Nedan följer några kommentarer till min uppsats "Vad avses med formuleringen: 'Vad jag skriver till er är Herrens bud' i 1 Kor 14:37", föranledd av kritik mot den av Sven-Olav Back. (Texten är bearbetad från inlägg på e-postlistan kyrkansframtid 2001-10-02

Invändning 1:
Uppsatsen lyckas inte på ett övertygande sätt vederlägga Nils Johanssons tes (Nils Johansson: 1. Korintierbrevet 11-14 och prästvigning av kvinnor. Pro Veritate Uppsala 1989)

svar:
En del av problemet är att min uppsats egentligen inte är den som hade behövt vara skriven för denna diskussion. Uppsatsen är förvisso påverkad av Johanssons bok, men inte en försök till vederläggning av den. Ett problem när jag arbetade med uppsatsen blev, att när jag började sätta mig in i litteraturen, så överväldigades jag en smula av den flora av skilda synsätt och uppfattningar, mer eller mindre rimliga, som fanns kring denna (eller dessa) text(er). Johanssons perspektiv framstod mot bakgrund av den samlade exegetiska litteratur jag hade att gå igenom, en särmening, och en fokusering vid hans arbete var inte möjlig inom genren seminarieuppsats på forskarförberedande nivå i Uppsala 1991. En i detta sammanhang intressantare uppsats hade väl varit den som tydligare arbetat med dispositionen av 1 Kor 11-14, och skärskådat de tre huvudsakliga strukturalternativen:

1. Kap 14 är en fristående enhet, åtminstone såsom korrelat till v.37 betraktat.

2. Kap 12-14 är den dispositionsmässiga enhet som har sin slutkläm i 14:(36?)37-40.

3. Även kap 11 är en del i den enhet som slutar med nämnda verser, varvid "kvinnofrågan" blir det centrala i texten, genom att textpartiet både börjar och slutar med detta. (Johanssons alternativ).

Poängen för såväl Johansson som mig är alltså att vad som avses med "Herrens bud" är huvudsaken i ett större textavsnitt, som omfattar flera föregående kapitel. Johansson menar att denna huvudsak är kvinnornas roll i församlingen. Hans huvudskäl är väl att han inkluderar kap 11 i den retoriska enheten, och därmed kan finna en "kvinnotematisk inclusio", som färgar hela den mellanliggande textmassan medan jag finner uppfattningen att kap. 11 ligger utanför den mycket väldisponerade enhet som kap 12-14 utgör, bättre. Och om man betraktar 12-14 som en enhet, så blir vv.34-35 knappast en huvudsak utan snarare en stickordsmässig "svans" (stickord: tala/tiga) , som inte retoriskt motsvarar de mycket kraftfulla orden i v.37. Brevet är, som antika brev brukar, skrivet för att höras, och inte osannolikt nedtecknat på diktamen. I muntligt framförande är det inget svårt - det vet vi väl alla som ibland predikar utan manus - att göra utvikningar utan att förlora den röda tråden.

Två argument mot rimligheten av att kap 11 bör ingå i det aktuella textpartiet, är:

1. att detta innehållsmässigt är väl knutet till det föregående. Stycket om Herrens måltid knyter också tydligt tillbaka till kap. 10, och kanske också till annat ätande i kap 8.

2. Att Kap. 12-14 enligt min mening bör ses som en plädering för talandets rätta plats i församlingen. Missbruket, kan vi väl utan svårighet föreställa oss, är att det är "fint" i Korint att vara en talare, och särskilt en tungotalare. Pauli poäng, den jag tycker mig se, är att påpeka att det finaste i stället är att i kärlek se till det som bygger upp hela församlingen. Kristus är föredömet (jag delar Johanssons mening att agape väsentligen avser Kristus) Udden är riktad mot alla som, i synnerhet genom sina ord, vill göra sig märkvärdiga och och framhäva sig själva, och bland dem fanns tydligen också en del kvinnor. En tredje sak är att, om Johansson hade rätt, anmärkningsvärt lite antyder den stipulerade huvudsaken (kvinnorna) i den mellanliggande texten.



Invändning 2
Det är svårt att inse hur detta exegetiska förslag skulle kunna förorsaka en omsvängning i kvinnoprästfrågan.

Svar:
Nja, poängen är snarare att om Johansson skulle ha rätt, så skulle det vara ett mycket tungt vägande skäl för att ordningen med kvinnor som präster strider mot Guds ord (vilket jag alltså inte menar att det behöver göra). Frågan är ju inte om det går att använda denna text som ett argument för utan om den är ett avgörande argument mot (eller bara ett "indicium").

I övrigt finner jag att denna text (12-14) har synnerligen mycket att säga oss i vår kyrkliga och kulturella narsisistiska nutida miljö, där så mycket handlar om att synas och framhäva sig själv och så lite om att underordna sig och om villigheten att överlåta sitt liv åt Kristus.

Torbjörn Axelson
2001-10-02 (bearb)