9 e tref 3 årg. 960804 Högm. Grängesberg
Temat för denna söndag är "Förvaltare". I Evangelietexten, som vi hörde handlar det åtminstone till synes om att förvalta pengar. Men det är något konstigt med denna förvaltning. Först, när man hör texten, kan den nästan låta som om den var lämplig som vägledning för en nyanstäld på någon bank. "Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som skall tillhöra er?" Här gäller det att förvalta sina och andras pengar så att de växer och förräntar sig så mycket som möjligt. Så visar man sig förtroende värd - inför människor, och inför Gud.
Men så tittar vi lite noggrannare och ordet "Förvaltare" får, upptäcker vi, en annan innebörd. Det handlar inte alls om förvaltande i den betydelse som ordet har i de där reklambroschyrerna som bankerna brukar skicka ut. "Vi är bäst på att förvalta dina pengar."
Det handlar istället om ett val. Mammon, eller Gud. Mammon, det avser inte bara pengar utan mammon står för alla resurser vi har. Pengar, Inflytande, Kontakter, förtroende, förmåga att tänka och att arbeta och vår tid.
Valet mellan Gud eller mammon, det är valet mellan att samla sådana resurser. Att skaffa sig anseende och inflytande i de sammanhang som man tycker är viktiga.
Eller att jag ser till att mina resurser inriktas så att syftar till det som Är Guds vilja. Uttryckt på ett annat sätt: det gäller att aldrig tappa ur sikte skilnaden mellan mål och medel. Att aldrig upphöja det som är medel till mål i sig, och inte heller göra det som verkligen är mål, till medel.
Så här: Mål, det är det som är meningsfullt i sig, det är det som Gud har skapat och framförallt Gud själv. Gud, människan jag själv och alla andra människor, och skpaelsen i övrigt - Jord, hav och skogar. Sådant har sitt eget värde. Av Gud givet. Men det som vi sammanfattar med ordet mammon, det är inte värdefullt annat än som medel.
Att ha pengar, inflytande makt ger oss faktiskt inget ytterligare värde som människa. Värdet som människa har vi endast därför att vi är skapade av Gud. Ingenting annat gör oss mer eller mindre värdefull.
Men vi vet att en ständigt närvarande frestelse är att vi glömmer bort detta. Massmedia. TV, radio, reklam. Överallt får vi i oss något annat. Du är värd att älska om du är vacker. Om du har pengar. Om du äger detta eller detta. Det är lätt att tro att den rike är mer värd än den som inget har. Men det är inte sant. Gud är den ende som kan ge verkligt väde, och han har givit oss lika mycket.
När mammon blir min gud, då börjar jag använda det som har verkligt värde för att öka mammon. Naturen - det är lätt att se. Rovdrift för att få ut mesta möjliga vinnst. Och människor. De blir arbetskaraft, eller konsumenter eller någon i vars glans jag kan sola mig. Och t.o.m Gud blir ett medel för mig. En som garanterar mig lycka. Den som garanterar rätt och ordning så att ingen tar ifrån mig det som är mitt. Eller "Gud" som ett lösenord, som gör mig önskavärd och välkommen i de fromma kretsarna.
När Jesus talar om förvaltning, då är det alltså inte något självändamål att mammon växer. Mammon har värde bara som medel. Att förvalta rätt, är att möjliggöra liv och fördjupa samhörigheten mellan människa och människa, mellan människa och natur, och mellan människa och Gud. I tjänst för livet och i tjänst för Gud är de resurser vi har vår mammon god och meningsfull. Att vara trogen i fråga om den orättfärdiga mammon är alltså inte främst att se till att den förräntar sig, utan det är att allt det faktiskt tjänar livet och är ett medel för de goda relationerna. Då tjänar vi en Herre. Livets herre. Och mammon blir vad den skall vara: Guds och livets tjänare.
Men fastän jag vet detta, så händer det alltför ofta att jag är en dålig förvaltare. En som glömmer vad min förmåga är till för och som glömmer att mitt värde finns endast i detta att Gud är min skapare och jag är älskad och velad av Gud. Då, när jag kommer på mig själv med detta, blir min fråga: hur är det nu. När jag har svikit i förhållande till den orättfärdiga mammon. När jag missbrukat de resurser som jag fått att förvalta så att relationerna kunde byggas upp. Är det då så som Du herre säger i den här texten: "Vem vill då ge er det som har verkligt värde. Blir jag inte betrodd."
Jo, så länge du fortfarande vill tjäna livet och så länge du själv har livet, så länge är du också både betrodd och kallad att tjäna livet och mig."
Gud betror oss att vara förvaltare. Låt oss därför efter bästa förmåga också försöka förvalta allt det vi har - våra tillgångar, vår tid, vår tro så att det tjänar livet och Guds vilja.
Nu får vi rikta oss till Gud och uttrycka vår vilja att vara förvaltare av hans gåvor. Vi gör det genom att stämma in i trosbekännelsens ord.

Vi tror på Gud...


Ing 177:1-3 Pris vare Gud, som låter
Grad 243:1-3 Vi kristna bör tro och besinna
E pred 243:4-6 Se liljorna, se deras skimmer
Off 292:- Pris vare Gud, pris vare Fadern
Slut 291:- Sänd av himlens sol en strimma,

Skriftetal: 9 e tref 3 årg. 960804 Högm. Gr-b
I Faderns och Sonens oDHA namn
Farvaltare är temat idag.
Kyrkan har fått i uppdrag att vara förvaltare av sakramenten och av försoningens hemlighet. Men uppdraget skiljer sig ganska mycket från den förvaltning som handlar om att förvalta pengar och egendomar. Då kan det vara fråga om att hålla hårt i det som skall förvaltas och se till att det inte förslösas.
När herren givit kyrkan uppdraget att förvalta försoningens hemlighet och sakramenten, så är det ett uppdrag att dela ut. Att slösa. Att ge åt alla som vill ha. Ingen behöver faktiskt vara utan förlåtelsen och upprättelsen. Ingen behöver faktiskt vara oförsonad med, varken sin medmänniska eller sig själv eller med Gud. Det finns förlåtelse. Gud ger oss den.
Och ingen behöver vara utan den innerliga gemenskap med Herren, som han bjuder oss vid nattvardsbordet. han vill komma till oss, var och en, och uppfylla vårt väsen med sin heliga närvaro.
Låt oss ta emot honom själv i bröds och vins gestalt. Låt oss ta emot hans förlåtelse och upprättelse för de gånger vi svikit honom. Låt oss därför bekänna våra synder inför honom.



Förspilda tillfällen. Predikan 10 e. tref. 1 årg. 6/8-94.
Hör ni hur han gråter - Herren Jesus. Det är en gråt fylld av sorg. Han gråter över staden därför att den håller på att förspilla sitt tillfälle. Tillfälle till vad? Redan hos Jeremia hörde vi att Gud sörjer över vår mänskliga obetänksamhet, över att vi så ofta saknar perspektiv, över inbundenheten som inte förmår ana det gudomliga; ursprunget och närvaron. Obetänksamheten som glömmer att allt det goda vi har är från Gud. Han gråter över att vara utestängd från vårt medvetande och från våra tankar. Han är ju den som skapar och uppehåller allt, och som är engagerad i sin skapelse, ja engagerad i oss!
Kristus grät därför att människor inte kunde se det ofattbara och alldeles omvälvande Gud gjort. Att Gud blivit människa. Att Gud genombrutit gränsen mellan sig själv och sin skapelse. En oväntad mening med mänskligheten hade blivit synlig - men ingen såg det...
Kristus gråter. Ingen ser. Ingen vill ta emot. Sinnena är upptagna av annat. I templet, byggt för tillbedjan och förundran och för att känna sig själv och Gud. Där är man upptagen av handel och affärer. "Billiga duvor. Passa på och köp! Växla pengar nu! Bra kurs! Växla hos mig! Prima lamm till salu!"
I sorg och vrede driver han ut dem som förvandlar templet till en handelsplats. Visst behövs handel, men staden rymmer mer än templet. Utanför finns torg och bodar där man kan handla. När templet blir marknadsplats finns ingen plats kvar för förundran och tillbedjan. Tillfället är förspillt. Sinnet inlåst i det vardagliga och nyttiga.
Staden, den som Herren gråter över, är som en människa. Ett tempel finns det också i henne. Ett tempel byggt av förundran inför livets Herre, inför mysteriet, det heliga och ofattbara. Valv slagna av andlös tillbedjan. Rum för gudsmöte. Rum i tiden. Rum inom oss.
Det är över oss Herren gråter. Hur ser det invärtes templet ut? Har våra bekymmer över det dagliga fyllt vårt inre tempel med marknadslarm och jäkt, så att förundran och tillbedjan kvävs? Kan inte heller vi förundras över det mest ofattbara: att Gud har blivit människa i Jesus Kristus. Tempelvalvets gudomliga slutsten. Stenen som får det att bära.
Gud bygger ett tempel i oss, med höga luftiga valv och bågar av andlös tillbedjan och förundran. Där finns plats för Skaparen och plats för människor. Men liksom Kristus behövde komma till Jerusalem, behöver han komma till oss. Rensa vårt tempel från all bråte. Ge oss förundran tillbaka, och tillbedjan. Komma till oss med fred och frid. Han som ger styrkan åt valven och fullbordar dem. Som är slutstenen i Guds bygge.
Herre vi ber: Kom till oss. Driv undan all den bråte som får det tempel Du bygger i oss att likna en rövarkula. Låt det bli ett bönens och perspektivens och tillbedjans hus i våra hjärtan.
Vi hör honom svara: Idag är tiden för Guds besök. Idag vill jag upprätta mitt tempel. Idag vill jag komma till er. I bönen, i stillheten, [vid nattvardsbordet] kommer han till oss och bygger sina heliga tempel i våra hjärtan.

Till sist: Tomas Tranströmer skriver: (Rommerska bågar)
.... och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Låt oss stå upp och stämma in i kyrkans bekännelse.

Skriftetal 10 e. tref. I. 6/8-94.
I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Rubriken idag är "Förspilda tillfällen". Kortare än så kan inte vår brist och vårt tillkortakommande benämnas. Är vi inte tyngda av minnet av alla de tillfällen, som vi förspillt? Vi vill helst inte bli påminda om dem. Gångerna när vi kunde ha gjort något men inte gjorde. Det är som om dessa förspilda tillfällen håller fast oss. Förlamar oss. Vi ser inte vad vi kan göra idag. Bara vad vi borde ha gjort, men aldrig gjorde.
De förspilda tillfällena, antingen det var underlåtelser mot någon medmänniska, kanske någon i familjen, eller om det var att vi glömde att ta vara på tillfället att möta Gud, så har Gud idag givit oss en ny dag. Det gjorda går inte att göra ogjort och det ogjorda kanske inte längre kan göras. Ändå: idag är Guds tid. Idag vill han befria oss från det gamla, så att vi idag ser och vågar ta vara på de nya tillfällen han ger oss varje ny dag.

Låt oss be och bekänna:



10 e. tref. 2 årg. 20/8-95 Grängesberg
Förspilda tillfällen är dagens rubrik. Det är en tung rubrik. Tung därför att den talar till oss. Få teman är så genomgående i våra liv som just de förspilda tillfällena. En del av oss grubblar på dem. Radar ständigt upp hur vi borde ha gjort och varför det blev som det blev och inte som det skulle. De förspilda tillfällena förlamar.
Men idag är det egentligen inte våra förspilda tillfällen i allmänhet det handlar om. Visst kan vi behöva stanna inför dem ibland. Och det har vi ju möjlighet till i samband med vår syndabekännelse i början av varje gudstjänst. Där får vi låta Gud ta hand om våra förspilda tillfällen. Och genom förlåtelsen kan vi istället rikta blicken framåt mot alla de nya tillfällena, som ständigt kommer och blir våra, och som vi kan ta till vara om vi bara har ögonen öppna.
Det handlar idag om tillfällena i det Guds arbete med oss då Gud är i färd med att göra oss till människor som inte bara är individer, utan till personer som är infogade i relationer till både varandra och med det gudomliga, med det som är tillvarons höjd och djup. Till människor som vänder sinnet ut från oss själva, ut mot nästan, ut mot mänskligheten samtidigt som vi vänder våra sinnen till Gud.
Det är denna mänsklighet, nätverket av människor med Gud i centrum, som Paulus liknar vid ett olivträd. Det äkta olivträdet som utgår från förbundet med ett bestämt folk i historien, judarna. Det är i det trädet vi människor, liksom kvistar, ympas in och blir delar. Och det är inte bara kvistar som utgår från den ursprungliga roten, utan också till synes främmande grenar som får plats. Detta var en omvälvande nyhet i den första kristna församlingen. Alla människor. Vi har vant oss vid, som en självklarhet att man inte måste vara jude för att bli kristen. Men det kanske ändå finns människor, som vi inte kan riktigt tänka oss att de hör hemma i det äkta trädet. I så fall har vi fortfarande något att lära oss...
Den som vet det minsta om trädympning, inser att det är något konstigt med Paulus bild. När man ympar ett träd, så är den stam man ympar på ett oädelt träd, som inte bär några goda frukter. på det trädet ympar man sedan fast kvistar från sådana sorter som man vill odla, kvistar som kan bära god frukt. Men Paulus vänder på det och talar om att ympa grenar från en vildoliv, för att de skall få sin näring från en äkta oliv och så kunna bära goda oliver. Som att ympa grenar av en vildapel på ett Ingrid Marie. Paulus kanske hade bort fråga någon trädgårdsmästare till råds innan han skrev...
Fast det är inte säkert att Paulus var okunnig i ympningskonsten ändå. Istället kanske han skriver som han gör därför att han använder sig av ympningsbilden, därför att en del av dem han skriver till använder den. Att de talar om ympning men på ett sätt som inte stämmer med tron.
I den kristna församlingen i Rom tycks det ha funnits såväl judekristna som ickejudiska medlemmar. Ympningsteorin kan mycket väl ha varit en bild som kristna utan judiskt ursprung använde för att förklara varför de men inte flertalet judar trodde på Jesus och hörde till kyrkan.
Med kyrkan är det som med ett ympträd, där man tar bort de ursprungliga grenarna för att ympkvistar från träd med god frukt skall växa istället. Det är därför de flesta judar inte trodde på Jesus, därför som de inte ville följa med när Gud tog ett nytt avgörande steg i frälsningshistorien i dessa tider, då han sände sin Son Jesus Kristus. Judarna skulle brytas bort för att andra grenar skulle kunna ympas in. Så kan de ha resonerat, och det var det som Paulus vände sig emot.
När Gud ympar sitt träd är det inte riktigt som när trädgårdsmästaren ympar. Trädgårdsmästaren skär bort grenar för alltid. Han skär bort för att rädet skall vara friskt. En gren som torkat kan aldrig få liv igen, men om vi bryts bort från trons träd, är det inte nödvändigtvis för alltid. Gud behåller möjligheten att föra oss tillbaka till det sanna livet. Livet i de fördjupade relationerna. Livet som är öppet mot Gud och mot det mänskliga. Tillfällen kan vara förspilda, men alla tillfällen är ännu inte förspilda. Därför får vi inte ge upp. Gud ger inte upp med oss. Gud bryr sig om varje gren och om hela trädet, inte bara om hela trädet. Och Livets Gud kan på nytt låta saven stiga i förtorkade grenar.



10 e tref 3 årg. 11/8-96 Hgmgtj
Förspilda tillfällen. är den rubrik som är satt över denna söndag. Att inte ta vara på tillfället. Att låta det gå en ur händerna. Somliga av oss grämer oss över våra förspilda tillfällen. Andra av oss rusar genom livet för att ta vara på så mycket av tillfällena som är möjligt. Förspill inte dina tillfällen. Ta vara på dagen!, så ungefär kan jag tänka omkring temat: Förspilda tillfällen. Men kanske blir det inte riktigt rättvisande. En realistisk livssyn är att inse att vi alltid missar, väljer bort de allra flesta möjligheterna vi har. Väljer bort de allra flesta människorna. Att välja bort att missa, att gå förbi, är ju nödvändigt. Ingen av oss förmår ju göra allt det vi ville, eller allt det vi borde.
Och när vi idag möter Jesus, hans sorg och vrede över städerna där han verkat, och som ändå inte omvänder sig. De borde vara skakade i sitt innre. Borde söka Guds vilja. Vilja leva med Gud och Guds vilja för ögonen, men de fortsätter som förut. Som om ingenting hade hänt. Och Korasin , Betsaida och Kafarnaum, jämförs med de städer som i GT är symboler för ondska och synd och avgudadyrkan. Tyros, Sidon, Sodom. Men städerna kring Gallileiska sjön, är inte några storstäder där allt är tillåtetet, och där människor anonymt går under av missbruk och prostitution. Småstäder där de flesta kände varandra och där de flesta gick i synagogan på sabbaten. Jesu besvikelse är att de ändå inte förstår. Alla dessa goda förutsättningar hjälper inte. När Guds son, han som skulle komma verkligen kommer, tar de ändå inte emot honom. Tror inte på honom. Fortsätter att leva som de alltid har gjort. Omvänder sig inte. Ger inte akt på tecknen man får.
Människorna i de gallileiska städerna upplevde att livet var som det var. Det skulle inte ändras. Det hade sammanhang och mening. Här hade man bott i generationer, och synagogan stod där den skulle stå, och man hörde samman i en något så när fungerande gemenskap där alla visste sin plats. Omvända sig? Vi? Vi har ju alltid varit ordentligt folk. Omvända sig. Vilka som behöver omvända sig, det är inte svårt att se. Storstadsborna, De i de andra länderna, där de alltid bråkar och där allt vi håller högt missaktas. De rommarska okupanterna. De skulle behöva göra bättring. Där är det stora fel. Inte här.
Ungefär så kan de ha reagerat inför Jesu omvändelsepredikan. Det är inte vi som behöver omvända oss, utan de andra. Och är det inte så som också vi reagerar. Det är väl inte vi som i första hand behöver omvända oss. Bättra oss. Det är väl bara att se sig omkring, så inser man väl ganska snart var omvändelsens skulle behövas...
Men Jesus talar inte med några andra. Det är över oss han klagar. Inte över dem långt borta, utan dem nära, att de inte omvänder sig. Att vi inte omvänder oss.
Men vad är då omvändelsen. Det är lätt att tala om den, men det blir lätt bara ett ord, vars innebörd inte ens tanken riktigt når fram till, och så blir det ointressant och obegripligt.
Omvändelsen den som Jesus uppmanar oss till. Den som vi har tillfälle till nu, men som det kan vara risk att förspilla.
1. Att se djupet i tillvaron. Kanske livet är som en sådan där 3D bild, som när man först ser den bara ser ut som ett gytter av färger, men som när man tittar på den på ett annat sätt, plötsligt får ett helt annat innehåll. Får ett djup. Att titta efter det djupet i tillvaron, det hör till omvändelsen. Där, bakom ytans gytter finns någon. Finns Gud.
2. Att omvända sig handlar också om medmänniskan. Vi människor har ett gemensamt ansvar för varandra, att förhindra att någon utnytjas och får sina livsmöjligheter beskurna av andras - eller våra - begär efter pengar eller nöje eller bekvämlighet. Vi har skyldighet att reagera när andra människor berövas sitt livvsutrymme. Vi måste inse att vi är en del av det sammanhang som är hela mänskligheten. Och inse att det vi själva gör och de attityder som vi ger uttryck åt eller som vi accepterar, faktiskt påverkar vår medmänniska, och hennes livsmöjligheter.
3. Det tredje som hör omvändelsen till är att inse att Gud bryr sig. Vi själva och skapelsen är inte övergivna. Gud är engagerad i oss. Det är betydelsefullt för honom hur det går med oss. Vi måste sluta inbilla oss att det inte spelar någon roll, vad vi gör och tänker. Så mycket bryr sig Gud om oss och sin skapelse, att han blev människa.
Rubriken var förspilda tillfällen. Men det budskap vi får ta med oss från den här gudstjänsten bör snarare vara att vi fortfarande har tillfälle till det som kan kallas omvändelse. Att leva i medvetenhet om tillvarons djup. I medvetenhet om medmänniskan, i medvetenhet om att Gud faktiskt bryr sig om oss och våra liv.

Psalmer 10 e tref. 4/8
Ing 180:1-3 Var dag är en sällsam gåva
Grad 228:1-2 I tro under himmelens skyar
f pred (utgår)
e pred 228:3-5 Den eld som vår Frälsare
slut 183:3 O, led mig med enkla och trygga



Predikan 11 e. Tref. årg 1 14/8-94 i Sundborn
Om Jesus skulle ha berättat samma sak för oss, hade han kanske sagt så här:
Två människor kom in hit i kyrkan för att be. Den ene var en präst - eller om han möjligen var frälsningssoldat - den andre var knarkhandlare. Den förste knäppte sina hände och bad: "Jag tackar dig Gud att jag inte är som många andra. Tack för att jag inte är någon roffare eller kriminell. Tack för att jag aldrig varit otrogen mot min hustru. Tack för att jag inte heller är någon knarklangare som den där. Jag ber och läser bibeln varje dag, och jag ger mycket av min inkomst som kollekt till Lutherhjälpen och missionen." Den andre vågade inte ens lyfta sina ögon från golvet men sade: "Vad skall det bli av mig syndare. Förbarma dig över mig, Gud." Jag säger er: Den mannen gick hem minst lika rättfärdig som den första.
Om det är så berättelsen låter, så vad menar han. En människa som lever på att andra blir narkomaner, är väl med rätta missaktad. Och nog umgås jag bra mycket hellre med en from frälsningssoldat eller en ordentlig präst än med en sån typ.
Men Jesus säger att den där uslingen gick hem minst lika rättfärdig som den oklanderlige! Vad menar han egentligen? Det tycks handla om tillhörigheten i Guds rike. De båda Jesus berättar om i sin liknelse är extremer. Men även om vi inte tillhör någon slags kyrklig elit, som farisén eller är socialt och religiöst missaktade som tullindrivaren, så är vi ändå medvetna om vår plats. Vi vet om vi hör till den inre kretsen, de "fromma" eller "religiösa", eller om vi inte gör det. Rangordningen ger oss en identitet på gott och ont den lägger på oss förväntningar, positiva eller negativa. Och vi lever för det mesta upp till dem. Vi accepterar vår plats, antingen innanför eller utanför. Så är det både med den religiösa tillhörigheten och i andra sammanhang. Den vi förväntar oss skall vara en slarver blir en slarver. Den vi förväntar oss skall vara hjälpsam blir det. I det religiösa sammanhangen talas det inte sällan om skillnaden mellan omvänd och oomvänd, mellan kyrklig och okyrklig, mellan frälst och inte frälst. Jesus ifrågasätter den sortens uppdelningar. Också den ofromme hör hemma i Guds gemenskap. Hela evangeliet handlar ju faktiskt om genombrutna gränser. Det finns ingen människa, som Gud inte har skapat och det finns inte heller någon Gud inte älskar. I Jesus Kristus har Gud kommit för alla människors skull. Inte bara för dem som är religiösa, utan också för dem som ingen brukar räkna med. Jesus försöker med sin liknelse inpränta i oss att fromhetsskalorna som vi håller oss med, faktiskt inte gäller. Guds rike är inte begränsat! Gud väntar på alla människor.
Vi firar Herrens heliga Nattvard idag. Nattvardsbordet idag är ett prov på om vi förstått vad Jesus säger med sin liknelse. För Gud finns inga gränser mellan from och ofrom, mellan betrodd kyrkvärd och tonåring på glid, mellan präst och knarkhandlare, mellan farisé och tullindrivare. Gud vill se oss allihopa hos sig. Ingen har rätt att tänka: "Men vad skall den där människan fram och göra. Hon är väl inte precis Guds bästa barn." Jesus säger: Tullindrivaren gick därifrån försonad med Gud minst lika mycket som den gode farisén.
Låt oss nu tillsammans stå upp och bekänna vår tro på den Gud som bryter igenom alla gränser.


Skriftetal Sundborn 14/8-94:
I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Idag handlar texterna om det oerhörda att alla gränser mellan människor har blivit oväsentliga i förhållande till Gud. Alla får vara med. - Alla får vara med, om Gud finge bestämma, vill säga. Men får han det? Hur ofta befäster vi inte gränser genom obetänksamhet eller rent utav ovilja. Gud vill att alla skall komma till honom, villkorslöst, men tillåter vi människor och oss själva att gå utöver den roll vi en gång har blivit tilldelade. Gud bryter igenom gränser, men ofta törs vi inte låta dem vara rivna.
Om det är så: låt oss då bekänna vår synd och be om förlåtelse och om hjälp att låta Guds rike bryta fram.
Låt oss be och bekänna:


11 e. Tref. 2 årg 27/8-95 Grängesberg
Jag tror att vi har särskilt lätt att missförstå Jesus idag. Hans liknelse kan man ju nämligen uppfatta som om man verkligen skall dela upp människor i olika grupper, fast dock i andra grupper än vad fariseerna förespråkade. Vi kan uppfatta att det Jesus vill åt är var gränserna dras. Gränsen mellan fromma och ofromma måste dras på ett annat sätt. Han vill uppvärdera händernas fromhet och tona ner betydelsen av det introverta sökandet efter Gud i värdsfrånvända studier och riter. Han vill se en mer praktisk religion. Det är så den verkliga gränsen mellan äkta och falsk fromhet skall uppfattas. Att arbeta i vingården är det viktiga, läpparnas bekännelse kan då vara det samma.
Men kanske är det ändå inte så Jesus menar. Kanske missar vi ändå poängen om vi uppfattar budskapet så. I självas verket tänker vi precis så som de tänkte, som han riktade sin liknelse mot.
Med sin liknelse vill Jesus inte bara ifrågasätta var vi drar våra gränser mellan from och ofrom, mellan god och dålig människa. Han vill mer. Han vill få oss att helt och hållet släppa den synen på livet. Det är inte möjligt att skilja människor på det sättet. Ogräset måste få växa tillsammans med säden, säger han i en annan liknelse. Det finns ingen möjlighet att skilja ut det från vartannat.
Han vill idag öppna våra ögon för det sammansatta, för de oklara linjerna. Han vill hjälpa oss att lämna vårt tankemönster som stänger in och förkväver. Han vill att vi ska våga lämna den tryggheten som de väldefinierade rågångarna ändå erbjuder. Det är nämligen ett mönstret som hindrar Guds rike, som hindrar oss från att växa och hindrar oss från att se nya perspektiv. Vi blir blinda för hur Gud arbetar också med och genom de andra, dem utanför.
Men det är svårt att lämna detta mönster. Denna moralism, med sina avgränsningar, den ger oss en möjlighet att hålla ifrån oss kampen mellan den goda viljan och oförmågan, mellan rädslan och kärleken. En plats utanför. Där jag kan "veta" hur jag själv är och hur de andra är. Där de goda och de dåliga finns. En plats utanför de stridande viljorna. Där den som är god säger ja, och förblir i sitt ja, och den som säger nej förblir i sitt nej. Där vi slipper ångesten att delas mellan dessa båda viljor.
Men livet ser inte ut så. Det är bara generaliseringar. Det helgjutna är så ovanligt. Vi vacklar. vi vill, men förmår inte, försöker vilja, men vågar inte säga ja, men försöker ändå det vi tror är rätt. Ibland blir också det fel. "Det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag" som Paulus uttrycker det. Jesus vill få oss att acceptera att det är så. Att det inte finns några regelsamlingar som ger de rätta handlingsalternativen och inga formelsamlingar som ger absolut visshet. I Livet finns det bara osäkerhet, missgrepp, vilsenhet - och förlåtelse.
Men Jesus vill inte bara ta ifrån oss gränsdragningens trygghet. Det finns också ett gott budskap i hans ord. Guds rike växer i det ofullkomliga och i nederlagets jord. I allt det kluvna, förvirrade halvhjärtade gror de himmelrikets frön som Gud planterar.
När Gud är trädgårdsmästare kan himmelrikets senapskorn t.o.m gro i våra hjärtan. Så är det nämligen med under, att de inte kräver några snörräta rader.



12 e tref 2- 98 (30/8 Mockfjärd, Högm.)
Frihet i Kristus. Det är överskriften inte bara för den här söndagen. Det kan också vara sammanfatta meningen med kristen tro.
Befrielse. Frihet. Det är ord som har stark laddning. "Frihet är det bästa ting" heter det i sången. Och ändå reagerar de som hör på Jesus negativt, när han erbjuder frihet "Men vi är inte slavar under någon". Är det inte så vi reagerar också. "Vi har väl frihet. Visst bestämmer väl vi över oss själva. Vad är det du pratar om Jesus."
Och vad är egentligen frihet. Och vad är motsatsen till frihet? - Ofrihet. - Bundenhet. -Beroende. - Att inte kunna göra det man vill. - Att vara instängd. Det är ofrihet. Men är vi inte fria, Behöver vi befrielse. Vi är väl inte bundna, inte slavar under någon.
Men istället för att förklara svarar Jesus bara: Sannerligen jag säger er "Den som syndar är slav under synden". Vad är det för svar. Jesus varför kan du inte svara tydligt. När du förklarar blir det ju bara ännu mer obegripligt. Vad menar du? Så vill jag fråga, men om jag ska få något svar måste jag nog ta tag i hans ord och tugga på dem länge. Då kanske de kan ge ifrån sig någon mening. Syndar - slav under synden. Vad kan han mena?
Han sätter frihet och synd mot varandra. Synd är ett ord, som har så många betydelser. Man vill därför gärna sätta frihet mot bundenhet och beroende. Det är ord som vi känner igen och som betyder något. Samtidigt är det inte endast negativa, de orden. Att hävda sitt oberoende är viktigt, åtminstone till en viss gräns. Blir oberoendet alltför stort övergår det till ensamhet. Men det är viktigt vem man är bunden till, och hur man är det. Det är stor skilnad mellan att vara bunden till någon och att vara bunden av någon.
I en kärleksrelation kan vi få uppleva vad bundenheten kan betyda. Hur den kan befria glädjen i oss. Hur den kan öppna oss för så mycket gott. Men vi kan också bli bundna av varandra. Inskränka livsrummet för den andra, och kväva spontaniteten och glädjen. Gränsen mellan att vara "bunden till" och att vara "bunden av" är så ömtålig och så lätt att överskrida.
Förhållandet mellan Gud och människan är en kärleksrelation. Därför är också temat frihet så centralt. Gud vill att detta kärleksförhållande skall befria oss. Befria livsglädjen. Befria från ångesten inför ickeexistensen. Lösgöra krafter att göra det goda. Öppna ögonen så att vi kan ta emot skapelsens överflöd. Öppna oss för lovsången.
Att säga att också kärleken mellan Gud och människan balanserar på gränsen mellan "bunden till" och "bunden av" känns nästan som hädelse. Inte kan väl bundenheten till Gud förvandlas till instängdhet. Befrielsen förvandlas till sin motsats. Så kan det väl inte vara. Så får det inte vara. - Men det är ju så. Hur många kristna finns det inte som leds av fruktan. Människor för vilka det mesta är fel och förbjudet. Vars religion är rädsla för att bryta någon av Guds regler. En tro som binder. Hur lik är inte en sådan tro ett urspårat äktenskap.
Och så finns de som lever s.a.s i skiljsmässa med Gud, men som längtar. Längtar men inte riktigt vågar söka sig till honom. Inte vågar därför att Guds bud är verkar för svåra. Som fruktar att bli bundna av Gud, instängda, få sina liv beskurna. Eller också finns något man skäms för, eller som man inte tror kan förenas med Gud. Och så går man kring Gud som katten kring den heta gröten. Vill men vågar inte.
När bundenheten till Gud blir till bundenhet av regler och bud. När glädjen och frimodigheten försvinner. När rädslan tar överhanden, då vill Kristus befria oss. Befria från den destruktiva bundenheten. Från skulden och det dåliga samvetet. Han binder med ett band som liknar det med vilket ökenvandraren är bunden till vattenkällan.
Inför honom handlar det inte om vad vi försummat. Det gamla glömmer han. Felstegen intresserar honom inte, och skapelsens alla goda gåvor får vi ta emot fritt och med gott samvete. Och han kräver inte ens att vi ska vara tacksamma. Inga frågor om vad vi gör i gengäld. Om vår kärlek motsvarar hans. Han älskar utan krav. Längtar efter oss, men kräver oss inte. Binder oss inte.
Så är det med hans befriande kärlek. Och just därför längtar jag efter att vara bunden vid honom. Hos honom kan jag bli befriad från min fruktan, och från min egen inbundenhet. Jag är fri att älska, fri all leva. Han är som ett källsprång i min öken.
Skriftetal 12 e tref. Högm. 30/8-98 (=3/9-95)
I Faderns och Sonens och den Helige Andens namn.
Idag vill Gud möta oss vid nattvardsbordet igen på den här söndagen som har rubriken "Frihet i Kristus". I brödet och vinet ger han sig själv åt oss. Han gör det för att vi inte längre skall behöva vara långt borta från honom. Han tar oss till sig, och i hans närhet finns förutsättningen för frihet. Det är som pulsslag: Närhet. Frihet. Närhet. Frihet. Där får glädjen, frimodigheten, spontaniteten sitt fäste.
Innan vi går in i gudstjänsten, för att vi ska kunna ta emot hans närhet, så får vi först ta fram och lämna det som hindrar oss. - De gånger när vi hindrat glädjen, vår egen eller andras. De gånger när vi har varit med att inskränka friheten med våra fördommar och attityder. När vi bundit oss själva i tankesätt och vanor som fjärmat oss från livets källa. Allt sådant får vi innesluta i vår syndabekännelse, och ta emot förlåtelsen, så att det inte kväver oss mer. Så att vi kan bli fria i Honom, fria att låta honom komma nära oss.
Låt oss be och bekänna.

ing 238:1-3 Jag lyfter mina händer up
grad 272:1-2 Nu gläd dig, min ande, i

e pred 289:1-4 Guds kärlek är som strand
off 397:1-3 Så som du bjöd vi kommer
slut 553:5-6 Ej lidandet och nöden, ej



12 e tref 3-99 Friheten i Kristus. 22/8 Hgm Floda

Befrielse. Vad tänker vi på när vi hör det ordet. Befrielse från krig och förtryck. Befrielse från hunger och osunda bostäder. Befrielse från arbetslöshet eller från monotont och meningslöst arbete, som tar utan att ge? Befrielse från sjukdom? Befrielse från idéer som kväver livet.
Behöver vi befrielse - behöver jag bli befriad. Från vad i så fall. Och till vad?
I dagens text är det sabbaten som står i fokus. Varför firar man helg. Vilken är helgens mening. Gud har inrättat sabatten som en hjälp för oss människor att få andrum och perspektiv, för att bryta det vanliga livets gång och inbjuda till ett möte med det helt annorlunda, med Gud. Sabaten är Guds gåva till oss människor, som en väg att bli hela människor förenade med Gud.
Men sabbaten hade för många på Jesu tid förvandlats till krav, som ibland stängde och krympte istället för att öppna och låta växa. När någon förvanskar Guds gåva på det sättet väcker det Jesu vrede. Sabbaten är given för att kompletera skapelsen, och göra den hel. Kristus själv har, liksom sabbaten, givits av Gud för att fullborda skapelsen. Kristus är själv en skapelsens sabbat, vägen som öppnar perspektiv, och som upprättar vår relation till Gud.
Det handlar om hurdan Gudsrelation vi har. En tro präglad av tilltro eller en tro präglad av fruktan. En tro som håller sig till Gud, eller en tro som tyr sig till auktoriteter och mellanhänder. För Jesus är tron en fråga om direkt gemenskap med Gud. Att fästa sitt hjärta vid Gud. Att söka göra Guds vilja till sin egen. Att övervinna fruktan för dem som ställer sig i Guds ställe, människor eller system, och följa Gud vart än det leder.
Kristen frihet är att vara bunden vi Gud och ingen annan. Det är att se sig själv och andra människor med Guds ögon. En växling av centrum bort från sitt eget jag och till Gud, och genom Gud till andra människor, som han skapat och vill väl.
Den kristna befrielsetanken som i dagens text leder till konflikt med fariseérna, ledde under den första kristna tiden till konflikter många gånger. Kristus själv blev dödad, just därför att han var fri och satte sig över mäktiga människors normer när kom i konflikt med Guds vilja. Han blev korsfäst.
Den korsfästelsen kunde ha blivit ett tydligt tecken på att denna livsväg är omöjlig, naiv och hopplös. Att de mäktiga är mäktigast, och att en liten människa måste hålla sig till varje tids normer, oavsett vad dessa betyder för andras livsutrymme.
Men Kristus uppstod från de döda. Gud bekräftade att den väg han visade oss är den som leder till livet. Att bara Gud är vår ende rätte herre. Att Kristus är vår levande läromästare.
Människan kan nog inte vara fri i sig själv. Då blir friheten det samma som att vara utan förankring. En frihet att bara följa med strömmen. "Du är fri att göra som alla andra". Den kristna friheten är förankringen i Gud, och när den förankringen blivit stark nog, då blir det möjligt att stå emot kraven och förväntningarna vi hela tiden ställs inför. När förankringen i Gud är stark nog, då kan vi stå emot det onda för livets skull. Då kan vi bekänna en enda herre: Gud.
Idag får vi fira nattvard. Nattvarden är ett av Kristi sätt att komma till oss, och fylla våra hjärtan, så att vi erfar hans närhet. Nattvarden är ett befrielsens sakrament, som stärker vår tro, vår förankring i Guds närhet.
Gud är grunden för våra liv. Gud är målet för våra liv. Förankrade i Kristus kan vi bli fria att leva, fria att älska fria att stå emot livets och mänsklighetens fiender, och ge vår själ och vårt liv i kampen för en bättre värld. Låt oss därför söka Gud och nu stå upp och bekänna vår Herre:


skriftetal 12 e tref 3-99 22/8 Hgm Floda.
.Allt är lagt under tomhetens välde, genom honom som vållade det.
Är skapelsen tom eller är den full av mening och liv? Ja det beror på människan. Paulus anspelar på skapelseberättelsen och syndafallet, och människans kollektiva ansvar för att livet kan tyckas meningslöst. På vad sätt det verkligen är en människa i forntiden, som är skyldig till allt ont eller inte, kanske inte är det avgörande. Tomheten är en realitet. Livet går och går, men kommer aldrig till något mål. Gud måste ingripa för att bryta den meningslösa rundgången och ge skapelsen en mening. Meningen ligger i riktningen: Mot Gud. Ur fångenskapens cirkelgång in mot centrum av allt, som är Gud, och tillsammans med Gud åter till denna värld, som vi då kan se som ett meningsfullt helt, ett sakrament, ett Gudomligt vittnesbörd. Det meningslösa i biologins cirkelgång, förvandalrs till ett mysterium.
Vi ropar efter den befrielsen från tomhetens välde till meningsfull gemenskap med Gud och människor och hela skapelsen. Vi gör det i vårt kyrie, Herre förbarma dig, och vi går det i vår syndabekännelse: låt oss därför be och bekänna:
Psalmer
ing 580:1-2 Gud gav i skaparorden dig
grad 590:1-3 Som källor utan vatten oc
e pred 522 I Guds tystnad får jag va
off 397:1-3 Så som du bjöd vi kommer
slut 324:7-9 Så må Guds vänner alla i



13 e tref 3 årg. Gr-b kyrka, 960901
Ingen blir förvånad över att det handlar om en fattig änka när det är diakonins söndag. Hur ofta är inte änka liktydigt med utsatt, en som behöver hjälp. Hur ofta manar inte profeterna i GT till att ta vård om den fattige, om änkan och den faderlösa.
Men den här änkan passar inte i schablonen. Hon är visserligen fattig, och utsatt, men hon är på fel sida om välgörenhetsskranket. Hon är inget välgörenhetsobjekt. Hon ger. Jesus ser henne och lyfter fram henne som ett föredöme. Men är hon ett föredöme.
Skulle inte vi som är kloka och välmenande hellre försökt tala henne tillrätta.
Inte ska du väl lägga dina fattiga ören i offerkistan. Sådana som du ska vara tacksamma att de rika lägger pengar där, men du behöver dina själv. Och det förstår du ju att i det sammanhanget betyder de ändå så lite om du lägger dit de där kopparslantarna eller inte. Det är bättre du använder dem själv. Vad ser jag här. Har det inte gått hål på dina kläder. Och har du förresten ätit ordentligt idag? Nej gå nu och tänk över hur du ska använda dina pengar. I alla fall skulle hon inte ge bort dem.
Men Jesus ser det på ett annat sätt. Med all vår välmening förvandlades hon till ett objekt för vår omtanke. Inte en människa på samma nivå som vi själva. Jesus låter henne vara ifred när hon inte ber om hjälp, och han ser vad hon gör och han gläder sig över henne.
Gåvan som hon gav, var i Jesu ögon både ett tecken på att hon inte var bruten och förnedrad av sin fattigdom och ett tecken på att hon insett livets grundläggande otrygghet - och trygghet.
Hon var en människa som inte förlorat sin självkänsla, och inte gått med på rollen som den fattiga men alltid tacksamma mottagaren av allas välmenande ord och allmosor. En människa som vet att hon är någon och därför har något att ge, är inte fattig. Hon kan möta en annan människa i jämlikhet och ömsesidighet oavsett sina ekonomiska tillgångar. Det är inte fråga om att få varken sympati eller tacksamhet. Bara vetskapen om att vi som människor är beroende av varandra - ömsesidigt.
Men det hon kastar i offerkistan är mer än ett tecken på att hon inte är bruten. Hon gav allt hon ägde, allt hon hade att leva på. Eller ska det kanske översättas: hon kastade hela sitt liv. Det är inte det ekonomiska värdet hon offrade. Slantarna var inte mycket till förmögenhet, och objektivt sätt var hon i stort sett lika utfattig antingen hon hade de där kopparslantarna undangömda eller inte.
Vad hon offrade var en dröm. Drömmen om ekonomiskt oberoende, som vi kallar det. Det var en dröm, eller en livslögn. Det där vi fått lära oss är så viktigt. Tryggheten uti fall att. Kännslan att ändå ha lite marginal. Även om det var så lite, så hade hon ändå sparat det. Som om det var början till en förmögenhet.
Men det var en lögn. Hon insåg det, och tog fram det från dess gömställe. givetvis är inte några kopparslantar någon försäkring inför livets nyckfullhet. Dessutom hade hon förut hellre svultit än använt dem. Hur det än var så var hon til syvende og sist ändå utlämnad åt livet. Mot det kunde och kan inga kopparslantar eller ens stora bankkonton hjälpa.
Hon accepterade livets vilkor och la sin sparade slant i bössan. Utlämnad åt livet. Åt människor. Åt Gud. Som vi alla.
Jag vet inte om det var lättare för henne än för oss att släppa tilltron till sparpengarna som trygghet i livets utsatthet. Hon hade så lite, och kunde inte räcka till mycket om det väl gälde. Kanske hade hon lättare att inse det. Det är ju i ganska få situationer som sparade pengar över huvud taget kan hjälpa.
Om hälsan tar slut. Om livslusten tar slut. Om tron tar slut. Om kärleken tar slut. Om livet tar slut. Vad hjälper då pengar. Inte alls. Eller? Just det. Vi tänker att detta är överdrivet. Pengar är trots allt nödvändiga, och inte så sällan kan de hjälpa en hel del.
Och det kanske är sant. Men det är märkligt hur mycket hellre vi tänker oss in i de situationer då pengar och försäkringar kan vara till hjälp än på dessa katastrofer, som inga pengar kan skydda mot. Eller kanske det inte är så märkligt. Att se de möjliga katastrofer, som man avvärjt genom sina mått och steg och bortse från dem man ändå inget kan göra åt, gör ju att det är möjligt att känna trygghet.
Hon hade insett att hon var utlämnad åt livet. Att inget annat återstod än att ta det som det kom, på nåd och onåd. Hon hade inget val. Inte därför att hon var fattig utan därför att hon var människa. Det viktigaste, kan inga pengar skydda. Hon visste det. Hon hade blivit änka...
En ny livssyn. Inför livet är vi alla fattiga, maktlösa, beroende. Men inför våra medmänniskor har vi alla faktiskt något viktigt att ge. Vår tid, våra öron och ögon. Och kanske med det som krävs för livets uppehälle, men vi ska ge det inte för att få tacksamhet eller uppskattning utan därför att vi är människor och beroende av våra medmänniskor.
Själva blir vi ju glada i mötet med någon som vet att hon eller han är någon, och har något att ge, utan att därför betrakta mig som ett objekt för sin välvilja.
På det sätt som Gud använder sådana människor, vill han också använda oss. Måtte vi därför inse att vi samtidigt är lika fattiga och beroende som den här änkan och samtidigt så rika att vi inte behöver spara utan frimodigt han ge av det vi ständigt tar emot av livets Herre.

Låt oss nu stämma in i vår och kyrkans tro på den Gud som velat våra liv, som nu vill upprätta oss och befria oss och leda på sina vägar.

Ing 177:1-3 Pris vare Gud, som låter
(E kv-inst. 177:5 Vår kraft O Gud föröka)
Grad 96:1-4 Öppna mig för din kärlek.
f pred -
epred 279:1-3 Lev för Jesus, intet annat
Off 73:- Vi till ditt altarbord bär fram
Slut 98:- Ett vänligt ord.



3 e tref 3-99 Medmänniskan Pred Floda (diak. dag.)
Medmänniskan är satt som rubrik denna söndag. Men texten om den fattiga änkan som gav sina mynt i tempelkistan är egentligen ingen bra text om medmänniskan. Den handlar om hängivenhet. Att lämna sitt liv i Guds händer. Att ge sig själv utan förbehåll. I vår översättning stod det: att hon gav allt hon hade att leva på, men orden kan nog lika gärna betyda "hon gav hela sitt liv". Det var inte mynten i sig som var det viktiga, utan hängivenheten. Det var inte bara sina pengar hon gav. Hon släppte taget och visste att hennes liv var Guds. Bara i Gud kan en mäniska ha en fast trygghet. Alla andra tryggheter är tillfälliga och osäkra. De är som om man klamrade sig fast vid ett singlande blad. Hur hårt man än hölle singlade man ändå obönhörligt mot marken. Bara Gud kan bära genom liv och död. Detta visste Jesus och han såg att också änkan som lade sina fattiga ören visste det. I dina händer anbefaller jag mitt liv. Använd mig som du behagar. Ske din vilja.
Hängivenheten till Gud handlar om att acceptera livets realitet, att släppa livslögnerna och gripa efter honom som är sanning och liv.
Detta handlar också om hur vi ser på medmänniskan och hur vi tänker om att hjälpa andra människor, som är i nöd. Om perspektivet är att pengar är det viktigaste och att det man kan för för pengar är det som gör livet möjligt. Att livets fortbestånd beror av pengar, och så är vi vana vid att tänka. Då betyder det naturligtvis att den som har pengar är den som ska ge åt den som inga har. Den som har det bättre skall ge till den som har det sämmre. Och så är det naturligtvis. Men detta är enkelt att inse - om än kanske inte lika enkelt att göra.
Samtidigt innebär detta enkla pengaperspektiv, att människans värde åtminstone i någon mening blir beroende av hennes tillgångar. Det är saligare att ge än att få. Det är saligare att ha möjlighet att ge än att vara tvungen att ta emot. Vi som kan ge ska ge, men vi ska göra det i det fördolda, för att inte genera och därför att vi ska veta att det inte är vår förtjänst om vi är i sådana omständigheter att vi har något att ge. Hade vi varit födda under andra omständigheter och om vi saknade den förmåga vi har, så skulle det snart ha varit på ett helt annat sätt. Som hängande på ett singlande löv.
Men Jesus visar oss alltså ett annat perspektivet. Fattigdomen i mamons perspektiv är inte det samma som fattigdom inför Gud. Förmågan att ge en stor penninggåva är inte det avgörande utan förmågan att ge sig själv, åt Gud. Du skall älska herren din Gud med hela ditt hjärta och hela din själ och hela ditt förstånd. Det är detta att hänga fast vid Gud som är det avgörande. Den som gör det är rik. Han eller hon har inte sin självkänsla i andras bedömningar, och kan också ge av sig själv till andra utan att göra det för att själv bli bekräftad. Har jag Gud, så frågar jag efter intet på jorden.
När Jesus visar oss änkan, som vet att verklig trygghet bara finns i Gud och som ger sig i Guds händer, så visar han ju också hur fattiga många av oss är. Jag som ännu tror på mamon. Jag som ännu behöver så mycket bekräftelse från andra. Njuter av beröm och blir nedslagen av kritik. I mig tänds längtan efter att få lägga hela mitt liv, allt som jag har att leva av i Guds offerkista. Kanske jag ännu inte förmår det. Måste Gud kanske bearbeta mig längre. Jag hoppas och ber att han en gång ska leda mig dit han ledde den fattiga änkan. Men vägen dit är gruvsam. Hon var fattig och hon var änka. Det antyder väl en del av hur den vägen kan se ut i verkligheten...
Tills dess får jag ge så mycket jag förmår, och be att Gud kan använda det i sitt rike, och ge det vidare till dem som behöver. Många var de som lade ner mycket. Jesus var inte så imponerad, men jag kanske måste nöja mig med att åtminstone försöka bli en av dem, så länge. Tills Gud dragit mitt hjärta till sig.
Låt oss stå upp och bekänna vår Gud och Herre.

ing 257:1-3 Pris vare Gud! Allena han
grad 96:1-4 Öppna mig för din kärlek.
e pred 256:1-4 Var inte rädd. Det finns
slut 288 Gud, från ditt hus, vår tillf


Åter till predikoförteckningen