Tingspredikan 970108 i Ulrica k:a inför Ludvika Tingsrätt.
Text: Luk:6:6-11 Jesus botar en man med förtvinad hand i synagogan på sabbatsdagen

Vi är samlade här idag, från tingsrätten och från kyrkan. Vi representerar två tanketraditioner och kanske två förhållningssätt. I det mesta kompleterar vi varandra. Vi har fokus på olika delar av livet. Det juridiska handlar om att upprätthålla samhället, med regler som gör det möjligt för oss att leva tillsammans som människor. Rättens uppgift är att sätta en gräns som hindrar att egoismen, habegäret, hämndlystnaden och vreden breder ut sig. Rätten värnar de svagas livsförutsättningar. Rätten försäkrar den som sår om att också få äta av skörden. Att värna livet, det utsatta livet, det är kärnan i rättsväsendet.
Kristendomen och kyrkan har också sin mening i att tjäna livet och visa vägen till ett liv där inte bara det egna jaget står i centrum. Tron syftar till mänsklig mognad i relationerna till medmänniskorna och framför allt till Gud.
Om rättens uppgift är att s.a.s vara golvet för våra mänskliga relationer. Att bevaka den mänskilga samvarons minimikrav, Så har Kyrkan snarare sitt etiska intresse riktat på nästa steg. Nämligen våra relationers fördjupning: till Gud, till medmänniskan, och till skapelsen i sin helhet. (Och Medmänniska är i kristendomens mening, varje människa oavsett hennes medborgarskap, ras, kön eller religion)
Kristen teologi understryker att rättsväsendet är gott och ett av de medel Gud använder för att uppehålla sin skapelse.
Ni är Guds medarbetare, när ni skipar rätt, och står det onda emot genom att tillämpa lagen.
Ibland blir det ändå friktion mellan det juridiska och den kristna religiösa hållningen. Principiellt kan det inträffa i två fall. Det ena, det är när lagstiftningen i ett land gör anspråk på att reglera också människans religiösa övertygelse och tillhörighet. Den sortens konflikt mellan det andliga och det juridiska är ju vi i vår situation dessbättre i stort sätt förskonade ifrån. Men på andra håll i världen och också i vårt eget för inte så länge sedan, kunde det som bekant vara ett svårt brott att ha avvikande religiös tro.
Det andra fallet då den kristna religiösa hållningen kan komma i konflikt med lagen, det är i de fall då lagen inte tjänar livet, och inte skyddar den svagare medmänniskans livsmöjligheter. Det är när någons eller någras intressen sätts före hela Guds skapelses väl, som en kristen måste lyda Gud med än människor, också om det någon gång innebär att hon bryter mot mänskliga lagar och lojaliteter.
Det är en huvudtanke i den kristna religionen att människan i princip är fri i förhållande till varje lag och bud, men att hon väljer att lyda alla bud och förordningar så länge de inte är emot Guds vilja, d.v.s så länge de inte motverkar alla människors, och hela skapelsens liv.
Luther uttrycker denna tanke i sina berömda ord om en kristen människans frihet. Han säger:1. En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig. 2. En kristen människa är alltings mest tjänstvillige tjänare och var man underdånig.
"Kristna lagbrott" kan aldrig motiveras av att lagen hindrar någon enskilds personliga strävanden. Om sådana bevekelsegrunder motiverar ett brott, så är lagöverträdaren inget annat än en vanlig självisk brottsling, och handlar utan stöd i sin religion.
Den kristna etiken handlar om att förskjuta fokus från att främst se till det som gynnar mig själv och mina närmaste, till att se mig som en i hela Guds älskade skapelse. Min fråga inför tillvaron skall inte vara: "hur tjänar jag bäst mitt eget bästa?" utan istället: "Hur tjänar jag bäst Gud och medmänniskan och resten av skapelsen?".
Det är när tillämpninen av lagen i ett enskilt fall hindrar livets växt och mognad, d.v.s när en medmänniska eller skapelsen i övrigt kommer i kläm, som konflikten mellan kraven att lyda lagen och att lyda Gud, uppstår. Det är då det kan vara en mänsklig plikt att bryta mot lagen för livets skull.
Lagens avsikt är ju att utgöra golv för de mänskliga relationerna. Konflikten uppstår när lagen också blir tak för relationerna.
Det är detta som händer i konflikten mellan Jesus och fariseerna i texten jag läste. Sabbatsbudet, är ett golv. Dess mening är att människan skall ges utrymme till vila och till att tänka och be. I den judiska lagen förbjöds därför arbete som inte var absolut livsnödvändigt på sabbaten. Även hushållsarbete. Sabbatsdagen skulle vara en dag för gemenskap, samtal och bön. "Ty människan ska inte leva av bröd allena". En dag för livets skull.
Men när man skulle tillämpa detta bud, så kunde det ibland bli stelbent och mot livet. En börda och inte en frihet. Detta protesterar Jesus emot, och gör det som var otillåtet. Han botade mannen, och han gjorde det offentligt, som en provokation. (Jag lämnar det här med om och hur Jesus kunde bota. Det får inte plats i denna predikan). Lagens mening var och är att värna livet. När den istället hindrar livet, såsom Jesus uppfattade att den gjorde i detta fall, så måste den brytas.
Det hade naturligtvis varit enklare för Jesus om han väntat till dagen efter med att bota mannen, eller om han åtminstone hade tagit mannen avsides, och botat honom där ingen såg det. Men hans avsikt var uppenbarligen inte bara att bota mannen, utan också att visa att det inte bara var tillåtet att bryta mot denna lag, utan att det faktiskt t.o.m är en skyldighet att göra det, när den råkat i konflikt med det dubbla kärleksbudets krav. Genom att bryta den offentligt visar han väg för andra.
Men det är, och jag understryker det, endast när lagen blivit ett hinder för livet, för kärleken till nästan och till Guds skapelse, som lagen får brytas. Aldrig av egoistiska eller av gruppegoistiska skäl.
I vår situation är det särskilt på tre områden som människor funnit att det blivit nödvändigt att bryta mot lagen för att kärleken till Gud, medmänniskan och skapelsen i övrigt krävt det.
Jag tänker på stora byggprojekt som hotar att ytterligare accelerera den miljöförstöring som hotar oss alla. På tillverkningen av vapen som ju ytterst faktiskt är avsedda att döda andra människor, om än inte i vårt land som vi hoppas, så när de exporteras. Det har ju inte sällan visat sig att de kommit till användning och bidragit till död och elände. Och jag tänker på de människor som sökt sin tillflykt hos oss men som hotas att sändas bort, kanske till tortyr eller t.o.m att avrättas.
Att människor i dessa fall funnit det nödvändigt att sätta sig över lagen, för livets och medmänniskans skull, betyder inte att alla i alla enskilda fall nödvändigtvis har gjort en riktig bedömning, eller handlat vist. Ibland har de säkert gjort misstag. Men varken det, eller det att en del av dem blivit dömda av domstol, hindrar att de är föredömen. De är enligt kristet språkbruk martyrer.
Det innebär inte att den som av samvetssäl bryter mot lagen alltid har rätt. Ofta görs olagliga handlingar av vad vi kan kalla gruppegoistisa skäl. Människor sätter sig över lagen för att värna vissa människors rätt på andras bekostnad. T.ex vissa rasistiska grupper, som genom sina brott vill driva iväg alla invandrare, blir inte mindre avskyvärda i sina brott för att de hänvisar till sitt "samvete". Andra ställer fram näringsfriheten eller den oinskränkta äganderätten och menar att det är värden som man får bryta lagar för att värna. Man hänvisar till sitt samvete och till sitt frihetspatos, när man gör habegäret och egoismen till dygd.
Det räcker således inte med att lagöverträdaren åberopar samvetsskäl för att bli något annat än en vanlig missdådare. Det är bara om lagbrottet är motiverat av det dubbla kärleksbudet, som det ur krisen synpunkt kan vara berättigat. Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela ditt förstånd och av hela din kraft och din nästa som dig själv.
Och i vilket fall som helst måste ni i Ludvika tingsrätt och övriga domstolar döma efter lagen. Ibland måste ni så vitt jag förstår fälla någon enligt Sveriges rikes lag, även om det ur en annan synpunkt kan sägas vara ett rättfärdigt lagbrott. I sådana mål, anar jag att det kan vara en tung plikt att vara tvungen döma. Men jag säger inte att ni skulle ha någon kristen skyldighet att döma dem som av rättfärdiga skäl brutit mot lagen mildare. Men inte heller bör de dömas extra hårt.
Jag tror att det istället är vår gemensamma plikt som kristna och medborgare att vi, var och en efter sin förmåga, och sin utgångspunkt, försöker påverka och inspirera lagstiftaren att ständigt revidera lagarna så att de på bästa sätt tjänar hela mänskligheten och hela skapelsens liv.
Till slut vill jag sammanfatta. Det är enligt vår kristna tro en mänsklig plikt att alltid hålla den frågan levande: Hur älskar jag Gud över allting och min nästa som mig själv? Hur blir jag en Guds och livets tjänare?
Ert särskilda sätt att tjäna Gud och livet, det är att döma och hålla rätten vid makt. Att döma rättvist och utan biavsikter, och aldrig låta er snärjas av pengar eller påtryckningar från dem som på ett eller annat sätt har makt. Genom att hålla tillbaka det onda, som hindrar och förstör livet, ärar ni Gud och tjänar era medmänniskor. Amen.

194:1-2 Giv o Jesus fröjd och lycka
183:1-3 Som sådden förnimmer

Åter till predikoförteckningen