Vägen till livet eller Kristus och Chronos. 3 e påsk
Predikan i Björbo Lillkyrka. 000514. Joh 16:16-22


När jag satt och grubblade på den här texten, så såg jag faktiskt något jag inte tror mig sett tidigare. Vägen till livet är rubriken som är satt. Kristus är uppstånden och i hans uppståndelse finns vår befrielse. Befriad ur synden och döden, det har vi hört förut. Makterna som tyranniserar oss. Men i johannestexten är det en annan makt som fokuseras: Tiden nämligen. Tiden, en makt som binder oss. Chronos. I den grekiska mytologin själve Zeus fader. Tiden som ger och som tar. Tiden vi är inlåsta i. Tiden som syns oss ofta snål - när den inte i stället någon gång syns oss obarmhärtigt utdragen. Chronos, en gud som vi ofta önskar vi kunde blidka, men obarmhärtigt tar han sina år och dagar åter. Ångest över tidens korthet - att livet rusar ifrån oss. Och samtidigt - för en annan - ångest vid tanken på det eviga som en oändlig tidsutdräkt. Som fallande i en mörknande spegelbilds-skpegelbilds-spegelbildstunnel av tid utan ände.
Men vår Gud är inte Chronos utan Christos. Kristi perspektiv är inte tiden som går och går. För honom är inte tiden som läker såren. Kristi tid är ögonblicket av evighet. Inte Chronos utan Kairos. En liten tid och ni ser mig inte (egentligen: kan inte betrakta mig) åter en liten tid och ni ska få syn på mig. Johannes låter Jesus använda två olika ord för "se". Ett för det utdragna seendet i tiden, dag för dag, som för lärjungarna snart skulle vara slut. Ett annat för överraskningens seende. Ögonblicket av evighet. Just där. Just då. Som då modern ser in i den nyföddas klara ögonen i ett ögonblick bortom mödan, bortom smärtan bortom oron för vad som skall komma. Det är så de skall de få syn på honom när han är uppstånden. Så skall vi få syn på honom. I ögonblicket är han där. Men inte i tiden. - Se på liljorna på marken. Påskliljan. Idag står den där. Just nu. - Snart vissnar den säger Chronos. Kristus svarar att: inte ens Salomo var i all sin prakt klädd som den. Mot ögonblickets rikedom står Chronos maktlös, ty det är av evighet.
Jesu eget liv. Det varade kanske trettio eller högst fyrtio år. En ung människa. Var det ett tragiskt liv. Med Chronos ögon sett, ja. Med Kristi egna ögon - nej. Meningen finns innesluten i ögonblicken. Och i honom bodde ögonblicket och evigheten bland oss. Guds verklighet kan aldrig fångas i tiden och hålls inte kvar av tiden. Gud är inte av tiden. Grekerna tog gruvligt miste när de kallade Chronos för guds fader. Om tiden är någontings fader, så är det åt ångesten åt rädslan för döden och skräcken. När Chronos råder, då fruktar vi döden, fattigdomen, ensamheten. Meningslöshet och tomhet blott, ger han dem han binder.

När Kristus är vår Herre är det ögonblicken av mening som bär oss. Vi har ingen varaktig stad, som det hette i episteltexten. Men ändå behöver inte frukta. Vi vet att det inte är i varaktigheten som vi kan finna vår meningen. Inte i åren som så hastigt rinner förbi oss. I tiden finns ingen evighet. ingen närvaro. Bara i ögonblicket. Glädjens ögonblick. Kärlekens ögonblick. Den hjälpande handens ögonblick. Gudsnärvarons ögonblick. Uppståndelsens ögonblick och försoningens ögonblick då allting blir helt. Det är fullbordat!

Vägen till livet som Kristus öppnar är befrielsen från tidens tyrrani till ögonblickets fullhet. Han lyfter sin hand och tidens malström delar sig likt röda havets vatten. Delar sig i ett Ögonblick som inte går att spara, men som i sig rymmer allt. Såsom ögonens möte, Såsom mannat i öknen. Såsom Kristi den uppståndnes ord: "det är jag" (egô eimi).
Amen.

Låt oss stå upp och bekänna vår kristna tro.

14/5. 3 e påsk 2000 Björbo
ing 266:1-3 Säg mig den vägen som dra
grad 157:1,4-5 Den korta stund jag vandr
e.pred 269:1-6 Sorgen och glädjen, de va
slut 639:1-5 Mitt hjärta vidgar sig öv

522 I Guds tystnad får jag vara



Åter till predikoförteckningen