste pergament, om orden, budskapet är förfalskat eller bara blaha blaha. Med bilden av församlingen som ett Guds kärleksbrev, kan man kanske också illustrera det vi kallar den dubbla ansvarslinjen. Det är er förtroendevaldas särskilda ansvar att se till att formen är så skön och övertygande som möjligt, och det är prästernas särskilda uppgift att se till att budskapet, själva texten, är rätt. Fast jag tror det är viktigt att också komma ihåg att varje kristen har ett delansvar för läran också (liksom prästerna för utformningen). Om ni, med er kunskap i kristen tro, finner att någon av oss präster börjar på att flumma ut, så behöver vi både era förböner och att ni påtalar det som verkar galet. Ingen är ju felfri här i världen (och [sagt med glimten i ögat] säkert kan ni finna på något mer begåvat sätt att framföra det på än genom anonyma insändare i tidningen!!).
Nu har jag talat om kyrkan, dess väsen och uppgift: Att räcka evangelium. Svenska kyrkan är förlåtelse till Sveriges folk. Så uttrycktes det av ungkyrkorörelsen i bl.a vårt stift i början av förra seklet. Och Evangelium kan också uttryckas just som förlåtelse. Det är innebörden av att livsgemenskapen, tillhörigheten till Gud inte beror av vad vi gör, utan helt och hållet av Guds kärlek och nåd. (förlåtelsen är förståss inte tänkt till folket i kollektiv mening, utan till var och en som bor inom detta lands gränser). Och det är alltså fråga om förekommande nåd, som så tydligt och gripande uttrycks med barndopet. Det beror inte på oss att vi är älskade av Gud. Det är inte vi som gjort livsgemenskapen med honom möjlig, utan i alla avseenden bygger den på Guds egen vilja och kärlek. För oss handlar det bara om att återvända till fadershuset. Han väntar på oss, längtar efter oss att få ge oss allt på nytt, alldeles oförtjänt.
Nå, är ändå inte detta budskap, lite föråldrat på något sätt? Kan och vill verkligen nutidsmänniskan, som fostrats till självständighet höra att hon är beroende av nåd och förlåtelse, och att hennes egna så stora ansträngningar inte duger något till när det kommer till gudsrelationen? Att hur hon kämpar och släpar och verkligen gör så gott hon kan, ändå inte genom all sin möda kommer närmare Gud och hans kärlek. Kan hon verkligen ta till sig tanken att hon inför Gud är jämställd med de värsta uslingar? Är inte detta en rest av något gammalt, tungt och förlegat? Kan vi inte presentera budskapet på något mer lättsamt sätt?
Nja, sättet att säga det på, kan man förståss variera, men själva saken är lika viktig nu som förr. Och om det är så att nutidsmänniskan värjer sig mot detta, så är det nog faktiskt inte för att hon är nutida utan för att hon är människa. Så har det nämligen varit ända sedan bibelns tid. Och i detta sammanhang finns det ett par teologiska begreppspar som jag vill dela med mig av, som vi behöver för att klarare förstå sammanhangen. Det ena begreppsparet är Lag och Evangelium. Det andra är Andligt och världsligt regemente.
Först detta med regementena, och nu handlar det alltså inte om Dalregementet, utan om hur Gud styr, regerar, världen, sin skapelse. Enligt kristen tro, så är det en gudagiven ordning att samhället styrs, så att rättvisa skipas och så att det går att leva i fred och trygghet med varandra. Hur styrelseskicket ser ut växlar genom tiderna, men själva detta att det finns en styrelse, det är en Guds goda ordning. Häri skiljer sig alltså kristen tro från t.ex anarkismen och för den delen Rousseau, som menar att människan ostörd och fri kommer att utveckla det goda. Kristen tro är mer realistisk än så. Om ingen håller oss i hampan, så kommer många av oss att börja på att roffa åt oss på andras bekostnad. Rättvisan måste hållas vid makt, annars blir samhället odrägligt att leva i. Men det behöver också tillses att alla som inte kan klara sig själva, på ett eller annat sätt får sina grundbehov tillfredsställda. Allt sådant hör till det världsliga regementet, och det är också ett uttryck för Guds kärlek till sin skapelse. Här är lagen rättesnöre, lagen, som både är Svea rikes lag, och den moraliska kod, som vi genom fostran har fått i oss, den som bl.a öst sitt innehåll ur bibeln och tio Guds bud. Från det vi var små, har vi ju lärt oss att så länge vi gör rätt, och andra gör rätt mot oss, så fungerar samlevnaden skapligt bra. Vi får bekräftelse av varandra när vi lyckas och är duktiga. Men när det upptäcks att vi genat, fuskat, eller brutit mot reglerna på något vis, så straffar det sig på ena eller andra sättet, ytterst så att man blir utstött ur gemenskapen. Men lyckligtvis klarar vi för det mesta av vår samlevnad med andra människor, ganska bra. Vi lever s.a.s rättfärdigt inför människor, genom att vi håller oss till det som lag och moral föreskriver.
Lagen är alltså det världsliga regementets grundval, medan Guds kärlek och nåd är trons och gudsgemenskapens, alltså det andliga regementets, grundval. Problemet är att det visar sig att vi människor har en notorisk förmåga att blanda samman saker och ting. Detta världsliga regementets sätt att bygga och vidmakthålla relationer, visar sig för väldigt många människor bli en mall att tillämpa även på trons och gudsrelationens område. Men så är det inte menat. Tron är helt och hållet en Guds gåva, och Guds kärlek förtjänar vi inte. Gudsrelationen kan bara jämföras med en förälder-barn relation. Därför säger Jesus, "den som inte är född av vatten och ande, kan inte se Guds rike" (Joh 3:5). Som mammor och pappor älskar vi inte våra barn för att de är duktiga, utan för att de är våra barn. Vi älskar dem inte för att de kommer till oss med teckningar eller avbrutna tulpanknoppar, utan vi tar emot teckningarna och tulpanknopparna därför att vi älskar dem. Om barnet skulle fråga: Pappa/mamma, hur många blommor måste jag ge dig för att du ska älska mig? Så skulle vi ju bli en smula ledsna men svara att så många blommor finns inte i hela världen, men jag älskar dig för att du är mitt barn! Såsom Guds barn behöver vi människor lära oss förstå att det är just så det förhåller sig med Guds kärlek till oss. Att hans kärlek till oss inte beror på vad vi gör (för så många goda gärningar finns det inte plats för i hela världen, som då skulle behövas) Men att Gud gläder sig över att vi växer till och är snälla och hjälpsamma mot våra kamrater. Och när vi burit oss illa åt, så bedrövar det Gud, precis som vi blir bedrövade när våra barn gör något dumt, och barnen våra känner det, och brukar väl då gärna vilja gå och gömma sig, och inte riktigt se mamma och pappa i ögonen. Kyrkans syndabekännelse, handlar om att vi som Guds barn får möjlighet att "säga förlåt" till Gud, och han får möjlighet att bekräfta sin kärlek, som inte rubbas av vad vi gör eller felar.
Det andliga regementet är alltså kyrkans evangelieförkunnelse, d.v.s att å Guds vägnar tala om att han är vår Fader i himmelen och vi är hans älskade barn. Att det inte kommer an på att vi har några brutna tulpanknoppar att komma med. Men också att det sårar Guds fadershjärta om vi ändå år ut och år in håller fast vid att Gud älskar oss för vad vi gör. För vi hindrar ju då honom från att visa sin kärlek till oss. Vi blir inkrökta i oss själva, självfixerade, och inbilska. Då är det också kyrkans uppdrag att å Guds vägnar säga till människan: "Sluta upp att bryta sönder mina tulpaner, gör något vettigt istället. Något som är till glädje för andra människor. Jag behöver inte dina gärningar för att älska dig, men jag blir bedrövad om du inte kan förmå dig till att ta emot min kärlek fritt och för intet".
Alltså: det världsliga regementet handlar om allt det som rör det mellanmänskliga relationerna. Här är det lagen som gäller, och detta är samhällets (i vid mening) domän. Och kyrkan som organisation och arbetsplats är givetvis en del under det världsliga regementet.
Det andliga regementet, kyrkans av Gud givna uppdrag, handlar om förhållandet mellan Gud och människan. Här gäller evangelium endast. Tron allena - d.v.s förtröstan på Guds faders kärlek bortom all vedergällning. När man bygger gudsrelationen på lag, då blir kyrkan förfelad. Inte heller kan väl samhället i stort bygga på evangelium helt och hållet, då blir det förfelat (vända andra kinden till, Matt 5:39, är inte ett bud som passar in i brottsbalken). I vår mellanmänskliga samlevnad måste förtroendet handla om hygglighet, plikttrohet och ömsesidighet.
Men som kristna är vi kallade att faktiskt tillämpa förlåtelsen gentemot andra människor. "Förlåt oss våra skulder, såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro". Otaliga är de bibelverser där Jesus uppmanar oss att förlåta såsom vi blivit förlåtna. Låta nåd gå före rätt. Det finns en hård attityd som breder ut sig, inte minst i massmedia. Jag tror det räcker att jag säger "Toblerone och sönderklippta kvitton" för att ni ska veta vad jag menar. Man plockar fram brister och försyndelser hos människor, som hängs ut. Misslyckade människor, sådana som är som vi, men som har fått offentlighetens ljus på sig, och gjort ett eller annat som är omdömeslöst eller dumt eller straffbart. Men vi vet att det i varje människa finns nog med stoff för att fylla många tidningar med skandalösa detaljer, om våra hjärtan skulle öppnas... Människor måste kunna få upprättelse också bland människor, trots att de gjort bort sig. Detta är vårt ansvar som kyrka och kristna i förhållande till världen. Den som fått mycket förlåtet har mycket att förlåta.
När kyrkan tar ansvar på det som egentligen hör det världsliga regementet till, då kallar vi det för diakoni - tjänande. Att sträva efter ett mindre dömande samhällsklimat, där människor som gjort bort sig kan komma tillbaka, är ett exempel på diakoni. En annan tydlig diakonal uppgift kyrkan och vi kristna har, är att vårda sig om dem som inte klarar sig själva. Det var kyrkan som en gång organiserade fattigvården och så småningom sjukvård och skola här i vår bygd. Det är för oss inte acceptabelt att någon människa blir lämnad ohjälpt utanför människors gemenskap. Och detta ansvar sträcker sig för övrigt också ut över världen. Vi fick en påminnelse genom vårt lutherhjälpsombud här nyss, om att det finns ofattbart många människor i världen som inte ens har mat för dagen, och förfärande många som faktiskt bokstavligen svälter ihjäl. Det hör till vårt diakonala ansvar att också i det fallet göra vad vi kan för att hjälpa och lindra.
Kristen tro är en stark underton i vår kultur här i denna bygd. Diakonin, det kristna samhällsansvaret, har präglat den i åtminstone 800 år, och det är vår ambition och vår kallelse att det så långt möjligt ska kunna fortsätta att vara så.
Sammanfattningen av detta föredrag blir därmed denna: Kyrkans väsen och grundläggande uppgift är att vara Guds kärleksbrev till dem som bor här i kommunen, d.v.s föra evangelium vidare. Och som konsekvens av denna uppgift följer de diakonala uppgifterna - den medmänskliga tjänsten för vår nästa.