Nedanstående replik av Torbjörn Axelson publicerades på Kyrkans tidning debatt nr 19 2001

Replik till:
Bo Larsson: "Gud, orden om Gud och kyrkohandboken"



Handboken och den ofilosofiska kristna uppenbarelsetron

I artikeln som fått rubriken "Gud, orden om Gud och kyrkohandboken" (KT 17/01) tar Bo Larsson åtminstone delvis avstånd från tanken att vi kan bygga teologin på de båda förutsättningarna "att vi (1) har tillgång till en ren och oförvanskad uppenbarelse som gör det möjligt att med bestämdhet veta något om Gud och (2) att vi med språkets hjälp klart och tydligt kan fånga in denna kunskap". Utan att konkretisera avfärdar Larsson sedan kritiken mot handboksförslaget som hopplöst föråldrat ställningskrig om vilka ord om Gud som får vara sanna och inte.

Den mest brännande frågan i handbokssammanhanget är dock inte orden om Gud utan snarare orden till Gud. Mycket av debatten saknar dock medvetenhet om just denna distinktion. "Herre" och "Fader" fungerar i bönespråket och mestadels i evangelierna som Guds tilltalsnamn mer än som metaforer för Gud. Att självsvåldigt ändra namn på en människa är ett utsätta henne för ett övergrepp. Att försöka använda andra namn för Gud än de givna uttrycker på samma sätt en attityd som inte gärna är förenlig med tillbedjan. När det gäller metaforerna för att tala om Gud är både bibeln och vi själva betydligt friare.

Åtminstone sedan Cartesii dagar är teologins kunskapsteoretiska fundament förvisso undergrävt, och många har grävt sedan dess. Det går inte att hävda en objektiv grundval för teologin, däri har Larsson givetvis rätt, och Gud (om han finns!) kan i detta fundamentala perspektiv knappast ens teoretiskt uppenbara sig själv på ett filosofiskt godtagbart sätt. Av denna nu flitigt andragna insikt kunde man sluta sig till att det vi säger om Gud aldrig blir något annat än fantasier, och att den ena fantasin inte är bättre eller sannare än den andra. Kyrkan blir på detta sätt ett slags galleri av gudsbilder, och människan skapare och betraktare snarare än gudstillvänd bedjare. Frågan är väl om kyrkan och kristen tro i ett sådant perspektiv alls har något existentiellt intresse.

Men kristen tro kan istället alltjämt betraktas som ett sammanhängande helt, i vilken Guds uppenbarelse och människans tillbedjan utgör de väsentliga polerna och Gud ensam är yttersta ändamål och mening. Förutsättningen är att man vågar lämna den upphöjda betraktarens plats som inte minst postmodernismen anvisar, och kasta sig ut och bli en hängiven och tillbedjande människa i Guds hand, trots att det kunskapsteoretiska fästet saknas. Eller med Jesu egna ord: "Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det" (Luk 9:24). Tron är en relation och bygger på tillit.

Motsättningen mellan trons hänvändelse och det filosofiskt skolade förnuftets krav är inget nytt. Kristendomens anstötlighet ligger fortfarande ytterst i dess filosofiskt orimliga anspråk på att en för länge sedan korsfäst jude och man är den yttersta gudsuppenbarelsen för alla människor i alla tider. Utifrån den insikten kan jag inte dela Larssons tolkning av historien som främst en prolog. Visst möter Gud oss där vi är, men mötet och "mötesplatsen" är likväl bestämd av det som en gång för alla skett och som vi tagit emot. Vår "teologiska fantasi" måste därför ständigt prövas mot detta vi till slut ändå måste anta är Guds uppenbarelse till oss: Skriftens vittnesbörd om Jesus Kristus. Detta förblir den kristna trons, gudstjänstens och förkunnelsens villkor.

Torbjörn Axelson
Komminister i Floda, Västerås stift.


Huvudsida