Nedanstående replik av Torbjörn Axelson publicerades på Kyrkans tidning debatt nr 15/16 2001 s.13 under rubriken "Norm och verklighet går alltför sällan att förena"

Replik till:
Gunilla Lindén: "Gör upp med äktenskapets sakramentala drag" Kyrkans tidning Debatt nr 13/01



Förordnat och välsignat av Gud

I KT 13 för Gunilla Lindén (GL) ett intressant resonemang om synen på äktenskapet och den kyrkliga vigseln. Hon efterlyser "en teologisk bearbetning av äktenskapet utifrån Bibeln, den lutherska traditionen och samtiden". Jag är överens med henne om att det som konstituerar äktenskapet inte är den kyrkliga vigseln, men därav följer knappast att Gud inte skulle ha förordnat och välsignat det. Äktenskapet borde med luthersk utgångspunkt kunna definieras såsom en offentligt känd och erkänd sexuell samlevnad mellan en man och en kvinna. Detta betyder i vår situation att samboförhållanden från kyrklig utgångspunkt bör betraktas och respekteras som fullvärdiga äktenskap.

Utifrån ett studium av bibeln är det knappast svårt att hävda att äktenskapet är "en normerande samlevnadsform" tillsammans med celibatet för himmelrikets skull. GL tar fram jämförelsen i Augustanas apologi mellan äktenskap och världslig överhet, och menar att få numer skulle hävda att den världsliga överheten är förordnad av Gud, och - så tolkar jag henne - att det därför också kan ifrågasättas om äktenskapet ska uppfattas som något som är förordnat av Gud. Här har jag svårt att följa henne. Att den världsliga överheten är förordnad av Gud betyder förståss inte - och betydde knappast för Filip Melanchton heller - att t.ex ärkebiskopen i en kyrklig ceremoni borde överräcka regeringskansliets nyckel till den nya statsministern, eller kröna kungen. Däremot är det tillbörligt - kyrkligt sett - att vid t.ex riksdagens öppnande anordna gudstjänst där ledamöterna, under bön om välsignelsen att med vishet och mod rätt utföra sina plikter, påminns om sitt ansvar också inför Gud och inför dem som ingen röst har. Varken den världsliga makten eller äktenskapet "ägs" av eller är underställda kyrkan, men båda är ändå av Gud, och kan välsignas och förmanas av kyrkan. Motsatsen till den av Gud förordnade överheten är anarki, korruption, självsvåld och ohämmad egoism. Att den världsliga överheten är förordnad av Gud, får inte tolkas som något personligt mandat för enskilda personer. Det är inget brott mot Gud att ersätta Göran Persson med Bo Lundgren eller Gudrun Schyman vid nästa val. Inte heller är det fråga om att något visst styrelseskick har gudomlig sanktion, men samhällets maktfunktion som sådan bör betraktas som en Guds gåva instiftad till skydd för de svaga och gagn för alla.

GL nämner inte frågan om synen på homosexuell samlevnad, men den berörs naturligtvis av resonemanget. Handboksförslaget tycks, utan att nämna saken, försöka öppna en väg genom att ändra formuleringen: "Äktenskapet är en Guds gåva" till "kärleken är Guds gåva". I det fall där äktenskapet fortfarande nämns vill man ta bort ordet "förordnat". Från min utgångspunkt är detta en orimlig väg, inte bara därför att ordet "kärlek" är så mångtydigt att det knappast är uppenbart att det är den utgivande agape-kärleken som främst avses, utan framför allt därför att det är det livslånga monogama äktenskapet mellan man och kvinna som faktiskt är och förblir den normerande samlevnadsformen så länge bibeln förblir rättesnöre. Men att normen är denna, betyder inte att alla andra samlevnader bör fördömas. Man kan förståss tolka Jesu ord om att skilsmässa är medgivet "därför att ni är så förstockade" (Matt 19:8) och fortsättningen, som ett direkt förbud mot allt som strider mot normen, och som en tvångströja och ett ok för alla som inte når upp. Själv menar jag att att det är rimligare att förstå vår tillvaro som ett provisorium, där norm och verklighet allt för sällan går att förena. Både beredskap för nödlösningar och insikt om vad Gud förordnat är nödvändigt. Som människor måste vi göra det bästa vi kan av de förutsättningar vi har. Ibland går äktenskap sönder. Ibland är en ny relation en stor Guds gåva. Och vi vet att det bland oss finns människor som varken har förmågan att leva i äktenskap eller i celibat för himmelrikets skull, men väl i en varaktig och förtroendefull relation med någon av det egna könet. För den människan kan det då också vara en stor Guds gåva att få göra det. Kyrkan kan, om den vill vara trogen sin bibel, inte likställa nödlösningarna för barmhärtighetens skull, med det som Gud förordnat och välsignat, men kan likväl hjälpa människor att formulera sin tacksägelse också över den Guds gåva som de "utanför normen" fått ta emot, och be om nåd och välsignelse över deras liv sådana de i verkligheten faktiskt ser ut.


Torbjörn Axelson
(komminister i Floda församling i Västerås stift)






till huvudsida