Kyndelsmässodagen Mörker och Ljus 980208 Floda (I årg)
En av de kraftfulla bilderna i bibeln om människans situation det är bilden av mörker och ljus. Världen är mörk. Livet är mörkt. Men det kommer ett ljus. Ett ljus, som gör det möjligt att leva. Leva sant. Leva som människa. En möjlighet att komma ut ur vilsenhetens natt. Ett ljus som Gud tänt bland oss. Jesus Kristus.
Men känner vi igen oss i beskrivningen av världen och livet som en mörkrets och vilsenhetens natt? Spontant svarar vi olika. En del säger: Nej inte är det så mörkt. Det finns mörker men mörkret är inte det som dominerar. Nog är det ändå så att mänskligheten lever i ett ganska upplyst rum. Förnuft och rationalitet råder och de mörka stråken, skuggorna i vrårna är inte så hotande ändå. Vi kan komma tillrätta med det.
Andra känner igen sig. Det är mörker. Livets skuggor är kusligt närvarande. Livet är så osäkert. Hur ska det gå med hälsa. Med ekonomi. Med barnen. Andra krafter bollar med mitt liv och jag har ingen kontroll. Jag famlar. Hoppas på ett ljus, men kan inte se det.
En tredje tänker på hur skört allting är. Inte bara det egna livet. Utan allt det som gör att ett samhälle kan kännas ljust. Humanitet. Respekt för människors egenvärde och personlighet. Hur lätt sådant urhålkas. Hur snabbt det går rasera respekten bara genom att förändra administrativa system, också bara lite. Människor som är utlämnade och beroende och sårbara bemöts med misstänksamhet och görs till objekt och problem. Arbetslösa. Socilabidragstagare. Flyktingar. Det talas om dem inte som människor, utan som någon hotande massa och alltid i plural. Det är något hotfullt när vi hör orden. Men de är ju människor. Vanliga människor i en utsatt situation. Mörkret smyger sig på.
Så om världen är mörk eller ljus, det beror nog på hur vi ser på den. Vad vi ser. Vad vi väljer att se och vad vi väljer att inte se - så länge vi har något val.
Mörkret tycks ofrånkomligt. Allt för ofta tycks ljuset bli övervunnit av mörkret. Mörkret tycks som en vådeld. Starkare än ljuset.
Kanske det har med egoismen att göra. Egentligen vet vi vet att vi måste gemensamt ta ansvar för att livet skall bli drägligt. Vi vet att det som är gott kräver gemenskap. Men när trycket ökar överger ändå de flesta av oss det gemensamma för att rädda sitt eget. Fegheten och rädslan blir det ondas bästa vän.
Eller har mörkret med döden att göra. Döden är vårt djupaste mörker. Vår egen död. Våra käras död. Att inget är för beständigt. Att allt ska tas ifrån oss. Och att det kan tas ifrån oss foratre än vi anar. Är det detta mörker som är det största?
Eller ensamheten. Mörkret är att vara ensam. Människan längtar efter gemenskap. Men hur än vi söker och kämpar blir den varken fullkomlig eller beständig. Ensamheten kan hållas undan, men bara tillfälligt. Är detta det största mörkret.
Ditt ord är mina fötters lykta Jesus Kristus. Guds ord. Gud själv. Född av Maria. Framburen i templet. Buren av Symeom. Är han ljuset? Kan han vara det?
Symeon såg i honom ljuset. Befriaren: Herre nu låter du din tjänare bli löst i frid. Han såg i barnet ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt Guds folk Israel.
Kan vi se det. Kan han vara våra fötters lykta. Kan Kristus lysa upp vårt mörker. Hur då?
Ligger det inte lika nära till hands att misstänka Gud för mörkret, om vi tänker efter. Det är ju Gud som har skapar världen och oss människor. Och Gud har inte skapat världen ljus. Inte fri från lidande. Inte utan död. Visst har teologer försökt frita Gud från att ha del i det som för oss är ont. Men de har inte lyckats särskilt bra. Under de senaste hundrafemtio åren har det blivit allt mer uppenbart att utan död och utan egoism hade vi männskor aldrig blivit till. Utan döden hade livet fortfarande befunnit sig på bakteriestadiet om vi ska tro biologerna - och det tror jag vi ska. Och de individer som inte sett till sig själva först och sin egen avkomma, de har inte fortlevt. Det vi kallar egoism har varit en drivfjäder i arternas uppkomst. Det är Kain snarare än Abel som är vår förfader.
Visst har Gud också givit oss bud och moral, att hålla detta vår urhistorias mörker tillbaka. Men vi vet att det behövs så lite för att det åter ska välla in över oss. Att bygga en ljusets boning för människan på mörkrets avgrund, det är verkligen att bygga ett korthus.
Varför har du utsatt oss för detta Gud? Varför valde du inte en annan väg? En ljusets väg att låta oss bli till på? - Om du nu är ljus, Gud! Eller varför lät du oss inte förbli djur? Lät oss slippa se mörkret. Bara ta livsförutsättningarna som de var. Som ekorren eller vargen. Leva efter instinkt, utan möjlighet att välja och utan ansvar. Varför plågar du oss med vår urtids mörker? Ger oss bud vi så ofta misslyckas med att leva upp till. Varför tvingar du oss att se mörkret? Varför låter du evolutionens utslagning av de svaga alltjämt fortgå om du älskar alla människor? Och om du skapar din mänsklighet på detta ohyggliga sätt: Är då fortfarande den lilla ingenting värd. Du låter ju generation avlösa generation och världen blir inte bättre. Gör färdigt din skapelse, Gud! Plåga oss inte längre! Sluta upp! Eller måste vi ge dem rätt som säger att du är en ond Gud som skapar för att fängsla och plåga? Vad ska vi tro? Hör du inte hur vi ropar. Generation efter generation ber och besvär dig. Är du döv Gud?
Och Symeon tog barnet i famnen: "Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel." Kan det vara så? Kan detta barn vara Guds svar på vår anklagelse mot Gud? Ett ljus i mörkret? Kan det vara så?
Ja. Gud själv har blivit ett människobarn. Gud sitter inte i sin himel och betraktar vårt mörker och vårt lidande. Gud blir människa och känner på vad det betyder. Gud tar sitt ansvar och delar vårt lidandes mörker. Är en av de plågade. Betygar dem deras oändliga värde som biologiskt sett syns värdelösa. De utstötta, de sjuka, främlingarna. Jesus ställer sig själv i utsattheten mellan budets krav och kravet att sköta sitt och inte lägga sig i och inte ifrågasätta maktens olika hierarkier. Det goda budet säger: Gör det som är gott för den som är svag. Minns att du kommer från Gud och inte Gud från dig. Minns att Gud är förutsättningen för allt. Värna medmänniskan lika mycket som dig själv.
Men maktens bud säger: Håll dig på din plats. Du ska inte ifrågasätta att somliga människor inte ska räknas med. Somliga har förtjänat en sämre lott, eftersom de är lata eller dumma eller orena. Inse att några måste offras för att ordningen ska bestå men se till att det inte blir du. Förstå att utan rädsla att hamna utanför stannar ekonomin och samhället.
Men den ordningen accepterade inte Jesus. Koncekvent ställde han sig på de utdefinierades sida. Envist hävdade han deras värde. Såg på dem som fullvärdiga människor, som ingen får trampa på. därför blev han själv krossad och mald mellan Guds goda bud och maktens lag. I Jesu person fick Gud själv ta koncekvensen av vad det betyder att Gud valt en sådan väg att skapa världen och att han valt att ge människan två lagar. Jesus kunde inte tålas. Urtidens mörker i människordjupet hånade, torterade, korsfäste honom som kom med ljuset. Och mörkret syntes snart ha slutit sig kring ljuset och kvävt det. Inte ens Gud tycktes rå på de krafter han lagt i människans väsen. Kristus ropar med oss ur vårt mörker, upp mot en stängd himmel: Min Gud min Gud varför har du övergivit mig.
Gud är med oss i vår ensamhet, men ensamheten är lika djup. Så djup att den sväljer själva Gud. Är det så? Är det lögn att ljuset lyser upp mörkret, men att mörker aldrig kan släcka ljuset. Kom Gud bara för att visa att vår maktlöshet är hans maktlöshet? Kom han bara för att försvara sig mot vår vrede, men utan att kunna hjälpa oss ut ur vårt mörker?
Ja, så kunde det ha varit, men så är det inte. Gud blev en människa som i sin kompromisslöshet tvangs lida under dödens och egoismens mörker och tyrrani. Han led med oss och smög sig inte undan. Men när allt var slut. Då uppsteg ljuset på nytt. Uppståndelsens påskmorgon och allt blev nytt. Den utsläkta veken fick nytt ljus, och inget mörker kan någonsin utsläcka den igen. Gud är ifärd med att skapa en tillvaro där allt mörker är övervunnet och förbytt. Det är dit vi är på väg. Där finns inget förtryck och ingen egoism och ingen död mer. Det är en tillvaro i vardande. Han är den förste av dess människor. Därifrån kommar Kristus oss till mötes. Han är med oss i vårt mörker. Han kommer med hopp och ger oss mod. Försöker övervinna vår rädsla och vår feghet, så att vi vågar gå hans väg och står mörkret emot.
Därför vill jag säga: "Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel."
Ja, Du är mina fötters lyckta, Jesus Kristus.

inl 37 Kristus är världens ljus
Lovsång 360 Ditt ord är mina fötters lykta
e pred 478:2-3 Du pärla skön av himmelrik
slut 122:2-3,5 Gud av Gud Fader, ljus av ljusens källa


Torbjörn Axelson



Kyndelsmässod. 3årg. 1996-02-04 Gr-b
Ett ljus, ett senapskorn, en bit surdeg och barnet. Fyra bilder får vi idag, som vill låta oss förstå vad Guds rike är och hur det är. Alla fyra är på ett sätt obetydliga, men de har i sig kraften och möjligheten att växa och bli något stort. Alla bilderna är uttryck för livs- och växtkraften, den som gör att livet och världen förnyas. Och i en mening är den i sig själv ett uttryck för Guds rike, för Guds verkan. Det är Gud som ständigt på nytt skapar livet. Livskraften är också Guds rikes kraft.
Ljuslågan, som är obetydlig, men som kan genomtränga det allra djupaste mörker utan att kunna stoppas av det. Den lilla lågan som också kan skprida elden vidare, och tända ett obegränsat antal nya ljus. Surdegsbiten, som kan genomsyra och jäsa hela degen. Och det lilla fröet som ser så obetydligt ut, men som ändå blir till en planta och kanske till ett stort träd.
Livskraften. Guds ande som skapar världen och som ständigt skapar den på nytt. Så har Gud Skapat oss och allt som är.
Idag, på kyndelsmässodagen är temat: uppenbarelsens ljus. Det handlar om Guds rike. Samma Guds andes skaparkraft är verksam, som en andra flodvåg sköljer den över oss. Bryter fram. Växer, genomsyrar allt. Vi dras med.
För det räcker inte med den biologiska livskraften. För senapskornet räcker det men inte för människan. Vi är skapade för gemenskap. Till det biologiska växandet hör principen "Sig själv och sin avkomma först, till varje pris".
Men människan är mer än driften att överleva och föra generna vidare. Vi är skapade sådana, men vi är samtidigt skapade till att vara något utöver detta. Att vara människa betyder också att leva i djupnande relationer med både andra människor, oberoende av släktskapen, och med Gud i bön och tillbedjan. Därför råder en spänning inom oss, mellan den biologiska driften, och kallelsen att bli alltmer människa. Vi känner den konflikten inom oss. Den sliter och rycker i oss. Egoismen, som bryter ner förtroendet, som söndrar oss, skiljer oss från både människor och från Gud, och gör oss splittrade. Hur helar man relationer. Hur blir man en riktig människa. Frågan är lika gammal som människan. Detta är människans mörker.
Guds rike, det är varje tillfälle någon människa blir mer mänsklig, hel. När relationerna med medmänniskor blir upprättade, och när bönen och lovsången till Gud börjar ljuda inom henne. Då är Guds rike. Guds rike är syndernas förlåtelse.

Det börjar i det lilla, det obetydliga. Ett litet barn. Hur kunde någon se och förstå. Ett vanligt litet barn, som blev buret till Jerusalems tempel, som seden var. Symeon och Hanna, måste ha sett små barn burna till templet dagligen. tusentals barn hade de sett. Hur de såg på de andra barnen vet vi inte, men kanske såg de Guds under i dem också, och bad inom sig att dessa skulle växa upp och hålla fast vid Gud och kunna ta emot alla hans under med klarnande ögon.
Men med detta barn var det något alldeles anorlunda. Detta var löftets barn. De såg att han var början på något nytt. De såg i detta lilla barn världens ljus och Israels tröst. Detta lilla barn var den Gud skulle sända. En människa, som samtidigt också var Guds Son. En som för samman människan med Gud. En som skulle öppna vägen för oss till Gud. En som var alltigenom sant mänsklig. En som likt ett ljus kunde leda oss och ge ljus på vår vandring. Men också som ett ljus, kunde göra oss brinnande. Tända oss med samma heliga eld, så att vi fick vara med och upplysa världen, såsom vi anar och förstår är Guds vilja med oss. Symeon hade längtat och väntat. Nu kunde han inför detta barn utbrista: "Herre nu låter du din tjänare fara hädan ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel."
Guds rike har tagit gestalt. Obetydligt såg det ut, men likt surdegen skall detta genomsyra hela mänskligheten. Hans kyrka, i sitt frö så späd, skall växa till ett skuggrikt träd, som sina grenar sträcker ut kring jordens rund, till tidens slut. (SvPs120:4) "

Skriftetal hgm. Kyndelsm. 3 årg 960204
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Det är kyndelsmässodag. Vi skall få höra berättelsen om hur Josef och Maria kom med den nyfödde Jesus till Templet och till den gamle Symeon.
Symeon levde med skriftorden. Psaltarens " i ditt ljus ser vi ljus." Profeten Jesajas: "Trösta trösta mitt folk, säger Herren" och "Se jag har satt dig att vara ett ljus för folken." De gamla löftesorden var likt en lykta, som hjälpte honom att se det stora ljuset, när det kom. Och plötsligt såg han vad ingen annan såg. Detta lilla barn skulle växa upp och bli den, alla väntade på, Israels tröst. Symeon hade sett morgonrådnaden och det räckte!
Jesus är hjälparen och tröstaren. Men vad hjälper han oss med då? Med att leva! Han vill hindra att våra liv krymper i hop och blir försnävade.
Gud vill hjälpa oss att liksom Symeon leva nära de fönster där det gudomliga ljuset hjälper oss att se. Bönen, gudstjänsten bibelorden, psalmerna, Nattvarden, de är glas i dessa fönster. I det gudomliga ljuset, som flödar därifrån, kan vi ana nya perspektiv. Vi kan ana att livet är från Gud och att alla människor är gåvor och budbärare från honom. Vi kan ana Guds närvaro och omsorg.
Men ständigt riskerar vi att förlora perspektivet. Bli inkrökta i oss själva. Glömma både Gud och medmänniskor. Bli gnälliga. Då får vi ta till oss möjligheten att bekänna vår synd och ta emot förlåtelsen, så att vi åter kan bli förda in i den gudomliga ljuskäglan. Låt oss därför be och bekänna.


Torbjörn Axelson



Predikan på Jungfru Marie Beb.I 20/3-94. Svärdsjö kyrka.
Man kan fråga sig om det är sant att Jesus föddes utan jordisk far. Kanske är det det. Kanske inte. För Gud är det inte omöjligt att göra något annorlunda. Varje gång ett barn kommer till är det ett under. Så också när Jesus kommer till, oavsett på vilket sätt det sker. När det berättas om jungfrufödseln och när vi nämner den i vår trosbekännelse, så är det inte därför att den är iögonenfallande, eller ett ovanligt under, som den finns med. Det finns många under beskrivna i bibeln, men inget av dem finns med i trosbekännelsen.

Ibland hör man människor, och t.o.m präster, som säger att om Jesus hade en mänsklig far - Josef eller någon annan - så kan han inte vara Guds son. Josefs son eller Guds son. Antingen eller. Men det är nog inte det som är poängen. Ett barn som föds, har ju hälften från far och hälften från mor. Men vår tro är att Jesus är människa, inte halvt utan helt och fullt - som vi, eller i ännu högre grad än vi, sann människa. Och detta förhindrar inte att i honom är Gud bland oss. Jesus är inte en halvgud och en halvmänniska. Han är människa som vi och Gud mitt ibland oss!

Lukas ger en antydan om vad han menar när han berättar om hur Jesus kom till. Han har nämligen ett släktregister på ett ställe. Där skriver han: "Jesus var, menade man, son till Josef, som var son till Eli, som var som till..." o.s.v. Så småningom kommer han till slutet. Då skriver han "...Enosh son till Set, son till Adam, [som var] son till Gud." Med berättelsen om bebådelsen och jungfrufödelsen vill Lukas säga, att på samma sätt som mänskligheten börjar med Adam, så börjar nu, med Jesus, en ny mänsklighet. Om både Adam och Jesus kan Lukas säga "Son till Gud". Vi kan därför konstatera att Lukas i detta sammanhang inte är ute efter att tala om på vilket sätt Jesus är Gud. Han vill ha sagt att Jesus representerar en ny mänsklighet.

Jesus är inte ensam i denna mänsklighet. Vi blir delar av den när vi döps, och när vi tar emot det han vill ge oss. Det är därför vi samlas här.

Den gamla mänskligheten, som vi alla tillhör, präglas av egoism, kortsiktighet, ovilja att göra det Gud vill. Den nya är en där Guds vilja är målet. I denna nya mänsklighet, som Gud håller på att skapa, är Jesus den främste. Vi slits mellan dessa två. Vi går i tanklöshet, ser inte längre än till oss själva och möjligen till våra närmaste, går den enkla vägen. Och samtidigt känner vi Guds kallelse att göra det som är rätt. Vi vill göra det. Vi vill vara som Jesus - och samtidigt vill vi det inte. Vi tillhör två mänskligheter. Den som i bibeln symboliseras av Adam, och den som räknas från Jesus. vi tillhör båda, och slits mellan dessas ideal.

I den nya mänskligheten, är Gud involverad på ett alldeles nytt sätt. Jesus, den främste i denna mänsklighet, är nu inlemmad i Gud, eller som hebreerbrevets författare uttrycker det: "När vi nu har en mäktig överstepräst, som stigit upp genom himlarna, Jesus Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd".

Det finns en annan sida av att det är oklart med Jesu far. En grupp människor, som ofta utsatts för förakt, är de ensamma mödrarna och barnen som är födda utanför äktenskapet. Gud väljer att födas som ett sådant barn. Gud tar parti, för de svagaste och de föraktade, och vänder upp och ner på våra värdeskalor. Det är också en sida av den nya mänskligheten, som vi tillhör.

Låt oss nu tillsammans uttrycka vår vilja att höra till den nya mänskligheten i Kristus, genom att stämma in i kyrkans bekännelse.


Torbjörn Axelson



Jungfru Marie bebådelsedag 970316
Den här söndagen, borde egentligen inte en man få predika. Alltför många män har predikat det över denna text, och det har gjort att vi fått en skog av dunkla tankar omkring Maria. De flesta av dem hjälper oss inte att förstå något väsentligt. Istället skymmer de ofta både Maria och hennes Son.
Två texter i bibeln handlar om Jesu tillblivelse. Det är Lukas evangelium, som vi läser en bit av idag, och det är Matteus, som också börjar sitt evangelium med berättelsen om Jesu tillblivelse. Lukas berättar om bebådelsen, ur Marias perspektiv, Om budskapet och om den heliga anden som gjorde henne till en profet och gav henne ett uppdrag, som samtidigt var unikt och samtidigt något, som, fastän det är ett under varje gång, inte är något man brukar förvånas över. En ung kvinna som blir gravid och föder ett barn. Det unika var att det var Jesus Kristus, som hon födde. Han som en dag skulle stå upp från de döda och förändra vår förståeler av både vad mänskligt liv är och vem Gud är. Hon ska föda ett barn. Hur barnet blev till? Ja det berättar han faktiskt inte. Och varför skulle han berätta det. Han utelämnar det som man brukar utelämna, det som ingen mer än Maria faktiskt har med att göra.
Lukas berättar för övrigt om en annan bebådelse också. Sakarias, Johannes döparens fars beådelse. Sakarias var i templet när en ängel gav honom budskapet att han och hans hustru Elisabeth skulle få en son, fastän de var barnlösa och de båda vid det här laget hade blivit gamla. Johannes döparen blev också bebådad. Men ingen har trott om det barnet att han blev till utan sin fars och sin mors kärleksglädje. Fast Lukas utelämnar det som bara de själva har med att göra.
Lukas antyder om Jesu tillblivelse egentligen bara att det var på ett annat sätt. "Jesus, som man menade son till Josef", skriver han i släktregistret, bara detta, och att hon var jungfru när hon fick budskapet. Att helig ande kommer över henne är först och främst ett uttryck för att hon blev insatt till profet och fick ett särskilt, och unikt uppdrag. Hon skulle bära och föda den människa som Gud skulle sända. Lukas är inte intresserad av Marias sexuella situation. Den är hennes egen, som varken han eller vi har med att göra. Lukas är intresserad av Maria som profet. Kanske Lukas kände Maria. Han understryker särskilt att hon var med bland de elva apostlarna vid pingsten. Hon fanns med i församlingens mitt och ledning. Hon hade burit och fött Mästaren, men inte bara det. Över henne hade Guds ande kommit. Hon visste att hon var utvald av Gud, och hon sade det som Gud hade givit henne att säga. Hon var profet bland apostlarna. Hennes trosvissa lovsång, som Lukas lägger i hennes mun, kanske snarare är den gamla Marias ord. Kanske han själv hört henne profetera ungefär så: "Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud min frälsare. han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna och från denna stund skall alla släkten prisa mig salig. Härskare störatr han från deras troner och upphöjer de ringa.".
Även om Maria var betydelsefull för Lukas, så handlade det ändå först och främst om Jesus, den son hon födde. Han hade varit en märklig människa. En profet större än de flesta. Men det som gjorde honom unik var att han uppstått från de döda. Han levde. Han var inte bara en människa, inte bara en profet, utan någonting mycket mer. Han var och är den levande Herren, Gud själv, och ändå männisaka. Han var något ingen hade hört talas om förr. Långt mer än en Messias, en kung, eller en profet.
Måste inte en sådan människas tillblivelse vara ovanlig? Måste han inte ha blivit bebådad? Jo, för bebådade var ju många Gudsmän före honom. Det hörde ju nästan till. Johannes Döparen, hade blivit det, och Isak, Abrahams och Saras son, Samuel, och fler med dem. Om alla dessas mödrar eller fäder blivit bebådade, hur mycket mer då inte Jesus, som var så mycket större än alla dessa. Därför måste han vara bebådad. Det säger sig nästan självt.
Hur bebådelsen förverkligades, med eller utan man, det har vi inte med att göra.
Jesus är Guds son. Det är Lukas noga med att säga. Men inte Guds son i någon sexuell mening. Den föreställningen om att Gud avlar jordiska söner hör över huvud taget inte hemma i den bibliska föreställningsvärden. Och Jesus är inte en halvgud. Han är sannt mänsklig. Jesus har visserligen särskilda gåvor, men han är människa som vi andra.
Efter uppståndelsen förstod man så småningom att han också på något sätt var Gud själv som blivit människa. Alltså ingen halvgud, utan Gud själv, som låtit sig bli till som människa. Gud som hade genombrutit gränsen mellan sig själv och sin skapelse. Gud som underkastade sig männskliga villkor för. Människa som vi och sammtidigt Gud. Jesus är ingen korsningsvarelse, han är annorlunda och särskild, utvald, men människa som vi. I grunden inte annorlunda än vi. Sammtidigt är han sann Gud. Detta är den tro som växte fram när man försökte förstå vem Marias son egentligen var.
Matteus är den andra berättaren som har något att säga om Jesu tillblivelse. Hans perspektiv är Josefs. Mannens. I Josefs situation, som Matteus berättar den, kan vi leva oss in. Han hade blivit trolovad med den unga flickan. Han tänkte på henne. Hon skulle bli hans hustru, men inte ännu. Hon var ännu för ung. Men det var en glädje att tänka på henne och på den hon snart skulle bli för honom.
Men så visade det sig att hon var med barn. Hans barn var det inte. Så fastän det var svårt att tro det om den flickan, så kunde det väl bara vara på ett sätt... Men hon berättade inget, och han förstod ännu mindre. Alltihop verkade förvirrande. Vem var hon egentligen. Varför berättade hon inte. Inte ville han leva med någon han inte förstod. Kanske inte barnet var det värsta, utan sveket som hon inte ville reda ut och tystnaden som skulle växa och äta dem båda utan slut. Han kanske fruktade att leva med henne om hon bar på denna hemlighet. Den skulle sitta där mellan dem som en tagg i den kärlek han ville. Skulle den någonsin värka ut? Han visste inte. Det skulle i alla fall aldrig bli den kärlek han drömde om. Hennes svek skulle nog sitta där och gnaga. Nej han skulle inte kunna leva med henne utan att göra henne illa, åtminstonne inte så länge han inte fick veta hennes hemlighet.
Det minnst onda var alltså att skilja sig från henne, utan att säga varför till någon. Så skulle hon föda sitt barn, och man skulle se snett på honom, fadern som lämnade sin tonåriga fästmö när han gjort henne med barn. Det skulle inte bli så roligt för Josef, men det var ändå lättare att leva med det än att resten av livet försöka ge sin kärlek till någon som bara kom med undanflykter och inte vågade berätta för honom, så att han ens kunde få chansen att förlåta och reda ut.
Vi kan inte veta om det var så Josef tänkte, men kanske ungefär så. Då får han ett budskap av ängeln. Barnet hon bär är till genom helig Ande. Gud själv har låtit det bli till i henne. Var inte rädd Josef. Var hans far, och han skall vara din son!
Kanske förstod han aldrig någonsin hur det barnet blivit till. Kanske inte Maria heller. Kanske det förblev ett frö till misstro, det vet vi inte heller. Men barnet Jesus blev älskat av dem båda. Annars hade han nog inte själv kunnat ge den kärlek han gav, och ha det mod han hade. Men kanske var det som det brukar i en liten stad: Att alla vet... Kanske var det de tisslandet och tasslandet, som kanske inte ens Jesus förstod bakgrunden till, som gjorde att de kvinnor som inte räknades till de ärbara tycks ha fått en stark ställning ibland lärjungarna. Jesus vägrade att förakta dem som inte levde upp till normerna.
Ängelns budskap till Josef är ett budskap som har större räckvidd än bara Jesus. För hur än ett barn kommer till, så sker det alltid ytterst genom helig Ande. Utan Guds skaparkraft, den helige Ande, kan inget barn bli till. Alla vi som är till är därför heliga barn, värdefulla och älskade för vår egen skull. Den obändiga kärleksglädjens kraft genom vilken älskande blir ett, och genom vilken nya människor blir till, är den helige andes glädje och kraft. I den bor Guds skaparvilja och Guds härlighet.
Därför att ingen människa är till utan den heliga Anden, så skiljer inte Marias hemlighet, vilken den än är, oss från hennes son. Det är inte så att vi och han är olika på grund av det sätt på vilket vi kommit till. Det barn Maria bär är heligt. Men heligt är också varje annat barn som Guds kärleks ande låter bli till.
Med sina bebådelseberättelser har evangelisterna först och främst velat ha sagt detta att Jesus var en unik männika, och i en mening olik alla andra. Han var Guds utvalde, den som skulle komma att uppstå från döden och som skulle komma att vara med oss som Gud är, för alltid. Han var ovanlig. Han var och är den utvalde. Den som till och med besegrar döden och träder fram ur graven med hopp och glädje.
Men Maria, hans mor, har blivit en symbol för något annat. Hon har blivit den omöjliga. Jungfrumodern. Moder men utan sexualitet. Den bilden av Maria har faktiskt inte mycket med bibelns Maria att göra, och den hjälper oss inte att förstå varken Jesus eller oss själva.
Mer har den nog att göra med de människohjärnans krumbukter, som Siegmund Freud kom på spåren. Bilden av Maria har blivit en projektion av svårigheten att försona sig med sina föräldrarnas sexualitet.
Att nämna den tanken i en predikan är kanske vanvördigt, kanske stötande, men jag tror att det är en ännu större skymf mot den verkliga Maria, hon av kött och blod, att göra henne till en bild för något hon inte är.
Över henne var Helig ande. Maria var en profet, och det som utmärker profeten är att hon eller han ser igenom det som är falskt i människan, och visar på Gud. Därför borde vi låta henne först och främst visa på honom som hon födde, och honom som mötte henne med glädje och liv uppstånden ur graven. Hennes och vår Herre. Då gör vi Maria mest rättvisa och visar henne den rätta slags vördnad. Respekterar henne som profet i kyrkan.

Låt oss nu stämma in i kyrkans tro.


ing 480:1-3 Var hälsad, Herrens moder, o M
grad 164:1-7 På tröskeln till Marias hem

e pred 175:4-6 Om än varje träd och gräs på
slut 348:1-2 Kristus, konung som hör hemma


Skriftetal JMB 980322 Floda
JMB är en försmak av julen. Nio månader före. Gud bryr sig om oss så oändligt mycket. Skaparen har trätt in i vår värld, i vår tillvaro, i vårt liv. Blivit människa och delat våra villkor. Idag vill han komma till var och en av oss som är här i kyrkan. I brödet och vinet. I orden: "för dig utgiven". För så är det: för att dra oss in i livsgemenskap med Gud själv, är det som han fötts av Maria och som han levat, dött och uppstått och nu kommer till oss, med liv och glädje.
Gud är oss nära. Låt oss därför vända våra hjärtan till Gud. Lämna oss och det vi är och det vi gjort i hans händer. Låt oss bekänna vår skuld och ta emot hans förlåtelse till närhet och liv.


Torbjörn Axelson



Midsommard. 3.årg 1993 Predikan i Svärdsjö kyrka
Det är midsommar. Året når sin höjdpunkt. Det är fest. Vi firar sommaren glada över ljus, värme och växt. Mitt i detta firar vi Gudstjänst därför att all den fröjd som hör midsommaren till, också hör Gud till. "Himlen är min tron, jorden en pall för mina fötter". Hela naturen är Guds. Också våra liv. Allt det vi har och ser, det är Guds. Allting tillhör Gud, hela naturen, vår egen kraft och förmåga till arbete och engagemang och kärlek. Till Gud är allting!
Kanske den omisskännliga tonen av vemod som också finns i midsommaren har åtminstone en av sina rötter här: Guds oändligt rika gåva och nåd å ena sidan och vårt tillkortakommande och svek å den andra. Gud har givit mig så mycket - men vad gjorde jag med hans gåva? Nu, i midsommartiden, gläds vi över Guds gåva, som blommar och grönskar och värmer oss, men nog kan vi också känna sorgen över våra svek mot den, svek som hotar att förstöra den. Jag vet att jag har del i att naturen utarmas och förgiftas och hur ofta har inte min förmåga till engagemang Gud givit mig slocknat till likgiltighet, min kraft och förmåga inriktats bara på att tillfredsställa mig själv och mina alltmer svällande behov, och hur ofta har min kärlek inte blivit en kärlek till pengar. Engagemanget, kraften, kärleken, förmågor Gud gav för att jag skulle ställa mig i tjänst för medmänniskorna och hela skapelsen. Det krökte mig istället in mot mig själv, och isolerade mig från Gud och från andra. Allt det som jag är skapad tillsammans med, människor, skogar, sjöar, hav, jord och luft. Jag skulle ha levt i harmoni med allt detta - tillsammans med Gud bruka jorden. Ömsesidiga relationer skulle vara ledmotivet.
Men vi stänger in Gud. Han får vara med när det passar oss. Så har på en högtidsdag kan han passa, men hur ofta glömmer vi inte att fråga om Guds vilja i våra vardagliga bestyr. Vi gjorde det som Herren klandrar i texten, när han säger:
"Himlen är min tron, jorden en pall för mina fötter, hur skulle ni kunna bygga ett hus åt mig, säger Herren, och var skulle min viloplats vara? Har inte min hand skapat allt detta?"
Likadant med våra andra relationer. För somliga finns relationen till någon älskad människa, som en bild och en påminnelse om det sanna livet. Men ofta finns inte ens det. Ensamma är vi och därför äter vi upp jorden och varandra, Guds dyrbara gåvor. Skapelsen blir förödd. Inte undra på stänket av vemod i midsommarens glädjerus.

Temat idag är skapelse och frälsning. Vad är frälsning eller räddning annat än detta att kunna ha en relation igen.
Sakarias, Johannes döparens far, utropar:
"Välsignad är Herren Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Han reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, såsom han för länge sedan har lovat genom sina heliga profeter, frälsning från våra fiender och alla som hatar oss."
Vilka är dessa fiender om inte vi själva. Vår inkrökthet i oss själva, våra uppblåsta behov som sväller mer ju mer vi försöker tillfredsställa dem. Vår gom, som äter upp jorden.
Men Jesus Kristus är den vi hoppas på. Det är om honom Sakarias talar i sitt benediktus. Men på vilket sätt kan han då vara en räddare för oss som blivit skapelsefrossare och mammondyrkare med en aptit som hotar att sluka hela världen men ändå inte skulle bli mätt. Hur skulle Jesus kunna rädda oss, som blivit förvrängda i vår mänsklighet?
Varje enkelt svar på den frågan blir så lätt banalt. Jag vill ändå antyda tre saker som som kan vara en del av Jesu svar på hur han kan vara vår räddare.

Det första skulle vara att Jesus är både lik oss och olik oss. Han var som vi andra. Han var också lockad av möjligheten att njuta sin egen lycka, älska sig själv högst av allt, och söka tillfredsställelse för alla sina behov. Jesus var inte befriad från de begär vi så ofta faller för, och som gör oss omänskliga. Däri är han lik oss. Men han föll inte och på det sättet är han olik oss. Han förblev, och utvecklades som sann människa. Jesus är en tröst för oss. Det finns något sant mänskligt. Vi har i honom en hoppets bild för det vi vill vara - Guds tjänare och avbild istället för några allt förtärande monster.
Det andra som kan vara en del av ett svar på hur Jesus han vara vår räddare är att Jesus är tecknet på att Gud inte har svikit oss och lämnat oss åt vårt öde, trots våra ständiga svek. I Jesus blir Gud delaktig i skapelsen och i mänskligheten på ett nytt sätt. Gud är den som skapar. Gud är alla gåvors givare och den som ger människan befallningar. I och genom Jesus händer det ofattbara. Gud blir en av oss. Gud ställer sig under sina egna befallningar, blir beroende liksom vi. Gud blir en skapad varelse, en sådan som vi. Vi blir så ofta monster istället för gudsavbilder, men Gud blir själv en riktig människa i Jesus. På det sättet säger han till oss att han inte slutar att engagera sig för oss, för att vi skall bli sanna människor, sådana som Jesus, med engagemang för medmänniskan, och för ett liv i harmoni med Gud och allt skapat. Om Gud har förmått bryta igenom t.o.m gränsen mellan Skapare och skapat, den mest definitiva av alla gränser, då vågar vi hoppas att han också skall förmå bryta igenom den gräns som håller oss kvar i vår omänsklighet . Jesus är tecknet på att Gud vill rädda oss från vår förvrängdhet och göra oss till alltmer sanna människor.
Det tredje som kan vara en del av svaret på hur Jesus han vara vår räddare är att Jesus är med oss. Han, som helt och hållet är oförfalskad människa och samtidigt är Gud själv mitt ibland oss, ropar på oss när vi vänder oss från Gud, från medmänniskorna, från skapelsen och blir groteska, knutna i oss själva. När våra munnar blir omättliga gap, när bekvämligheten, vår trygghet och bankboken blir våra gudar, då ropar han på oss: Människa var är du? Jesus är den sanna människan och Gud ibland oss. Låt oss höra hans rop på oss. Låt oss se hans bild och efterlikna den, bli Gudstillvända, människotillvända och väldstillvända i stället för bara självtillvända. Då får vår Skapare glädje, och de som kommer efter oss får liksom vi möjlighet att glädja sig över skapelsens under i midsommartid.

Låt oss be:
O Gud, tack för sommarens överväldigande gåva. Vi ber dig, hjälp oss att höra ditt rop till oss, när vi förfalskar våra liv och vänder oss bort från dig och från varandra och förgriper oss på de gåvor du givit oss. Herre gör oss till alltmer sanna människor, lika den bild du givit oss i Jesus Kristus. Herre förbarma dig över oss! Amen.


Torbjörn Axelson



Midsommardag 3-99 26/6 (i Floda kyrka pga regn)
Det är midsommardag. Midsommar är en hyllning till skapelsen och till Skaparen. Vi glädjer oss över grönska och växt, över värme, sol - och regn. Vi glädjer oss över skaparkraften som förnyar jorden. Midsommar är en tacksägelsedag över att vi får vara till.
I kyrkans tradition har Midsommar blivit Johannes döparens dag, eftersom Johannes, som det står, föddes sex månader före Jesus.
Texterna står kvar, men rubriken har ändrats. I psalmboken till "Skapelse och frälsning". Dagen har också blivit utsedd till "Världsnaturens dag". Från Johannes döparen, den stränne botpredikanten i öknen, till "Världsnaturens Dag". Steget där emellan kan synas långt, men är det kanske inte ändå. Världsnaturens botpredikanter är också stränga och manar till omvändelse: Omvändelse tillbaka till naturen och naturens villkor. Det är av naturen vi lever. Om vi gör vi våld på den går också vi själva under. Det är budskapet. Vi får inte utarma jorden, inte förgifta och plåga. Det slår tillbaka mot oss själva, men det är också omoraliskt mot naturen själv. Skapelse och frälsning: Det kan betyda - återvänd till naturen.
Det ligger mycket i den tanken och i den förkunnelsen, och i vår tid är den nödvändig. Vi måste vända om innan det är för sent. Vända om i energikonsumtion och kemikalieanvändning. Tillbaka till naturen och tillbaka till naturens villkor.
Men det är något nytt att hylla naturen på detta sätt. "Naturens dag" - eller "Åter till naturens villkor" för säg 200 år sedan 1799: Det skulle vara ett obegripligt budskap, eller ett livsfientligt budskap. Människans överlevnad handlade då så tydligt om att betvinga naturen. Tvinga den att ge ifrån sig råg och potatis i stället för gukkusko och blommande ljung. Tvinga den att föda kor och får istället för älgar och rådjur och lodjur och vargar. För de människorna var "Att återvända till naturen" liktydigt med att dö. Bara genom att betvinga den med eld och plog och hårt arbete, kan människan få livsrum. Och naturens villkor: det är hotet mot livet. Det är regn i fel tid, torka, frost. Bortom linda står "naturen", rånda eller björn och hotar livet. Sjukdomar, svält, ofärd, det är naturligt, utryck för att naturen inte är betvingad. Det bevisar att människan inte råder över sig själv. Att hon inte är frälst från naturens tvång.
"Världsnaturens dag" och ropet "vänd om till naturen" är ett rop till oss i en tid då vi inte lever av de vår egen teg frambringar och inget annat. Slår björnen en ko, nyper frosten rågen på lindan så betyder inte det att våra barn måste svälta i vinter. Vi måste inte leva så nära naturen. Vi är frälsta från dess tyrrani. Vi kan njuta av blommorna och det vilda för dess egen skull. Njuta av forsens brus eller storskogens sus. Av blommande ljung och Gukkusko.
Frälsning innebär befrielse för den förtrykte, men för den befriade innebär frälsning istället att livet kommer i samklang och förtroende. Människans förhållande till Gud liknar inte så lite förhållandet till skapelsen och naturen. Längtan bort från Gud och längtan till Guds närhet. Gud har inte skapat något paradis åt oss, och inte något paradis i oss heller. Livet är godtyckligt. Så är det skapat av Gud. Det går inte att förklara ondskan och vreden och godtyckligheten med att det beror på människan och inte på Gud. Det måste vara Gud som på det ena eller andra sättet har valt att försätta oss i den situation vi befinner oss i - med död, sorg, ondska, lidande, ovisshet. egoism och kortsiktighet. Vi är skapade så att det goda livet är något ovanligt, något som är värt att fira när det infinner sig. Det är för att livet så ofta inte är ljust, som vi firar midsommar.
Människan har alltså ett rättmätigt behov av att vända Gud ryggen. Att sträva efter självständighet. Gud tycks faktiskt inte vara förtroende värd. Människan behöver bli frälst från Gud. I går hörde jag någon filosof på radio, som sa att: "Jag hoppas att Gud inte finns, eftersom den kristna guden inte tycks vara förenlig med de mänskliga rättigheterna." Det kunde ju vara en from - eller ofrom - förhoppning. Och det är ett uttryck för längtan efter befrielse från Gud. Mänskliga rättigheter har vi i förhållande till andra människor och mänskliga inrättningar, men inte inför livet. Det är lätt att konstatera. Livet är godtyckligt och visar ingen respekt. Den väldige råder över himmel och jord och som ett stoftkorn är en människa. Vem vill då inte bli frälst från Gud och råda över sig själv om Gud är sådan.
Därför skapar vi oss en egen sfär, där vi själva rår. Gud kommer längre bort. Inrättar livet tryggt, med mellanhänder till det ofrånkomliga, liksom vi gjort till naturen.
(I den sfären blir det ofta inte bättre, när allt kommer omkring. Människans förmåga att värna mänskliga rättigheter är ju som synes också ganska begränsad.)
Vi är nästan frälsta från naturen: därför heter det tillbaka till naturen. Vi är nästan frälsta från Gud: därför heter det "Tillbaka till Gud". Frälsa sig från Gud har människan kunnat mycket längre än hon har kunnat rädda sig från naturen. Hjärtats sekularisering är uråldrig.
Därför ropar Johannes: Vänd om, Vänd om, vänd tillbaka till Gud.
Gud är inte bara vrede och godtycklighet. Efter mig skall en annan komma.
Vi får se hur Gud blir människa och själv går in under en människas vilkor. Vi får se Gud som bryr sig om en enskild människa. Gud som vägrar underordna sig förtrycket. Som inte går med på att människor trampar på andra eller går under av förakt - eget eller andras. En som förlåter och helar. Det visar sig att sådan är också Gud. Sådan kan man också bli när Gud är ens fader. När man vänder om, åter till Gud.
Vänd därför om. Vänd om , vänd om Tillbaka till Gud. Gud är inte bara vrede, liksom naturen inte bara är vrede. Vi måste leva i samklang med naturen. I samklang med Gud. Annars går vi vilse och livet blir förrött och utan mening.
Som ett uttryck för vår längtan tillbaka får vi nu stå upp och bekänna Gud, som blivit människa.


Den helige Johannes döparens dag eller Midsommardagen

ing 200:1-4 I denna ljuva sommartid g
grad? 305:1-5 Var är den Vän som överal
e pred 199:2-5 De fagra blomsterängar oc
slut 201:1-3 En vänlig grönskas rika d


Torbjörn Axelson



Mikael 2årg 1995 Högm. Grängesberg 1/10-95
Det är Mikaelidag, änglarnas dag. För många av oss är väl änglar något slags sagoväsen, sådana som vi känner dem från barndomens bokmärken. Det är något barnsligt med änglar. Ingenting vi sysselsätter oss med till vardags. Änglar hör till det bland kristna trosföreställningar som angår oss minst. Och kanske gör man bäst i att gå förbi dem utan att kommentera. Det finns ju så mycket annat som verkligen berör oss. Så varför inte en gång för alla stuva undan dem tillsammans med tomtarna och trollen och de andra sagoväsendaena.
Fast nu har vi en söndag som handlar om änglarna ändå. Ängel betyder sändebud. Den som kommer med budskap från Gud är en ängel. I Bibeln berättas det om sådana änglar. I samband med Jesu fördelse sågs änglar, som kom med bud till Maria, och till Josef och till herdarna utanför Betlehem. Då handlade det om Jesus, Guds stora gåva till oss människor. Men alla goda gåvor är från Gud, och änglar är de som förmedlar dem. Därför möter vi ofta änglar, oftast utan att vi tänker på dem som änglar. Någon enstaka gång utbrister vi åt en sådan människa "Du är en ängel". Just så är det. Människor, som kommer till oss med livsmod och tröst, är i sanning Guds änglar.
Änglar är inte bara sändebud. Skyddsänglar talar vi om ibland. När en katastrof undveks med en hårsmån. Då kan vi säga "Han hade änglavakt". Fast just det talet om änglar kanske kan leda oss fel. Katastrofer undviks inte alltid. Vad gjorde änglarna då? Tanken på skyddsänglar kan ge trygghet, men kanske lika mycket förtvivlan. Varför hade inte den jag älskade någon skyddsängel?
Jag tror att de flesta skyddsänglar är mycket mer välkända för oss, än de där hemlighetsfulla väsendena med vingar, som håller sina beskyddande händer över barnet som lutar sig vanskligt långt över relingen för att nå sin tappade hatt. Men vi har fått skyddsänglar. Våra skyddsänglar kan heta t.ex Självbevarelsedrift och Gott omdöme. De räddar oss ofta från många faror. Att vi tänker oss änglar som något som finns i vår synliga värld, gör dem inte mindre betydelsefulla. Det synliga är skapat av samma Gud som det osynliga. Änglar, som tjänar hans goda vilja, finns både i den synliga och den osynliga. Men vi lever i den synliga världen och därför är de mest änglarna i den synliga världen som vi träffar på.
Men alla änglar är inte goda. I texten om Mikael och draken beskrivs striden mot mörkrets änglar. Det är en drastisk beskrivning, med uppenbarelsebokens mytiska språk. Det påminner mer om aktionfilmens stereotypa rolluppsättning än om det psykologiska landskap av kluvna viljor och dunkla motiv, där jag tror de fallna änglarna oftast håller till. För fallna änglar finns, även om inte heller de alltid är så andliga som vi ibland inbillar oss. Alla dem som Gud givit uppdrag att av fri vilja och med glädje bära bud om det goda kan välja en annan väg, och istället gå sitt eget ärende.Både sändebuden och skyddsänglarna, kan vändas i sin motsats och bli onda destruktiva makter.
Att det kan bli så är baksidan av Guds största gåva och ansvar. Den fria viljan. Vi är tillsammans med himmelens änglar väsen som i glädje och av egen fri vilja borde vända sig till Gud och göra hans vilja. Men med vår frihet kan vi låta oss uppfyllas av oss själva. Jaget sätts framför Gud. Så berättas det om den främste av änglarna, som inte ville nöja sig med att vara den främste ängeln, utan började betrakta sig som jämnlik med Gud. Ur detta växer ondskan eller kanske snarare bristen på det goda. Istället för att vara Ljusbäraren, Lusifer, blev han Söndraren, ho diabolos, djävulen. Eller som vi sjöng i psalmen: De som av sin frihet blott vid sig själva binds och överför till andra sin egen fångenskap - en ödslighet ur händer som tog men aldrig gav. Att bindas vid sig själv istället för vid Gud, det stänger av oss i förhållande till det Gud skapat också. Inspirationen att göra det som gläder medmänniskan och bevara skapelsen, hindras. Spontaniteten blir kalkylerande och målet att öka det egna inflytandet.
Också våra skyddsänglar kan bli demoner. Det är bra att kunna bli rädd. Rädslan varnar oss och skyddar oss för onödiga risker. Den hör till självbevarelsedriften. Men den kan bli förvänd. Då försätter den oss och andra för det den skulle ha skyddat ifrån. Den kan också ta sådana propotioner att den tvingar oss in i ensamheten. Vi fruktar att gå utanför vår egen dörr - bildligt eller bokstavligt. Det okända växer till monster, som vi blir allt mer säkra på att kommer att sluka oss.
Vi ser mönstret i otaliga konflikter, i synnerhet där det finns våld eller hot om våld med. Hur fruktan motiverar våldshandlingar för att skydda sig eller för att stoppa motsidans fruktade angrepp, och hur den ömsesidiga rädslan ständigt ökar och ständigt driver fram det ena bestialiska dådet efter det andra, och så bekräfta rädslan, så att de andra framstår alltmer monstruösa och omänskliga, när de i själva verket är lika små och rädda som man sjaälv är. Vi ser hur mönstret upprepar sig på I Rwanda, på Västbanken, i Bosnien. Platser långt bort. Men ingen av oss kan vara säkra på att inte ryckas med om självbevarelsedriften springer i sken. Och för det kan det behövas mindre än vi tror.
Mikaelsdag. Kampen mot de fallna änglarna. Mikael betyder "vem är som Gud". Just det är stridsropet i kampen för att sändebuden åter skall bli Guds sändebud. Vem är som Gud. Inte är jag det i alla fall. Gud är Gud och jag vill vara hans tjänare.
Och våra skyddsänglars myteri. Vi sjöng också om det i PsalmenVår frihet är i Kristus som för oss alla dött. I hans försoningsgärning en värld är återlöst. Den som hans röst vill följa är inte bunden mer, kan gå dit han oss sänder och ge som han oss ger. Kristus lät inte rädslan övervinna honom. Han t. o.m bad för dem som plågade honom. Han såg hur små och rädda de var, istället för att låta skräcken göra dem till monster. Så sattes en gräns för fruktan. Den som hans röst vill följa är inte bunden mer, kan gå dit han oss sänder och ge som han oss ger.

Skriftetal Mikael 1/10 -95
Vem är störst i himmelriket. Om ni inte omvänder er och blir som barn kommer ni aldrig in i himmelriket. Det handlar om att vara beroende. Att våga ta emot utan att kunna ge något tillbaka. Det är det sinnelaget, som ger oss tillträde till Gud. Vi är beroende av hans förlåtelse, så att vi kan göra det som är gott utan att se tillbaka på det som inte blev gott. Vi är beroende av Guds närhet, som han vill ge oss idag, genom brödet och vinet i sin heliga nattvard.
Vi är ju skapade av honom och det är han som uppehåller oss. Utan honom vore det inte möjligt att dra ett enda andetag. Att erkänna det beroendet är att bli som barn. Att förneka beroendet hindrar oss från att nå livets innersta väsen, hindrar oss från att möta Gud. Låt oss i vetskap om vårt beroende av Gud gå in i denna gudstjänst, ta emot förlåtelsen, upprättelsen och ta emot honom själv. Låt oss be och bekänna.


Torbjörn Axelson



Mikael 2årg 1998 Floda 4/10-98
Det är Mikaels dag. Änglarnas dag. texten från uppenbarelseboken om Mikael som kämpar mot draken, det är en bild som är ganska långt från de trygga bilderna med barn och änglar.
Också i Evangeliet är det en spänning. Där finns texten om Jesus och barnen. Barnet är föredömet i Guds rike. Men också där kommer sedan hotet. Det som förstör och bryter ner. Och Jesus är så sträng. Hugg av. Bättre stympad än i helvete. Bättre kastad i havet med kvarnsten runt halsen än en som förleder. Med sådana ord måste det vara något livsavgörande som står på spel.
Barnet är störst i Guds rike. Barnet står som symbol för det rätta förhållandet till Gud. Men vad är det hos barnet som är föredömligt. Varför säger Jesus att barnet är störst. Att man måste födas på nytt om man ska kunna ta emot Guds rike.
Olika saker hos barnet har lyfts fram som det viktiga: Ibland har man sagt beroendet. Att inte ha något att komma med själv. - Fast att inte kunna, att inte ha något, det är inte utmärkande för ett friskt barn. Och barnet behöver ju uppmuntran i detta att det kan själv.
Är det kanske i stället nyfikenheten och öppenheten hos barnet som är det som Jesus lyfter fram. Kanske. Nyfikenhet och upptäckarglädje, hör till Guds rike.
Men det Jesus nog tänker på först är den självklara tilliten hos barnet och den självklara tillhörigheten till föräldrarna.
Att vara ett himmelrikets barn det är att ha sin tillhörighet i Gud. Att tro att Guds kärlek är den makt som ytterst bär världen. Att Guds kärlek är starkare än allt ont och starkare än allt skapat gott och starkare än döden och starkare än någon fallen ängel.
Barnet måste växa i förstånd, och kommer då att förstå att föräldrarna inte är allsmäktiga. Men att vara ett Guds rikes barn är inte att växa så att Gud blir mindre, utan att växa så att Gud blir större i ens liv. Tills dess Gud blir allt för mig.
Idag är det Mikaels dag. Det är kampen mellan gott och ont som står i fokus. Eller kampen mellan Gudstillvändhet och Gudsfrånvändhet. Mikael är representant för den Gudstillvända skapelsen som återspeglar Guds ljus. Ormen eller djävulen, Lusifer det gudsfrånvända, det onda, självförhärligandet. Den som bär sitt eget ljus: (Lusifer betyder ljusbärare.)
Kampen mellan det Gudsfrånvända och det Gudstillvända är en kamp som pågår i oss och omkring oss hela tiden.
Människon skall vara i förhållande till Gud som det lilla barnet i förhållande till sina föräldrar. Ta tillhörigheten och tilliten för självklar. Tro att Gud är den makt som bär världen. Veta att utan Gud är jag ingenting.
Men kan detta underordnande under Gud vara nyttigt. Innebär det inte självutplånande och osjälvständighet.
Jag tror det är tvärt om. Det gudsfrånvända. Det som vill vara självständigt i förhållande till Gud är det som bygger hierarkier. Hitler och Stalin är extrema exempel på hur gudsfrånvändhet kan leda till ödesdigra krav på underordnig. Håller man inte i Gud måste man hålla i något annat. Uppskattning från andra, sin makt över andra - i stort eller smått, eller pengar eller förmåga. Fri från Gud finns ingen frihet. Det är det paradoxala. Verklig frihet är den som binder sig vid Gud och litar på Gud. Det lilla barn som inte har några föräldrar som det går att känna tilllit till, är inte ett fritt barn. Så också i Guds rike.
Ve därför den som förleder någon så att han förlorar kontakten med Gud. Ve den som lurar någon att tro att man lever friare utan Gud. Eller om ögat åtrår livet utanför Gud, eller om fötterna går bort från Gud. Bättre då att vara kvar i Gud utan ben eller armar eller ögon än att vara hel men förlorat det viktigaste, och bli en människa som binds vid det tillfälliga och binder andra vid sig själv.
Men man kan också förleda någon genom att utmåla livet i Gud trångt och instängt. Man bestämmer hur andra ska leva. Uttrycker sina rädda och inskränkta ideer om andras liv. Och hindrar andra att efter sina förutsättningar söka sig till Gud.
Det pågår en kamp i skapelsen och om människan. Till Gud eller från Gud. Den kampen handlar om oss, och vi är delaktiga i den. Det finns i var och en både en gudsfrånvänd Lusifer och en gudstillvänd Mikael. Och Mikael är faktiskt den starkare. Gud ska bli allt i alla. Låt oss därför bekänna den Gud vi vill lita på och bekänna.

Den helige Mikaels dag 1998
6:1-4 * Lova Gud i himmelshöjd,
483:1-5 Guds änglar är hans sände
590:1-3 Som källor utan vatten oc
333 Änglarna sjunger i himlen


Torbjörn Axelson



Åter till predikoförteckningen