Handboksförslaget - en liturgisk härdsmälta

När jag fick förslaget till ny kyrkohandbok i min hand, och började läsa det, blev jag bestört. Jag hade väntat mig en varsam revision av texten i HB86 med en breddning av bildspråk och gudsmetaforik och detaljer att diskutera. Jag fann istället en text rensad på flera av de mest centrala tankarna och begreppen i den tro jag inte bara försöker predika, utan också har min glädje i. Istället för luthersk kristendom möter jag i remissförslaget någon slags ytlig pelagianism eller neologi och en alldeles osannolik förfloskning av texterna. Uppgiften att systematiskt kommentera ändringarna och de nya texterna är förståss omöjlig inom ramen för denna artikel, och jag väljer därför att ta upp några mer övergripande synpunkter.

Rimligt med omarbetning efter 15 år?

Det första jag dock måste fråga är om det verkligen kan finns något behov eller önskan i församlingarna att efter bara 15 år göra en genomgripande handboksrevision. HB86 har först nu de allra senaste åren börjat bli accepterad. I varje församling finns det dock alltid grupper av människor, som har svårt att ta till sig den så traditionsrika och motivtäta ordinarie huvudgudstjänsten, och för deras skull behöver vi arbeta med särskilt utformade gudstjänster. Det bör dock inte vara en motsättning mellan dessa och huvudgudstjänsten. Huvudgudstjänsten måste ju hålla för en kristen att tugga på ett helt liv. Den måste suga sin näring ur hela skriftens och hela gudstjänsttraditionens rika men mångtydiga förråd av gudserfarenhet. Hugger man rötterna av ett träd kan man vara säker på att det dör även om man kallar det förnyelse. De särskilda gudstjänsterna måste vara ytterst känsliga för vad som är lämpligt vid just det tillfället på den platsen. De kräver lyhördhet och kreativitet, och har därför inte så mycket i en kyrkohandbok att göra. Den rimliga vägen måste därför vara att domkapitlen ger församlingarna ett generellt tillstånd att fritt efter lokala förutsättningar och eget omdöme, men oberoende av handboken, utforma t.ex en huvudgudstjänst (temagudstjänst/mässa) i månaden (så i Västerås stift). I sådana gudstjänster är det ofta möjligt att engagera både gudstjänstgrupper och andra i byggden att göra storverk. Den "vanliga" gudstjänsten måste däremot kunna erbjuda vila och eftertanke och fördjupning, och ska inte heller kräva en kader av frivilliga varje gång.

Det finns särskilt i de bedrövliga s.k bruksanvisningarna en allt för tydlig tendens att vilja skriva församlingar och präster på näsan vilka problemställningar som de ska arbeta med, och hur de konkret ska gestalta gudstjänsten. Tanken tycks t.o.m finnas att man genom att ändra församlingens bönespråk - genom kyrkohandbok (och bönbok) - skall förändra de människors tro, som använder den. Om den tanken verkligen har förespeglat arbetsgruppen är det givetvis ett fullständigt oacceptabelt övergrepp mot dem som har ett hem i kyrkans gudstjänst. Den som har en överordnad ställning, och det har en handboksgrupp, har alltid ett särskilt ansvar att handla med Kristi sinnelag. Den sidan av underordningsteologin är väl ändå inte ifrågasatt, har jag inbillat mig? Gudstjänsten är Guds hus och ett nådemedel för människan och får inte tas i anspråk som någon slags propagandainstitut ens för en aldrig så god sak. Förändringar av de kyrkliga böckerna borde därför i första hand få växa fram underifrån och i sin egen takt.

Inkluderande språk

Inkluderande språk är det honnörsord, som i remissförslaget får motivera de flesta underligheterna som bestås oss. Det är knappast ägnat att skapa förtroende för denna i sig vällovliga ambition. "Inkluderande språk" kan ju ändå inte rimligen vara det överordnade teologiska motivet i en luthersk kyrkohandbok. Det är väl ändå alltjämnt Kristus som är Skriftens kärna och stjärna - inte en viss tids eller grupps filosofi. Om Gud talar till en människa så ställs hennes värld på ända. Dom och upprättelse. Ofta må en människa visserligen lyfta på hatten åt sådant som inte är Guds ord och tilltal till just henne just då, men det handboksgruppen gör är faktiskt att likt Marcion skära hårt bland texter och motiv man tänker kan "leda fel" eller "missförstås". Är det då människan som ska döma Gud, eller Gud som dömer människan? Frågan pockar onekligen, när jag läser handboksgruppens text.

Jag börjar i nattvardsbön E, främst därför att jag inte har något särskilt varmt förhållande till den och därför kan resonera omkring den utan att bli alltför affekterad. Den inleds i HB86: "Herre, vår Gud, vi lovar dig för din eviga makt och för din omsorg om oss. I kärlek har du givit oss din ende Son som vår försonare och förebild. Sänd din Ande..." "Din ende Son" hör till de uttryck som handboksgruppen vill ersätta. Den andra meningen ändras således till "I din kärlek sände du Jesus Kristus som vår försonare och förebild." "Din ende Son" och "Jesus Kristus" må i sak vara nästan det samma, men det nya, "Jesus Kristus", förlorar i intensitet. "Din ende son" betonar ju inte att Jesus är en son och inte dotter, utan att Gud har sänt någon långt mer betydelsefull än ett sändebud i största allmänhet. "Son" är en metafor ur vår nära livssfär. Vi som är föräldrar kan känna den oerhörda betydelsen, som skulle ligga i att "sända en dotter eller son". Liknelsen om vingårdsarendatorerna klingar i bakgrunden. Orden registreras inte bara av vårt intellekt, utan kan också nå till ett djupare plan. Att Gud "utger sin son", är ett ackord, som kan få väldigt många strängar i vår egen inlevelse att ljuda. Och just så är det liturgins språk ska fungera. Uttryckssätt och metaforer bör svara mot människors existentiellt mest betydelsefulla erfarenheter och tankar. Det innebär samtidigt att man måste acceptera att ingen formulering väcker anklang hos alla, men att förhoppningsvis alla som är öppna kan låta sig fångas av någon. Så vill jag se den meningsfulla språkliga inklusiviteten.

Det nära livets språk

De viktigaste metaforerna hämtar vi alltså i det nära livet. Så gjorde Jesus, och så bör vi göra. Men det språk vi använder för att relatera till våra kära, är ju i mycket liten utsträckning könsinklusivt och teoretiskt. Det är konkret och berör verkliga relationer till riktiga människor av kött och blod - aldrig om människor och företeelser i största allmänhet. Det är inte "människorna" vi älskar eller hatar, inte "invånare" eller "medlemmar" eller ens "föräldrar" eller "barn", utan det är "Kalle" och "Lisa". Liturgin ska inte försöka tilltala "människor" eller "feminister" eller "gudstjänstdeltagare", eller "sökare", eller "fromma". Det skall tala till dig och till mig. Antingen slår orden an den djupa tonen inom oss eller också är de meningslösa. Inget ord kan träffa alla, men "allmänna ordalag" träffar ingen. Fullt ut inklusiva kan bara floskler vara.

Det kan vara värt att tänka på att den svenska som vi uppfattar som modern, för väldigt många av oss inte är den svenska vi använder för att tala kärleksfullt till vår älskade eller för att uppfostra våra barn. Då använder vi istället gärna dialektala ord och vändningar, som ofta är ålderdomligare än standardsvenska. För människor på en plats med särpräglad dialekt är det mycket gripande att i gudstjänsten ibland få höra t.ex evangeliet läsas översatt till idiomatiskt lokalt bygdemål (jag är präst i en traditionsrik dalasocken). Samtidigt kan förståss den som inte behärskar den aktuella dialekten, känna sig utanför. Att på detta sätt söka sig bort från det alltför inklusiva, och våga vända sig till några få, för just detta tilltal utvalda, kan kanske synas utmanande, men måhända paradoxalt är det just det konkreta och specifika som inkluderar verkliga människor. Genom sin inlevelseförmåga kan ibland också den som på ett ytligt plan inte borde bli träffad låta sig träffas. Det är också så att vad liturgins språk talar, är det ingen annan som talar om. Därför är regler för skolbokssvenska eller administrativt språk inte särskilt relevanta för gudstjänstspråket. Liturgins språk måste vara mångbottnat och djupt, eftersom det talar om Gud, som aldrig är entydig eller objektivt fastställbar i vår tillvaro, och i vars närhet allt det vi själva tänker och önskar utmanas.

Låt oss också ett ögonblick fundera över varför en så stor majoritet av dem som regelbundet deltar i våra gudstjänster faktiskt är kvinnor. Det är ju knappast för att få känna sig exkluderade av ett manligt gudstjänstspråk, som de kommer vecka efter vecka. Kan det möjligen t.o.m vara så att kvinnor - i de alltjämt rådande könsrollsmönstren - ofta är bättre förtrogna med relationsspråket och dess verklighet, än män, och därför bättre förmår göra liturgins språk till sitt eget? Att fostra barn i förskoleålder syns mig av egen erfarenhet vara synnerlig handfast övning i konkret relationsspråkanvändning. Att dag ut och dag in leva i kamp och lek med en tre- eller fyraåring, kan därför också vara en övning i gudsrelationens och gudstjänstens språkvärld, som ju inte i första hand uttrycker teorier, utan bildrikt och konkret och motsägelsefullt gestaltar relationen till Gud och till dem jag lever med i mitt dagliga liv.

När vi pappor tar ansvar för (eller släpps in i) den praktiska och vardagliga barnuppfostran, så får också vi en fördjupad insikt i vad kärlek, förtvivlan, vrede, omsorg, synd, trötthet, skuld och nåd är, och predikans och liturgins språk blir relevant - om det nu inte faller för frestelsen att bli ytligt inklusivistiskt och teoretiskt, förståss. Det könlösa och blodlösa språket må användas för instruktioner och författningstext, men till det som är viktigt duger det inte. Med dem vi älskar och med den som är vårt hjärtas yttersta glädje och hopp må vi tala fritt, innerligt och konkret. Så ska vi också lära våra barn att tala med sin kära fader som är i himlarna. Trons språk inkluderar både känsla och förnuft.

Föraktet för våra mödrars och fäders tro

Jag anar ibland ett okunnigt och uppblåst förakt för forna tiders tänkande och tro. Men teologins frågeställningar och kontroverser rör sig i allmänhet alltjämt efter väl upptrampade stigar och få teologiska spörsmål är nya. Jag undrar om inte idén att förkasta den "gamla antropomorfa och maskulina gudsbilden" ur liturgin, är ett uttryck för denna historielöshet. Problemet ligger nämligen knappast på ett kollektivt utvecklingsplan i första hand, utan på ett individualpsykologiskt. Varje människa måste ju själv övervinna den antropomorfa gudsföreställningen. Det hör till vuxenblivandet. Ett barn som inte förmår tänka abstrakt, behöver tänka sig Gud som en "gubbe" - eller "gumma" - medan en vuxen människa i allmänhet inte kan fortsätta leva i tro med en sådan föreställning. Tron måste få gestaltas utifrån vars och ens aktuella psykologiska förutsättningar. För barnet på ett barnsligt sätt och för en vuxen på ett vuxet sätt. Det innebär dock att det just i utvecklingssprånget från den konkreta förståelsen till den metaforiska, kan någon bli mycket känslig för vad hon uppfattar som uttryck för "gubben på molnet"-teologin. Den insikten bör förståss finnas med i vårt homiletiska och kateketiska arbete, men kan inte rimligen motivera en omstöpning av hela vår kyrkans sätt att fira sin gudstjänst.

Nåväl. Om man nu vill forma om uttrycket i nattvardsbön E, i mer inklusiv riktning, utan att förlora i konkretion, kunde man kanske säga: "I kärlek har du givit oss din ögonsten, Jesus Kristus som vår försonare och förebild." Härmed vill jag inte säga att jag godtar att man på något omfattande sätt tar bort det teologiskt mättade "Guds Son". Uttrycket behöver dock förklaras, för att hindra en grov och köttslig tolkningen att breda ut sig.

Lovprisningen

Bönens allra viktigaste funktion tror jag är att vi genom den fäster våra sinnen vid Gud och blir gudstillvända människor. Lovprisningen av Gud, för vem Gud är och för de väldiga gärningar Guds arm i vår heliga historia välsignat oss med, är central. Lovprisningen i Nattvardsbön E, för att nu gå baklänges genom bönen, heter i HB86 "Herre, vår Gud, vi lovar dig för din eviga makt och för din omsorg om oss." Remissen föreslår att det istället skall heta: "Gud, vi tackar dig som kallar världen till helhet." Vad man gjort är då att dels ta bort "vår" och "oss". Den blir därigenom mer "inkluderande", och mindre angelägen. Den handlar inte längre specifikt om Guds relation till oss, utan bara om Guds allmänna kallelse till "världen". Dessutom finns det en parallellism i det ursprungliga uttrycket, som är helt förlorad, där de inledande uttrycken "Herre" och "vår Gud" motsvaras av "din eviga makt" respektive "din omsorg om oss".

Lovprisningen bör vara upplyftande, såsom klädd i språklig högtidsdräkt och ändå nära. Den bör samtidigt som den uttrycker den personliga gudsrelationen, innehålla ett paradoxalt konstruerat gudstilltal. Paradoxen är ju det liturgiska språkets möjlighet att markera att Gud alltid är mer och större och annorlunda än det vi kan fånga med våra ord. Gud är upphöjd över allting och närmare oss än någonting annat. Fördold och uppenbarad. Nådig och gåtfull. Personlig, men helt annorlunda.

Vårt nu insedda problem är att många av de tilltalsmetaforer vi använder för att uttrycka vår förtroendefulla hänvändelse till Gud, är maskulina, färre könsneutrala och just ingen feminin, och att detta riskerar att tolkas som om Gud är en i någon mening manlig varelse. Remissen vill minska användningen av "Herre" och "Fader", men det är alldeles fel väg. Vi måste få använda relationsmetaforerna, eftersom det är dessa som knyter oss till den som vi vänder oss till. Vi är vår Herres tjänare och barn till vår himmelska Fader. Men vad är vi till "Gud"? "Evige Gud" (även det maskulinum) uttrycker i sig ingen relation, och är därför oftast mindre lämpligt som ensamt tilltalsord.

Hur ska man då istället göra om man nu faktiskt anser det vara ett problem att både "Herre" och "Fader" i sina grundbetydelser är entydigt maskulina? En modell kunde vara att ibland använda "Moder", som parallell till "Fader", men det kräver stor känslighet, och lämpar sig kanske dåligt som tilltalsmetafor. "Vår himmelska moder och fader, du eviga Gud", kan uppfattas som om vi tillbåde två gudar. Uttrycket i nattvardsbön C "du som är som en fader och moder för oss", är ett gott uttryck, men ingen utpräglad tilltalsmetafor. Det hade dock säkert fått plats på ännu något ställe. Över huvud taget torde "kvinnliga" metaforer för Gud gå att föra in på ett mer kreativt sätt. Till att börja med borde Jesu egna liknelser utnyttjas - kvinnan som sopar efter sitt förlorade mynt, hon som arbetar in surdegen i mjölet och hönan som samlar sina kycklingar.

Ordet "fader" använder vi i nutida svenska nästan enbart för att markera att vi avser en metaforisk betydelse. I bokstavlig mening är det "far" eller "pappa" som gäller. Med "Herre" är det på motsvarande sätt. Det används sällan i vardagsspråket, utom i några ganska stelnande uttryck, och då främst i plural ("mina damer och herrar"). I vilket fall är båda ordens religiösa betydelser tämligen väl avgränsade från allmänspråkets. Motsvarande kan kanske också sägas om "konung" i kontrast till vardagsspråkets "kung". Under förutsättning att vi vinnlägger oss om att ofta och på många sätt påminna om att alla gudomliga könsbestämningar givetvis saknar bokstavlig innebörd, och att inget vi säger om Gud i strikt mening är sant - Gud är alltid större - så är jag för min del övertygad om att vi frimodigt kan fortsätta använda såväl "fader" som "herre" och t.o.m "konung" för att tilltala vår Gud, också i en framtida liturgi. För att motverka den exklusivt manliga tendensen som dessa ord kan understödja, kunde det möjligen vara adekvat, om än lite språkligt obekvämt, att medvetet söka böja adjektivbestämningarna till dessa maskulina ord i reale (=femininum). "Barmhärtiga Fader, evige Gud" kan kanske vara ett sätt att utvidga lovprisningens paradoxalitet till att också transcendera könskategorierna.

"Herre" och Sola gratia-motivet

Om vi tittar närmare på remissens många strykningar av "herre", kan vi bli varse att detta är mer än ett ogenomtänkt försök att ändra språkdräkten. Det tycks också handla om inget mindre än att försöka skjuta ett av den lutherska kristendomstolkningens mest centrala motiv långt i bakgrunden. Nämligen vår mänskliga erfarenhet att vara ofria och maktlösa i förhållande till såväl livets nycker som till de egna inre avgrunderna, och därför är utlämnade till att hoppas på Guds makt och nåd allena. Att Gud som är kärleksfull och nådig också är herre och konung över allting, också över mitt stenhjärta, är den tro som gör det möjligt för en människa att leva öppen med insikten om livets och hennes egen beskaffenhet utan att fly bort i ytlighet eller gå under i förtvivlan. Av någon outgrundlig anledning vill handboksgruppen tona ner just detta motiv, och målar en ganska idyllisk tillvaro för människan i världen, som inte är i särskilt stort behov av någon frälsning (se t.ex prefationerna).

Att sudda ut stora delar av "sola gratia"-motivet är naturligtvis ett svek mot vår lutherska tradition, men det är framför allt ett svek mot de människor för vilka vi är satta att vittna om evangelium. Givetvis är jag medveten om att somliga inte vill eller kan ta till sig denna förståelse av tillvaron och sig själva och därför ibland med harm vänder sig mot den - i synnerhet om den framställs som en teoretisk lära. Min pastorala erfarenhet säger mig dock att av dem som i verkligheten söker sig till kyrkan och dess gudstjänster, är detta perspektiv synnerligen relevant. Vårt största svek i detta sammanhang är att vi ofta nog inte vågat blicka in mot vår egen avgrund och därför inte heller har mycket till livstolkning att räcka åt andra. Då urartar gudstjänsten så lätt till ett blott yttre skeende, ett ytligt och trivialt samkväm, där vi sjunger trevliga sånger och pratar välvilliga ord, eller excellerar i processioner och ljuständningar, utan att beröra det som ytterst angår oss som är människor.

Om vi tillåter oss en rimlig självinsikt och inte vill hänfalla åt vare sig ytlighet eller förtvivlan, så har vi faktiskt inte mycket annat att hålla fast vid än just detta att Gud är den som med ömhet, fasthet och lugn bär oss i uppoffrande kärlek och därför är den som vi människor må fästa vår yttersta lit och lojalitet till, för att inte komma vilse och förlora oss i tidens virvlar. Vårt yttersta hopp är att Gud snart skall förbarma sig över oss och i sitt domslut upprätta och fullborda oss och hela sin skapelse i enlighet med den längtan, som Gud genom lag och löfte formar i oss.

Jag förnekar inte att Herre-motivet är utmanande. En situation som brukar lyftas fram är att en kvinna, som lever i en misshandelssituation, inte ska behöva få Gud framställd som en mäktig herre när hon kommer till kyrkan. Det låter slående, och jag vill inte ifrågasätta att det någon gång också kan vara så, men jag tror ändå det i grunden är feltänkt. Det kan vara värt att erinra sig att när de första kristna efter judiskt mönster kallade Gud och sedan även Kristus för "Kyrie", så var det i en situation där man verkligen visste vad det innebar att som slav ha en jordisk herre över sig. Och det var i just den situationen det visade sig ligga en så stor upprättelse i insikten att människans rätta herre är Gud allena, och att människan inte, åtminstone inte i sitt inre, behöver vara någon människa undergiven annat än av fritt val och kärlek. En allena är hennes och allas Herre, och därför är alla människor jämlika, och ingen har rätt att förtrycka en annan. Härvid kan Herre-motivet hjälpa en kristen att också under svårt yttre förtryck och förnedring behålla sin självaktning.

En annan situation då tanken på Gud som Herre över allting blir svår, är förståss invid en vit liten kista mötande mammans söndergråtna blick. Nog slungar vi då förtvivlans vrede mot tomma valven: "Om du är Herre över allting, varför lät du detta ske?" Ändå är det så ofta just de prövade människorna, som vågar både formulera och hålla sig fast vid tron på Guds makt och omsorg. Det kan ta tid innan det åter går att sjunga femte versen på "Tryggare kan ingen vara", men jag har vid dop i som jag vet prövade familjer föreslagit bara fyra verser av den psalmen, och mötts av en blick och ett tonfall: "och du ska vara präst och begriper så lite..." Femte versen har blivit den sannaste. Att trivialisera tron och underskatta människor är ofta den svåraste av frestelser.

Handboksgruppen föreslår trots detta att man inte bara tar bort en lång rad av de ställen där den bedjande får tilltala Gud som sin Herre, utan också ur nattvardsbön C (den med "som en fader och en moder för oss") tar bort orden om Kristi dom och orden om att det är "genom Jesu Kristi kraft" som Gud må ge oss den fred vi inte själva kan skapa. Istället ska vi säga att det är "genom tron på Jesus Kristus" som freden skall skapas! Att också den troende förblir syndare detta livet ut, tycks inte förespegla ändraren. I den helt nyformulerade prefationen för vigsel, heter det vidare: "Genom din kärlek får världen nytt liv så att vi kan leva efter din vilja." Människan förutsätts enligt handboksremissen alltså kunna göra Guds vilja och gör den verkligen i stor utsträckning också. Världen återspeglar Guds kärlek, och därför må vi fyllas med lovsång till Gud! Att man med en sådan teologi också finner det rimligt att minska på syndabekännelsen är förståss konsekvent. Vi äro ju goda och leva i den bästa av världar!

De kyrkliga handlingarna
Jag vill i förbigående även uppmärksamma remissens vilja att betona de kyrkliga handlingarna som "hela församlingens angelägenhet", vilket dessvärre medför att den aktuella människan och hennes livstolkningssituation tonas ner. Det centrala dopmotivet är enligt förslaget inlemmandet i Guds folk och i den konkreta församlingen. Livsgemenskapen med Gud och löftet om försoning kommer i bakgrunden. Att vilja använda samma böner vid en rad helt olika gudstjänster med dopanknytning, fördunklar livstolkningsaspekten ytterligare genom att bönerna blir så allmänna och utan inlevelse i deras perspektiv som är samlade vid dopfunten. En obskyr påskljuständningscermoni föreslås vidare bli obligatorisk. Hur den ska förstås framgår inte särskilt klart, men en tolkning som naturligtvis ligger alltför nära är att Kristi uppståndelse skulle bli verklig först när församlingen möts till gudstjänst! I luthersk tradition är ju kyrkan egentligen bara ett medel för att räcka Guds ord till människan, och hjälpa henne att leva sitt liv i Guds kärleks ljus. För handboksremissen tenderar församlingen istället att bli både det centrala subjektet och målet för den kyrkliga handlingen. När man dessutom sätter dopgudstjänsten först i handboken, understryker man ytterligare dopet som initiationsrit till församlingen, och dess gudstjänst, medan livsgemenskapen med Kristus som dopets yttersta mening fördunklas.

Vad göra nu?
Det är beklämmande att en handboksgrupp med så uppenbart flummiga idéer om vad som är svenska kyrkans tro och bekännelse, har kunnat tillsättas och få arbeta utan att ha varken några systematiska teologer eller ens just några församlingspräster som referenter. De ändringar som den föreslagit är till så stor del grundade på främmande idéer - någon slags pelagianism eller neologi, abstraktion som inklusionsmetod, och en oluthersk kyrkosyn - att det faktiskt inte är särskilt meningsfullt att försöka slipa till dess formuleringar i efterhand - i synnerhet som de så ofta också saknar språklig spänst och finess. Det enda rimliga är att förslaget i sin helhet förkastas och en ny arbetsgrupp tillsätts med kunniga och representativa referenter. Kyrkohandboken är ju det i det dagliga kyrkolivet kanske viktigaste enskilda uttrycket för vår kyrkas tro och identitet, och arbetet med den måste därför givetvis anförtros människor som förutom språkkänsla har insikt i såväl Svenska kyrkans bekännelse som i de pastorala verkligheterna.

Välsignelsen
Välsignelsen enligt nyöversättningen rår inte handboksgruppen för, men två saker i den vill jag lyfta fram, som gör mig ytterst betänklig till om den alls lämpar sig för våra liturgiska sammanhang. Det första gäller verbformen. Jag har ingen anledning att diskutera huruvida översättningen med indikativ är riktig eller inte, men jag ifrågasätter om det verkligen kan vara rimligt att läsa en välsignelse där det heter "Herren välsignar er...", över några vars liv de själva upplever som allt annat än välsignat eller "Herren låter sitt ansikte lysa mot er" över någon som kämpar djupast i sitt mörker. Konjunktivkonstruktionen är enligt min mening så viktig att den inte kan avvaras i en välsignelse. Om vi ska använda den nya, så måste den skrivas om med "må" eller med ren konjunktiv. Båda alternativen innebure dock ett mycket stort ingrepp i texten, varför ett fortsatt användande av 1917 års formulering nog vore att föredra. "Fred" istället för "frid" finner jag också vara tvivelaktigt i gudstjänstens normala kontext. I allmänt språkbruk betyder fred ju frånvaro av krig, och är något yttre, medan friden avser det inre, erfarenheten av mening och trygghet etc. Av de människor som tar emot välsignelsen är det "friden" som de flesta längtar efter. Fred på jorden är ett mer abstrakt önskemål. Det syns mig därför svårt att motivera varför vi ska reta upp folk genom att ta ifrån dem en både invand och god välsignelseform och pådyvla dem en ny, som i åtminstone två väsentliga avseenden är pastoralt undermålig.