Påskdag 2 årg. 980412 Floda kyrka. Gtj med dop.
Det är obegripligt. Något har hänt, men vad? I fredags förlorade lärjungarna hoppet och meningen i sina liv. Jesus, honom som de följde och som de trodde på och som var deras vän blev hånad och torterad och dödad. Livet förlorade all sin glans. Tron på sig själva förlorade de också. De svek. Och nu, i sitt mörker och sin sorg upptäcker de att graven är tom. Kunde de inte ens få behålla den döda kroppen. Skulle de inte ens få ha en gravplats att gråta vid. Mörkret djupnar. Tragedin fortsätter.
Men det är något som inte stämmer. Linnebindlarna. Långsamt och trevande börjar de fatta. Först så småningom inser de att - ja vad inser de?
Han som var död kommer levande till dem. Inte en utmärglad stackare som överlevt korsfästelsen. Inte ett spöke eller en vission i ögonvrån. Men inte som han var innan heller. eller, jo, men annorlunda. Mycket större - nej djupare... Tanken svindlar. Orden räcker inte. Faller så grovhuggna, ofärdiga, klumpiga. Vad ska de säga: "Du är Guds Son". "Min Herre och min Gud". Den de möts av är människa - Jesus som de kände, och samtidigt något mycket mer än en människa - ja, kanske Gud själv.
Ofattbart är det som hänt. Ett ljus har tänts. Ett ljus för alla folk. Långt mer än en tröst för dem som sörjde en för tidigt bortgången vän. Något nytt. Något unikt - Vem kan ha ord för sådant?
Hur ska man säga det osägbara. Hur kan man gripa om det ofattbara. Han återvände inte från döden. Han gick genom döden. Han trängde och bröt sig genom den gräns som så obevekligt syns oss satt för vår framtid och våra liv. Från andra sidan. Från andra sidan gränsen till Guds framtid kommer han till oss. Han är förvandlad och annorlunda. För han bär inte längre dödens prägel som vi andra. Odödlig och oförgänglig. Som Gud och ändå människa som vi.
Uppstånden är han från de döda. Men vad innebär det? Lärjungarna kan inte svara. Förstod inte från början - till fullo förstod de aldrig. Till fullo har ännu ingen människa förstått hemlighetens djup fastän generation efter generation har levt med och i ljuset av den. Uppståndelsen förblir en hemlighet fastän den är känd av alla.
Ofattbar förvandlar den deras tillvaro och vår. De sökte svar och de berättade, de läste, de tänkte och de bad. Hela tiden fann de nya betydelser av det som hänt. Hela tiden kan också vi finna nya betydelser, fortfarande. Ljuset från uppståndelsens grav lyser in i varje vrå av skapelsen och varje skrymsle av våra hjärtan. Hans närvaro genom tiderna, från generation till generation. Kristus är uppstånden och livet har trätt fram på nytt i honom.
Idag är det en ny människa som ska få del av uppståndelsens hemlighet. Han heter (Nils) och ska döpas.
När han döps, så kommer symboliskt ett ljus att tändas på Påskljuset. På samma sätt förs uppståndelsens hemlighet och närvaro som en låga vidare till en ny människa. (Nils) ska leva sitt liv. Han kommer att få uppleva både glädje och svårigheter, hopp och rädsla, livets mod och dödens isvind. Men Kristus den uppståndne kommer att vara med honom varje dag. Alla dagar till tidens slut. Också (Nils) liv är genomlyst av påskens låga. Hans liv liksom allas våra liv och hela skapelsen. Måtte han och vi alla få leva i Kristi ljus och upptäcka den uppståndnes närvaro överallt i våra liv.
Ja, Kristus är sannerligen uppstånden, och han är med oss alla till tidens slut.
Glad påsk!
ing 146 * Vad ljus över griften!
Gt-ep 678 Kristus är sannerligen
grad 147 * Upp, min tunga, att lov
e pred 154 Dina händer är fulla av
e dop 248 Tryggare kan ingen vara
slut 17 * Ge Jesus äran, frälsta
Torbjörn Axelson
Annand. Påsk. 99 Högm. Floda
Det ofattbara har hänt. Men det ofattbara, går inte att ta till sig. Inte på en gång. Någon har pratat om att Jesus har uppstått, men det är inte tillräckligt för att man ska kunna tro på undret.
Någon har sett en tom grav. Men det är inte heller tillräckligt: "Någon har tagit bort honom, och vi vet inte var de har lagt honom." Uppståndelsen är så osanolik, det går inte att tro på den. Långfredagens smärta och besvikelse och sorg är så djup att påskdagens evangelium inte riktigt förmår tränga igenom. Grunden för tron kan inte vara bara rykten och andrahandsberättelser. Dessa kan oroa eller kanske väcka hopp. Men leda till tro, knappast. Inte orden i sig, inte heller brödet och vinet i nattvarden. Inte samtalet om det gudomliga eller om Jesus eller om livet. Goda saker i sig, men inte tillräckligt för att vi ska kunna tro på den uppståndne.
Inte förrän han själv möter oss, kan vi tro på påskens under. Så var det för de båda på vägen till Emaus, och så var det för alla andra lärjungar också. Det var mötet med den uppståndne Kristus, som gjorde det omöjligt att fortsätta tänka att långfredagens död och grav var slutet.
De kunde inte, och vi kan inte heller åstadkomma någon tro på den uppståndne. Samtalen om det som är viktigt, lysnandet till Skriften, brödet och vinet, men inget sådant kan i sig åstadkomma någon tro.
Men när de samtalade med varandra, när de lät främlingen utlägga skriften. När han till slut bröt brödet. Då var han, den uppståndne, där, hos dem. Och de såg. De överrumplades av att det faktiskt var han, han som de trodde var död, som de hoppats på, men som till synes inte hade varit den han utgav sig för att vara. Oväntat är han där. Förvandlad, annorlunda, men det är han!
Jesus den uppståndne kommer alltid oväntat. Men ändå har deras attityd betydelse, och vad de gör, har också betydelse. De bryr sig om hur det blev med Jesus. De lyssnade på skriften, de lät mötet ske när de sa till honom: "stanna kvar hos oss ty det börjar bli sent och dagen är snart slut". Det hade betydelse. Det åstadkom inte mötet, men det gjorde att Jesus kunde komma till dem.
Den uppståndne vill också komma oss till mötes, för att också vi sa kunna tro på honom, och kunna tro att han lever och att han besegrat döden. Ibland upplever vi hans närvaro. Kanske i kyrkan, kanske vid helt andra tillfällen. När han kommer till oss förstår vi att han är den uppståndne och levande herren, som vill oss väl.
Grunden för vår tro är hans möte med oss. För somliga är mötet tydligt. För andra kanske mer difust. Några får ett tydligt möte med den uppståndne, andra många. När vi mött honom, då är det plötsligt som om vi ser hans spår överallt. I Skrifrerna, i Naturen, bland människor. Han finns där. Allt skapat berättar om honom. Mötet med den uppståndne ger våra ögon förmågan att se.
Lärjungarna hittade inte Jesus, varken genom att de såg den tomma graven, eller därför att de hörde andras berättelser. Det var Jesus som hittade dem. Och då, så småningom, kände de igen honom. I dag söker Jesus oss. Måtte han finna oss, så att den sanna påskglädjen kan bli vår.
Låt oss be: Herre Jesus Kristus vi vill bli funna av dig, så att vi kan tro på din uppståndelse,Vi vill känna din närvaro. Vi vill se världen i påskens och uppståndelsens ljus. Herre kom till oss. Och när du bryter brödet, låt oss se dig, och smaka din närvaro med våra läppar.
Skriftetal annand. påsk
Annan dag påsk är dagen då vi bl.a stanar inför texten där det berättas hur Jesus efter uppståndelsen visade sig för två lärjungar och hur de kände igen honom när han bröt bröd i en måltid tillsammans med dem. Idag får också vi dela bröd med honom. Han vill komma hit, till oss också, och han önskar att vi ska känna igen honom, så att vi får förnyas i glädjen över hans uppståndelse och närvaro bland oss.
Men kanske finns det något vi har otalt med Gud, och som kan hindra oss från att upptäcka honom. Något som skymmer vår syn. I så fall får vi nu bekänna det och ta emot förlåtelse från Gud, så att vi glatt och frimodigt kan möta honom när han kommer till oss. Låt oss be och bekänna.
Annandag Påsk 1999
ing 155:1-4 Herren lever, våga tro de
grad 146:2-3 * Här var mellan ljuset o
e pred 189:3-7 Ej blott en blick, ett or
off 153:1-4 Livet vann, dess namn är
slut 517 Världen som nu föds på nytt
Torbjörn Axelson
1 e Påsk. 980419 1 årg. Hgm Floda
Att sätta händerna i ett rejält arbete är en god sak när man grubblar. Kroppsligt slit är en tröst i sorgen. Så var det för lärjungarna. De hade trott och hoppats. De hade kännt förtroende och glädje, ja kärlek till Jesus. Mästaren. Men hans rike var inte av denna världen. Och nederlaget var så totalt. Påskdagens uppståndelse förmådde ännu inte tränga igenom deras sinnen.
Då var det gott att höra årtullarnas knirkande och svikten i tagen och porlandet under kölen. Det var gott att känna nätens strävhet i handflatorna. Att vila från grubblerier i ett riktigt arbete.
Men arbetet blev denna natt fruktlöst. Hade det varit en annan gång, hade det kanske inte betytt så mycket. Det hörde till vilkoren som fiskare, att man inte alltid fick något. Men denna natt. Den var som vandringen med Jesus. Ett mödosamt arbete om än med arbetsglädje, men som visade sig alldeles fruktlöst. Mycket slit och förhoppningar och sedan - ingenting.
Mina barn - har ni ingen fisk. Kasta ut näten på den högra sidan om båten.
Vem var det som sade till dem. Borde de inte vara luttrade. Inte följa sådana ord. Men det var en välkänd röst - och ändå inte.
Och näten fyldes av fisk. På stranden glödde en eld. Det är ju han!
Jesus är där. Arbetet är inte fruktlöst längre. Inte nattens arbete. Och inte de tre årens vandringar. Och han bjöd dem att äta. Värme, kraft, mod, glädje.
Detta var tredje gången han mötte dem. Ändå blev de överraskade. Det tar tid att förstå och att få tron tillbaka.
Den uppståndne möter oss också. Och ännu sker det oväntat när det sker. Plötsligt står han där när vårt arbete och möda känns som mest ofruktbar och när besvikelsen är som djupast. Plötsligt hör vi någon säga: det är ju Herren. Och påskens sol går upp och världen blir lysande.
Men också då vi inte ser honom är han här. Hela tiden. Och fortfarande tänder han ibland elden. Glödhög på stranden, på vårt hjärtas strand, där nådens hav sköljer. Och han ger oss bröd och vi blir varma. För dig utgiven. Och glädje och hopp. För dig utgjutet.
Ty han är verkligen uppstånden från de döda. Han lever och vi skall leva. Låt oss därför bekänna vår tro:
Ing 198:1-3 Likt vårdagssol i morgong
Grad 469:1-6 Han lever! O min ande, kä
e pred 156 De trodde att Jesus var b
Off 153 Livet vann, dess namn är
Slut 155:1-4 Herren lever, våga tro de
1 e Påsk. 980419 1 årg. Hgm Floda Skrift.
Det har varit påsk. Kristus är uppstånden. Men uppståndelsens verklighet ska också landa i oss och bli vår verklighet. Kristus vill komma till oss så att också vi får se uppståndelsens ljus och känna dess värme. I Syndabekännelsen får vi komma till oss själva. Inte fly med blicken från det trasiga i oss. Inte förklara bort det som gått sönder. Stanna upp. Bli sedd. Känna hans blick. Den som ser allt och ändå älskar. Var inte rädd. Det är jag.
Låt oss be och bekänna:
Torbjörn Axelson
Pred 970406 1 e. Påsk 1-97 Hgm. Grängesberg
Det var dagen efter sabbaten. Två dagar efter korsfästelsen. Morgonen var förvirrad. Några kvinnor hade varit vid graven. Hans kropp var inte där. Nu var det kväll. De satt bakom reglade dörrar. Vad skulle hända nu. I fredags blev han skymfad, misshandlad till döds. Korsfäst. Förnedrad. Och honom hade de trott på. Hade trott att han var den som skulle rädda Israel. Visst hade de kanske bort förstå bättre. Inte kan man driva en krigsmakt med ett helt imperium bakom sig tillbaka utan vapen. Men de hade trott på honom ändå. En annan makt. Gud själv skulle strida för dem. Änglarna. Legioner. Och de skulle bli hans medhjälpare och sitta i hans råd. Så hade de föreställt sig. De skulle bli modiga och rättvisa ämbetsmän i hans regering. Vilka larviga fantasier. När folket jublade och han red in på åsnan de hämtade åt honom var de unga fulla av entusiasm. Men så hade de korsfäst honom. En av dem själva hade förrått honom. Och de andra hade svikit. Besvikelsen, sorgen, deras egen feghet. Förnedringen. Hans och deras, gjorde dem fårade. Och nu var också graven tom. Vem hade tagit kroppen? Vad skulle det bli av dem? Varför fick de inte ens sörja?
Vi firar vändpunkten, uppståndelsen under påsknatten, medan det ännu är mörkt, men för lärjungarna kan den tomma gravens dag inte ha varit någon glädjedag förrän efteråt, när de så småningom förstått.
Men så kom Herren och visade sig för dem. I de flesta berättelserna om när han visade sig, så står det att lärjungarna inte kände igen honom. Och just så måste det ha varit. Man har spekulerat i att det berodde på att han inte var lika dan som han varit. Att uppståndelsekroppen var så olik hur han varit tidigare.
Jag tror hellre att det helt enkelt berodde på den mänskliga uppfattningsförmågans begränsning. Att det man inte förväntar sig att se, det som inte ingår i ens föreställningsvärld, det ser man inte heller. Det krävs mycket tydlighet för att man ska uppfatta det som är utanför ens referensram.
När därför Johannes säger att de blev glada när de såg honom, så är det nog delvis en efterkonstruktion. Han beskriver den glädje som skulle komma att växa fram allteftersom lärjungarna förstod innebörden i det som hänt.
Det är Tomas ensam som i Johannes berättelse får stå för tvivlet. Nog måste det vara fråga om fantasier. De måste vara förvirrade, och sett syner i sin sorg och förtvivlan. Om han skulle tro vad de sa, så behövde han mer än att se. Känna med sina händer. Då kanske, skulle han bli övertygad.
Han var med och han fick se och känna. Han blev övertygad.
Uppståndelsen gjorde den tomma graven meningsfull, och kanske t.o.m lidandet och förnedringen. För lärjungarna började världen åter hänga samman. Men Jesu uppståndelsen skulle visa sig ha långt mer genomgripande betydelse än så.
Den har avgörande betydelse för hur vi människor kan hantera de tre kanske största livsfrågor. Döden, Skulden och Meningslösheten.
Hur då?
Döden: Om det är så att Gud har uppväkt Jesus från de döda, till ett nytt slags liv, då är döden inte längre absolut. Det har visat sig att Gud inte är handfallen inför döden. Det var inte bara hans själ som levde vidare, frikopplad, utan uppståndelsen innebar ett kroppsligt liv. Annorlunda, men på något sätt med kropp, om än med andliga drag. En andlig kropp, som Paulus kallar det. Att vara människa är att vara en kroppslig varelse, och Gud visar i Jesu uppståndelse att han kan uppväcka det mänskliga på nytt.
Den döda kroppen, visar sig likna ett frö. Den läggs i graven, och fram kan komma en ny gestalt, en ny kropp. Det nya har sina rötter och sitt upphov i det gamla, men är samtidigt något helt nytt och annorlunda. Ungefär som den spirande gröna plantan är i förhållande till det hårda lilla svarta fröet som läggs i jorden.
Ibland har man tänkt sig att kroppen är människosjälens fängelse. Ett fängelse som hon med Guds hjälp skall bryta sig ur, och svinga sig lätt genom rymden, befriad från all den tunga materien. Men Uppståndelsen visar att människan är och skall förbli kroppslig. Att materien är god. Jesu uppståndelse har betydelse för hur vi kan våga tro om oss själv och våra egna döda.
Jesu uppståndelse har betydelse för hur vi ser på skulden, eller på värken i samvetet. Att vara människa innebär nästan alltid att vara ansatt och trängd av krav och förväntningar, både rimliga och orimliga. De orimliga kan man bearbeta och så bli befriad ifrån. Det är visserligen inte heller det särsklit enkelt, men det går. Men så finns det ändå kvar de rimliga kraven. Att ta ansvar för sitt liv och relationerna till sin nästa, till skapelsen, till samhället och till Gud. Att inte kröka in sig i sig själv och bli en kapsel. Att vara en del av ett gott nät knutet mellan människor och Gud och hela skapelsen. Att leva livet så är ett ofatst övermäktigt krav, men ändå rättmätigt. Att vi inte förmår det är vår mänskliga skuld. Samvetet gör ont därför att något är fel. Det finns smärtstillande också för samvetet, men det tar inte bort orsaken.
Uppståndelsen handlar om att knyta samman nätetet när det brister. När vi ibland lyckas knyta ihop några delar av nätet, då är det samma kraft som i uppståndelsen som är närvarande. Förlåtelsen, som Jesus talar om handlar om att göra relationer hela igen. Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, men om ni binder någon så är han bunden. Uppståndelsekraften förs vidare och beftriar till att åter kunna vara en god kraft i Guds sammanhang.
(Vad bindenyckeln är förnågot det är inte lika lätt att förstå. Antingen handlar det om att den som inte vill bli en människa som lever i längtan efter de goda relationerna får en sådan markering att han eller hon omvänder sig. Så har det ofta tolkats, men kanske är det i själva verket en varning. Det finns en risk att ni med er attityd binder era medmänniskor, så att de aldrig förmår resa sig och bli delaktiga av uppståndelsens sammanhang.)
Kännslan av meningslöshet är människans tredje grundproblem. Vad har livet för mening? Vad är syftet? Vi lever en tid, med mycket sorg och bekymmer (och ett och annat glädjeämne ibland), och så är det slut. Vad är ändamålet med allt detta.
Kanske är svaret: Vi är inte till för något annat än just detta att vara människa. Jesus, människan, uppstod från det döda, och förblev människa. Att vara människa är inte ett steg till att bli någonting annat. Och att vara människa är inte att vara tillverkad som en maskin för ett visst syfte, utan vi är skapade, tillkommna, för att vara subjekt i relationen till Gud. Vara ömsesidigt kärleksbundna till Gud. Detta är människans mening. Jesu uppståndelse visar att den relationen är så viktig att inte ens döden ska tillåtas bryta den.
Jesus uppstod, inte bara för sig själv. Hans uppståndelse är ett förebud och kanske en förutsättning för vår uppståndelse. Både den slutliga uppståndelsen ur döden, men också den uppståndelse det innebär att relationerna till Gud och människor blir helade och fördjupade. Förlåtelsen och uppståndelsen hör ihop.
Ing 198:1-3 Likt vårdagssol i morgonglöd
Grad 469:1-6 Han lever! O min ande, känn
e pred 40:1-5 Kristus vandrar bland oss än
Off 15:*1-4 Halleluja! Sjung om Jesus
Slut 155:1-4 Herren lever, våga tro det
Skriftetal 1 e påsk 1-97.
Idag är det Tomas dag. Han var den av lärjungarna som står för tvivlet. Som inte kan tro att detta med uppståndelsen är sant. Kanske vi känner igen oss i hans tvivel. I såfall är det kanske just oss som Herren vill möta. Nattvarden är ett tillfälle få han kommer hit. Kanske är det just där vi idag skall känna igen honom.
Tomas var inte utesluten därför att han inte trodde. Så borde den som släpper fram tvivlet inte känna sig utesluten ur kyrkans gemenskap. Ibalnd kan man ändå göra det, men det beror i så fall på att det alltid finns människor som inte orkar bli påminda om att det man tror på kan ifrågasättas, och så riskerar man att binda någon i otron eller tvivlet.
Jesus talar i dagens text om att förlåta synder och att binda någon i synd. Kankse han med att binda menar just risken att genom sin atityd till någon hindrar någon från att bli befriad.
Om vi hör till dem som bundit någon, så får vi be om förlåtelse. Om vi tillhör dem som blivit bundna, så får vi idag ta emot befrielsen och förlåtelsen. Kanske de flesta av oss både bundit och blivit bundna. Låt oss då både bekänna och ta emot förlåtelsen så att vi kan bli delaktiga i gemenskapen med den uppståndne:
Ing 198:1-3 Likt vårdagssol i morgonglöd
Grad 469:1-6 Han lever! O min ande, känn
e pred 40:1-5 Kristus vandrar bland oss än
Off 15:*1-4 Halleluja! Sjung om Jesus
Slut 155:1-4 Herren lever, våga tro det
Torbjörn Axelson
2 e.Påsk 2 årg. pred. Floda. 26/4-98
Kristus är uppstånden. Påskens bud klingar ännu i våra öron - kanske också i våra hjärtan. Vem är han? Vad betyder det att han lever? Vem är han för oss?
En av bilderna vi får är Herden. Herden, han går före, och går med. Herden som inte drar sig undan när det blir tuft. Herden som söker den som gått bort sig. Den uppståndne är vår herde.
Vi får en annan bild också. Som grinden till fårfållan. Den bilden är kanske inte lika tydlig. Kanske handlar den om frihet. Den uppståndne har förändrat några av livets tvingande gränser. Våra liv begränsas ju av döden och av rädslan - rädslan för att bli utsatt, - att bli lämnad, - att inte vara älskad, - att förlora sitt liv. Ibland känns dessa gränser hotande nära. Ibland kan vi leva utan att tänka på dem. Men de finns där. Och de kan utnyttjas av de som vill ha makt över oss. Tjuvar och rövare kallar Jesus dem som utnyttjar döden och rädslan. "Om du bara gör det eller det, så blir du älskad". "Om du bara blir sådan, ska jag inte lämna dig". Reklammakaren och den totalitära ledaren utnyttjar hotet från livets gränser. Men också i familjeliv och arbetsgemenskap kan det utnyttjas. Människan är sårbar och det är lätt att frestas att skaffa sig makt över en annan. Det är lätt att bli en tjuv och rövare. Och det är lätt att falla i rövarhänder.
Med Kristus är det annorlunda. Han frestas inte till tjuvnad. Den gode herden driver inte fåren framför sig med hot eller skenfagert tal. Tvingar inte med rädslans makt. Han går före. Han gick rakt in i livets vägg. Övergiven av alla, spottad på, ensam blir han dödad. Som ett slaktdjur. Han driver inte andra dit, men han går själv. Allt det vi fruktar går han in i: Smärta och tortyr, att bli övergiven av sina egna, att inte kunna tro. Skyddslöst dödad. Uppspikad i solhettan. Krossad under jordelivets obarmhärtiga gränsväggar.
Men något oväntat händer. Den krossade lever. Guds närvaro strömmar som solljus och sommarfläckt in genom väggen mot livet, som rasat över honom.
Vi behöver inte frukta längre. Guds närvaro och oövervinnerliga kärlek blåser fritt genom väggen. Dödens gräns är genombruten. Vi får gå ut och gå in och finna bete. Han är den öppnade dörren.
Han är vår rätte herde. Guds kärlek är inte villkorad. Gud slutar aldrig att älska. Det finns inget hot. I gemenskap med honom kan vi öva oss i att leva så som vi innerst inne vet att vi borde leva. Öppna för Gud. Öppna för medmänniskan. Öppna för det som är i oss själva, på gott och ont. Öppna för livets mysterier. Utan rädsla för människors omdömen, utan rädsla för döden. Kristus är uppstånden. Guds ovillkorliga och osvikliga kärlek är uppenbarad. Den uppståndne kommer för att vi ska ha frihet.
(Sv.Ps 289 Guds kärlek är som stranden och som gräset....)
Låt oss bekänna vår tro:
Ing 251:1-2 Var jag går i skogar, ber
Grad 157 Den korta stund jag vandr
e pred 472 Jag vill sjunga om min vä
Slut 59: 1-3 Med Gud och hans vänskap,
Torbjörn Axelson
2 e.Påsk. 2 årg. pred. Grängesberg 30/4-95
Idag på andra söndagen efter påsk är temat "Herren vår herde" Bilden av Kristus som vår herde är en ganska tydlig bild. Vi förstår vad han menar med den, även om herdar inte längre finns i vår vardag. Risken med bilden kan möjligen vara att vi har en alltför romantisk bild av herden. Som en figur i en pastoral idyll. Jesus och människorna omkring honom såg herdar dagligen. De viste att det av en herde krävdes ett helhjärtat engagemang. Mod. Styrka. Uthållighet. Men också ömhet, för att ta hand om de får som skadat sig i den klippiga öknen. Det är med en sådan herde Jesus liknar sig själv. Sådan är han mot oss. Ingen passiv åskådare fjärran på sin tron, utan som en herde, som tar samma risker som fåren. Som inte flyr när vargarna ylar, som inte ger upp när ökenhettan pressar. Sådan är han.
Han ger oss också en annan bild.Jag är grinden. Den som går in genom mig ska bli räddad.Han skall gå in och han skall gå ut och han skall finna bete. På den bilden måste vi kanske tänka lite längre innan vi förstår den. Kristus som port, som grind, som dörr.
För ett får kan det räcka att det finns bete och vatten och skydd för rovdjur, för att dess liv skall vara fullödigt. För oss är inte det nog. Jesus är grinden ut mot det verkliga livet, det som är vad betet är för fåren, betet som gör att fåren kan växa. Vi människor behöver mer än mat, mer än vatten och mer än tak över huvudet för att vi ska kunna växa som människor.
Men vad är det då mer vi behöver? Om det finns det olika bud. Många ropar ut sina högt. Reklam. Nyheter, överallt. Du behöver en ny bil, en slankare kropp, Mer pengar, mer omväxling.
Jesus talar mer lågmält och vi måste lyssna noga för att höra: Om sig själv säger han: "Jag har mat att äta som ni inte känner till. Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk." Kan det vara detta det handlar om för oss också? Kanske att göra Guds vilja är betet för oss, det till vilket han är porten. Både herde och port, förresten. Herde därför att han själv gått den vägen. Kompromisslöst gjorde han det. Gjorde det som är Guds vilja med en människa. Han älskade Gud över allt annat och sin nästa som sig själv. Och för att göra det måste han bryta konventioner och regler. Föraktata hindrande strukturer. Därför blev han dödad. Kompromisslösheten kunde inte tålas. Men han gjorde det för oss. Före oss. För att visa oss vad som är det bete, som gör att vi kan växa till verkliga människor, sådana som Gud skapar oss till.
Hans bete är en livsinriktning som innebär nederlag. Nederlag i förhållande till hur vi är vana att räkna. För många som följt honom har det lett t.o.m till döden. Och i varje fall innebär det att det egna livet inte längre förblir det mest centrala för oss. Gud blir istället vårt livs centrum. Paulus’ trosvissa ord blir allt mer sanna också för oss: Om vi lever så lever vi för Herren. Om vi dör så dör vi för Herren. Om vi lever eller dör hör vi alltså Herren till..
Det ser ut som nederlag. Att förlora sitt liv för att Guds vilja skall ske. Men det visade sig på påskmorgonen i själva verket vara vägen till uppståndelse och liv. Kristus är vår Herde som gått före och visat oss också den hemligheten. Han är porten till vårt hopp. Ett hopp som gör att vi inte borde behöva frukta. Inte borde behöva vara rädda för att göra Guds vilja. Han är porten in dit där rovdjuren, d.v.s dödsfruktan inte längre kan nå oss.
Jag är grinden. Den som går in genom mig ska bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut och han skall finna bete.
Amen.
Torbjörn Axelson
3 e påsk 1-97 (Grängesberg 970420)
Vägen till livet. Så är rubriken över denna söndag. Vi är fortfarande i Påskens tid, och därför är grundtemat: Kristus är uppstånden. Och vägen till livet är det mönster som blir tydligt när vi ser på honom. Genom död till liv. När döden och mörkret är som mest kompakt, och när vi tappat hoppet, då ska vi veta att det verkligen finns en väg igenom. Det finns verkligen liv också när döden, förtvivlan, hopplösheten och vanmakten, står som väggar av vatten omkring oss, och ser ut att när som helst falla över oss och dränka oss. Det finns liv. Det händer att vattnat viker undan. Oväntat. Otroligt. Vi vet att det är så. Men också om vi inte kommer igenom. -Förr eller senare får ju döden fatt i oss alla. Mönstret som Jesus gav oss finns kvar. Genom död till liv. Gud kan uppväcka också oss till ett annat liv, med andra förutsättningar.
I texten vi hörde, försöker Jesus förbereda lärjungarna på lidandet och döden, men det är svårt. De förstår inte. Vill inte ta in. Det är mycket lättare att leva i föreställningen att allt ska fortsätta som det alltid har gjort. Att det inte ska bli någon förändring. Det är alltid svårt att lyssna och förstå när en människa, särskilt en människa mitt i livet, försöker säga att hon snart ska dö. Det är så svårt att ta till sig. Den naturliga reaktionen är: Inte ska det väl hända dig. Så får du inte tänka. Det blir snart bra igen. Så reagerar de flesta av oss, och så reagerade lärjungarna. Men det hör till detta livets förutsättningar att döden inte alltid väntar tills människan levt färdigt sitt liv. Vår reaktion hjälper inte den människa som vet att hon snart ska dö. Tvärt om. Men vi reagerar så därför att det mönster vi känner är: från liv, gemenskap, hopp till död, ensamhet och ett stympat liv utan någon. Vi vet att detta är mönstret. Därför vill vi inte lyssna när någon som vi håller av försöker förbereda oss på att han eller hon snart ska dö. Vi orkar inte. Vi vill inte.
Men med Jesu död blev det annorlunda. Ett annat mönster än det vanliga bröt igenom och blev synligt. Våndan, döden, sorgen, fanns där, men så kom han dem till mötes med att annat slags liv. Han levde igen. En kort tid och de såg honom. Annorlunda, förvandlad. Ett alternativt mönster till det vanliga: Genom död till liv. Genom lidande och död blir livet givet. Detta är påskens och kristendomens budskap till oss. Evangelium.
Men så lite behövs för att det ska bli något annat än gott budskap. Vi måste vara vaksamma på det. Jesus valde lidandet och döden. Han vägrade att kompromissa om det som gäller Gud och människan. Människan ska vara fri så att hon kan älska Gud och så att hon kan älska och tjäna sin nästa. Denna kompromisslöshet ledde för honom till döden. Han var alltför omöjlig och han ifrågasatte alltför mycket. Han ifrågasatte ordningen i hela samhället och alla de hirarkier som bygger upp det. Därför hans lidande och död.
När Hebreerbrevets okände författare i episteltexten uppmanar sina läsare och oss att lida tillsammans med Kristus utanför stadsmuren som han uttrycker det, så måste vi ha förutsättningarna klara för oss. Vi måste skilja mellan lidande på tre olika villkor. Kristi lidande var ett lidande i en konfrontation. Han utmanade och sökte vrida rätt världen som kommit bort från Gud. Som utvecklat ett mönster av förtryck och underordnig.
Ett lidande i Jesu efterföljd kan vara ett lidande som kommer av att vi är kallade att leva i tillgivenhet och tillbedjan av Gud och i rättfärdigt och rättvist förhållande till vår nästa. När vi försöker leva så och det leder till att vi får lida på ett eller annat sätt, då kan det vara ett lidande i Kristi efterföljd.
Så finns det det andra lidandet. Det är det vi blir utsatta för, och som vi inte kan komma ifrån. Det är inte ett lidande som behagar Gud på något sätt. Men det är ett lidande i vilket Kristus är med oss. Vi är inte ensamma, inte övergivna, och en gång skall det bli övervunnit. Dödens lidande, sjukdomens lidande, förtryckets lidande. Gud ska inte tåla det för alltid.
Men så finns det den tredje sortens lidande, och det är förädiskt. Det är det lidandet som kristna företrädare så ofta har uppmanat till, ett lidande för kärleks skull, men som saknar förändringskraft. Detta slags lidande är förädiskt därför att det liknar Kristi sätt att lida. Vi har lärt oss att Kristi lidande är ett utryck för hans kärlek. Och det är verkligen sant. Det icke finns, som icke vinns, av kärleken som lider. sjunger vi under fastan. Men vi måste veta att inte all kärlek förmår vinna något genom att lida.
Kärlek kan vara horisontal, mellan två jämbördiga, och den kan vara vertikal, mellan två som inte är jämbördiga. Det finns symetrisk och det finns asymetrisk kärlek. I Kristen teologi har båda dessa slags kärlek sina förebilder i Guds kärlek. Den jämbördiga, symetriska kärleken är den inom den heliga treenigheten där Fadern älskar sonen och anden älskar fader. De tre är i allt jämlika och jämbördiga. Den andra är Guds kärlek till skapelsen och till människan, och människans kärlek till Gud. Det är ett ojämlikt eller asymetriskt kärleksförhållande eftersom det ytterst är en kärlek på Guds villkor.
Dessa två kärleksförhålanden finns ibland oss människor. Både jämbördiga och ojämlika. Mellan vänner kan det vara jämbördigt, mellan små barn och föräldrar är det ojämlikt.
I ett assymetriskt kärleksförhållande, kan bara den överordnade parten åstadkomma någon förändring genom att lida. När det är den underordnade parten som tar lidandet på sig, så är det nästan alltid fråga om förtryck som nödtorftigt maskerats som kärlek. Ett barn som lider för sina föräldrar, en kvinna som lider för sin man, ett folk som lider för sin kung. Den sortens lidande är inte något kristet lidande, och det finns ingen särskild skyldighet för en kristen att ta på sig sådant lidande.
Kristus kunde lida meningsfullt därför att han inte var underordnad från början. Han var fri men valde kampen och lidandet.
Vägen till livet var rubriken. Det är den väg vi skulle vilja gå, och som vi längtar efter, men den väg vi alla går är vägen till döden. Som det heter i Psalmen: Jag går mot döden var jag går, och snart skall den mig hinna. Jag ej en dag, en timme får där jag kan trygghet finna. Ett flyktigt andetag, så slutar livets dag, jag inför evigheten står. Jag går mot döden var jag går.
Men det är inte hela sanningen. Vår väg är inte bara vägen mot döden utan också vägen med den levande på väg mot livet.Jag går med Jesus var jag går. Han vandrar vid min sida. I kamp och strid hans hjälp jag får och hjälp när jag får lida. Hans spår jag ser i tro och sätter där min fot. Om vägen än blir tung och svår, jag går med Jesus var jag går.
Och
Jag går till himlen var jag går. Så ängslas ej och fråga! Där ingen oro mer mig når. Där finns ej död och plåga. Jag himlen öppen ser, ej världen lockar mer, jag all dess glans och lust forsmår. Jag går till himlen var jag går.
(Sv.Ps 619)
Låt oss bekänna vår kristna tro:
ing 266:1-3 Säg mig den vägen
grad 298:1-3 Gud, ditt folk är vandringsfolket.
e pred 303:1-3 Det finns en väg till himmelen
slut 517:1-4 Världen som nu föds på nytt
Torbjörn Axelson
3 e. Påsk 2 årg 7/5-95Pred. i Säfsnäs
Som överskrift idag är satt rubriken Vägen till livet.
När man går en väg längtar man ofta att man redan vore framme. Det är en naturlig önskan, det ligger i att man har ett mål. Jesus liknar sig själv vid en väg. Vägen till Gud. Lärjungen Filipos ber då att bli visad Fadern, Gud. Han vill vara framme redan nu, men det alternativet ges inte. Han måste vandra. Det är nödvändigt att gå vägen för att komma fram. Kanske är detta en självklarhet? Vi har fått en väg att gå, så låt oss då gå den.
Men låt oss under tiden fundera på vad Jesus menar med att han är Vägen till fadern. När man går en väg, eller kanske en villande skogsstig, så kan man plötsligt börja tvivla på att det ö.h.t är en stig man går på. Det som gör stigen till en stig, det är att någon har gått den tidigare. De som gått före har haft ett mål, därför vet jag som vandrare att stigen leder någonstans. Livet är som en stig att vandra, och det leder någonstans. Men livets stig är villande, och vi vet att man kan komma fel. Den rätta stigen är inte alltid den tydligaste, är inte alltid den som går på de bekväma ställena. Ofta är det taggigt och snårigt där stigen till livet går fram. Men där finns det plötsligt, just där stigen ser som mest hopplös ut, där den knappast alls går att se, mitt i det allra mörkaste moras, ett tecken. Ett märke, "Jag var här". Och det är Jesus själv som ristade. Jag har varit här. Du kan gå vidare. Du vågar.
Men ändå. När det är som svårast. Halt och slipprigt och mörkret börjar falla, då bleknar ändå målet. Jag sätter mig ner. Det är ingen idé. Jag ger upp. Stigen leder kanske ändå ingen stans. Det är ändå kanske bara inbildning.
Men så plötsligt. Jag hör någon komma. En kvist som knäcks under någons steg. Jag vaknar ur min slummer. Någon kommer mig till mötes. Kommer från framtiden. Det är HAN. Han bryter mitt bröd. Jag känner hans närhet. Jag fylls med kraft. Jag orkar gå. Jag tvivlar inte längre på målet. Han kom mig ju till mötes på stigen, och man möter ingen på en stig som inte leder någonstans, än mindre på en stig som inte finns. Men han mötte mig.
När jag går är jag inte ensam. Med mig in i framtiden går han. Långt är det och mödosamt är det och farligt är det när mörkret tätnar, men jag är inte ensam. Han som trampat stigen, Han som möter mig från framtiden, han som går med mig, han är i Gud och Gud är i honom. Med honom är målet redan här, samtidigt som det så länge jag vandrar alltid ligger framför.
Och medan jag vandrar lär jag känna Gud i honom. Och lär jag känna mig själv. Och jag lär jag känna stigen. Och ser jag att det ju finns fler på och omkring stigen, som kanske behöver mig.
Och där till sist vid stigens slut en port, och innanför den har han berett plats för mig, för oss alla. I hans faders hus finns många boningar.
Så ge inte upp. Det finns en stig och han kommer oss till mötes. Svårvandrad är den, livets stig som till himla bär, men inte svårare än att vi kan gå den om vi går den med honom.
Herre du som är vägen till livet och livet på vägen, Herre kom oss till mötes. Gå med oss. Amen.
Torbjörn Axelson
Pred 3 e påsk 3 årg. Hgtj Grängesberg 960428
Vägen till livet. Vägen till det sanna livet. Finns den? Var går den? Och vart? - mer konkret. Frågor, som jag tror vi alla på något sätt ställer oss. Kanske formulerar vi istället frågan: Vad är meningen med livet? Vad är det som egentligen är viktigt?
I texten finns två svar. Det ena svaret är för Jesus och det andra är för hans lärjungar. Eller: det finns ett svar fyllt av dramatik och så finns det ett överfört till vardagen.
Det dramatiska svaret, säger att vägen till livet går genom lidandet. Genom korset och dess förnedring. Uppspikad, uthängd att föraktas och bespottas av alla. På korset mitt i den totala förnedringen där gryr upphöjelsen. Men detta handlar bara eller nästan bara om Jesu väg. Det är omöjligt att säga till en människa som förnedras: Förnedringens väg är livets väg. Det är helt enkelt inte sant, Och det blir en ytterligare börda, och ett tankesätt som så lätt bidrar till att hålla fast den männiksan i förnedring.
Jesu väg är tydlig för oss, som ser den i efterhand. Säkert var den det inte för dem som fanns omkring honom. De hade mycket svårare att se och förstå meningen, än vi har, som ser det i backspegel. Förnedringen är sällan någon väg till livet. Det visste de också. Petrus ville tillrättavisa Jesus: Inte skall väl något sådant hända dig. Men hans väg var sådan, och kunde vara sådan därför att den inte börjar på samma ställe som vår väg. Jesus är Guds son, som kommit från Gud in ivår värld. In i mänskligheten. Ett nedstigande. Och han har ju verkligen något det är meningsfullt att stiga ned från. Som Paulus uttrycker det: "Han ägde Guds gestalt, men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn."
Vägen till livet är att avstå. Vägen till livet är inte att ständigt samla mer och mer till sig själv. Det är så Jesu mönster kan omsättas i vardagen. I det lilla och enkla går vägen till livet. Älska varandra. Såsom jag har älskat er, skall också ni älska varandra. Och den kärleken tar sig inte först och främst uttryck i stora och spektakulära manifestationer, utan i vardagens ofta ganska grå situationer. Att själv och tillsammans verka för att andras liv skall vara drägligt. Så att människor kan växa. Så att misstro och elakhet förhindras och en possitiv atmosfär av förståelse och överseende utvecklas, både i samhälle, på arbetsplatser, i familjen. Överallt där vi lever tillsammans. Det kräver av oss att vi inte alltid sätter oss själva främst. I det lilla tänka på det som är gott för andra och för gemenskapen. Där går livets väg fram genom vardagens trivialiteter.
Livets väg. Så heter denna söndag. Men den har också ett latinskt namn "Jubilate (Deo)" , "Jubla till Herren". Och jag tror det namnet antyder vart livets väg leder. Inte alltid är den jubel, men den leder till glädje och till Glädjen. Både för oss själva och dem som vi har att göra med.
Visa oss herre din väg och gör oss villiga att vandra den.
ing 266:- Säg mig den vägen som
Grad 37:- Kristus är världens ljus,
f pred 275:- Led, milda ljus, i dunkel,
e pred 38:- För att du inte tog det gudomliga
slut 59:- Med Gud och hans vänskap
Torbjörn Axelson
Bönsöndagen. Högmässa Lillkyrkan, Björbo. 990509 3årg
Jesus talar om bön och om bönhörelse den här dagen. Det är i Matteus, på bergspredikans berg, där idéalen målas upp i sin skarpa stränghet. Fast kanske uppfattar vi inte Jesus som så sträng mot oss. Bara sträng mot andra. För vi står inte i gathörnen och ber eller längst fram i kyrkan när den är full av folk. Och ska vi karakrärisera vårt eget böneliv, så är det väl för de flesta av oss i alla fall inte de många orden, som är det mest karaktäristiska.
Bed ordknappt och i din kammare, den uppmaningen har väl mer än de flesta ord av Jesus trängt in ibland oss. Just så som Jesus säger ska man bete sig bland oss!
Så då är väl allt bra då? Eller?
Vad bön handlar om är inte att tala om vad vi har för behov. Det vet Gud redan. Bön är istället att nå samklang med Gud, så att Guds vilja blir min vilja. Fortsättnigen på evangelietexten, det är den bön som vi alla kan. Fader Vår. Fader Vår handlar inte om de behov vi upplever. Den handlar rakt igenom om att rikta sitt sinne mot Gud, och bli överens med Gud.
Fader vår, som är i himmelen. Gud är som en far eller mor för ett barn. En ofta sträng förälder dessutom. Gud ger oss vad vi behöver för att kunna växa, inte vad vi själva vill ha.
Helgat varde ditt namn. Inte mitt namn eller någon annan människas eller något annat skapats namn, utan Guds. Gud må vara den förste i mitt liv.
Tillkomme ditt rike. Inte mitt eget rike, inte mina önskningar och behov. Guds rike.
Ske din vilja - inte min.
Vårt dagliga bröd giv oss idag: ge mig det jag verkligen behöver. Människan ska ju inte leva av bröd allena, inte det materiellt nödvändiga, utan av allt det som utgår ur Guds mun. Låt mig ta emot ditt ord i mitt liv.
Och förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Hämd och vedergällning hör inte Guds rike till. Jesu väg är korsets väg. Gör också mig beredd att gå den.
Inled oss inte i frestelse utan fräls oss från ondo. Inte min väg utan din.
Det är en sträng bön, som Jesus har lärt oss att be. Skulle han ha hållit sin bergspredikan för oss hade han kanske sagt: Tro inte att bön är att sucka sina behov till Gud. Om ni bara gör det, var då inte förvånade om han inte svarar. När ni ber ska ni inte så myckat säga till Gud vad ni vill: Gud vet redan era behov, utan bed om att höra Guds röst, och förstå hans vilja. Då ska ni bli bönhörda. När Guds vilja bor i er.
I Getsemane får vi i evangelierna höra Jesu egen bön. När han själv brottas med de egna behoven och Guds vilja. Gånge denna kalk ifrån mig: O Gud, Låt mig slippa lida, korsfästas och dö: - Men inte som jag vill, utan som Du vill. Ske din vilja, inte min.
Och när han ville Guds vilja, då blev han bönhörd. Hans liv förbrann, men ur hans grav kom ett nytt liv, och Gudsnärvaro för oss alla.
Bön handlar alltså om omvändelse: om att vända sig från sig själv, från jaget och det egna och till Gud. För att vi ska våga be som Herren har lärt oss, så måste vi också veta eller våga tro att vi är älskade av Gud. Att Gud vill oss väl. Jesus lärde oss inte bara hur vi skulle be. Genom honom gav Gud oss också den viktiga förutsättningen för att kunna be så. Genom Jesus blev Gud närvarande bland oss. Han har redan kommit till oss. Det är därför vi genom bönen kan närma oss honom och hans vilja.
Idag får vi ta emot Nattvarden. I bröd och vin kommer han till oss, oavsett hur långt vi kommit på bönens väg till honom. Han kommer till oss först. Kristi Kropp för dig utgiven. Han har redan givit sitt liv för mig, för dig. Hans rike har redan kommit därför kan vi be Tillkomme ditt rike i mitt liv. Låt oss nu Helga Guds namn genom att bekänna Gud.
ing 15 * Halleluja! Sjung om Jes
grad 209 O Gud, all sannings källa
e pred 522 I Guds tystnad får jag va
off 530 En dunkel örtagård jag ve
slut 240 Uti din nåd, o Fader blid
Torbjörn Axelson
6 e Påsk 1 årg 97 Grängesberg
Kristus och Anden, den Heliga Anden. Den här dagens texter handlar om att Kristus sänder den Heliga anden.
I torsdags var det Kristi himmelsfärdsdag. På söndag är det pingst, den helige andens särskilda högtid. Jesus säger att han skall sända Hjälparen, den helige ande, som utgår från Fadern.
Detta är Johannes sätt att tala. Fadern, Sonen och Anden. Här finns fröet till det som man under de kommande århundradena grunnade över. Treenigheten. Gud är en och ändå kallas Gud Fader, Son och Ande. Det verkar krångligt, och inte sällan kritiseras treenighetsläran för att vara alldeles för spekulativ. Gud är en, då kan väl Gud inte vara tre.
Jag tror ändå att treenighetsläran faktiskt är något omistligt för kristen tro. Samtidigt är det sannt att den lätt blir överdrivet spekulativ. När teologer börjar tänka och tala om Guds väsen, då låter det ofta som om de vet hurdan Gud är. Det vet ingen. Varken med treenighetsläran, eller någon annan lära om Gud, kan vi fånga Guds väsen. Att tala om Gud och om Guds väsen är endast som att måla en bild utifrån ett signalement. Måla en bild av Gud utifrån det vi vet om Gud.
Ingen her sett Gud. Vår kunskap om Gud kan inte vara annat än indirekt. Detta som vi vet om Gud, det vet vi från tre källor.
1. Det första är att tillvaron är formad av Gud, och bär prägel av sin skapare. I synnerhet gäller detta människan, som är skapad till Guds avbild. När människan är som människan borde, så återspeglas i henne Guds väsen.
2. Det andra är att vi genom bön och gudstjänst kan erfara Gud.
3. Det tredje är att Jesus har genom sitt liv visat hurdan Gud är.
Ett sätt att tala om Guds treenighet, en bild, är detta: Fadern är Gud som Skapare, Sonen är Gud som människa, Anden är Gud som kraft. Men den kristna tron har vågat sig längre i försöken att måla bilden av Gud.
Gud är Kärlek. Det är Guds kärlek som är den kraft ur vilken tillvaron och allt blivit till. Kärlek som vi känner den finns av två slag, och all kärlek kräver minnst två. En ensam kan inte leva i kärlek. Det ena slags kärlek är ojämlik. Det är den t.ex mellan föräldern och det lilla barnet. Föräldern leder på olika sätt barnet, och uttrycker på det sättet omsorgen och kärleken till barnet. Relationen är ömsesidig. Värmen, de glittrande ögonen. Men det finns en över och underordning. Sådan som denna kärlek är, sådan är kärleken mellan Människa och Gud. Den kan vara ömsesidig, den kan vara djup, men den kan inte vara jämlik. Vi är ju för varje ögonblick beroende av Gud för att överhuvud taget fortsätta att existera.
Gud är kärlek, men inte bara en i ett ojämlikt kärleksförhållande. Treenighetstanken är ett sätt att uttrycka att Gud i sig själv, är kärlek. Att Gud i sig själv bär en ömsesidig kärleksrelation. Gud antas därför vara mer än en, men sammanhållen till en enda genom fullkomlig kärlek. Den ömsesidiga jämlika kärleken som vi människar kan uppleva, eller åtminstone ana, i den jämlika kärleken mellan man och kvinna, är en avbild av Guds kärlek i sitt eget väsen.
Vi kallar Guds tre för Fadern, Sonen och den heliga Anden.
Att tala om den heliga anden blir ofta förvirrande, därför att Anden ibland kan syfta på en i den Gudomliga treenigheten, ibland på Guds kärlek, och ibland på detta att Gud verkar i och med skapelsen.
Det är väl denna tredje betydelse, som det handlar om när Jesus säger att han ska sända en hjälpare, den Heliga anden.
Visserligen har Anden alltid funnits i världen, så länge världen funnits. Det är ju själva livskraften. Men denna livskraftens ande, Guds heliga ande, kommer med Jesus till oss som vill följa honom på ett särskilt sätt. Han kommer också för att hjälpa oss i vår tro, så att vi kan följa Jesus och hans exempel, också när det kräver mod.
För fastän skapelsen och vi människor är tillkomna genom Guds vilja och genom Guds kärlek, så är, det är lätt att se, världen ännu inte formad efter kärleken. Den barnsliga egoismen finns kvar. Jesus Kristus är ett av de sätt Gud använder för att forma världen efter sin kärlek, men tillvaron gör motstånd. Vi som förljer honom är kallade att formas av honom, och att vara med och forma mänskligheten, så att egoismen och rädslan förlorar mark bland oss. Men om vi tar den kallelsen på allvar möter vi motstånd.
Det är den Heliga Anden som i och genom oss vill forma skapelsen så att den präglas och genomsyras av det kärleksväsen ur vilken den är sprungen. Anden kommer för att fortsätta Kristi verk bland oss människor. Samtidigt har anden alltid funnits i världen, så länge världen funnits till. Och Anden har alltid varit i färd med att forma världen för dess bestämmelse. Kärleken. Och vi är ianspråktagna för detta verk. Därför sänder Kristus anden till oss.
Låt oss be:
O du Helige ande, som i begynnelsen svävade över vattnet och som ger liv åt allt levande, kom till oss. Gör oss levande. Ge oss tro. Forma oss efter Guds kärlek, och ge oss mod att vara med och forma skapelsen efter din kärleks vilja. Kom helige ande. Ge oss mod ge oss glädje. Amen.
Ing 198:1-3 Likt vårdagssol i morgonglöd
grad 54:1-5 Vinden ser vi inte, men dess röst vi hör
E pred367:1-3 O Guds Ande, du som bor
Slut 646:1 Grip du mig, helige Ande
Kristus och Anden 6 e Påsk.2-98 (konf.jubileum 50år)
Kristus och Anden är rubriken denna söndag. Kristus sänder sin ande till lärjungarna och ger dem frimodighet. De rädda berättar för alla vad som hänt - att den som var död lever. Ur deras berättelse växer en insikt, en tro: Ingenting är starkare än Guds engagemang och kärlek till oss människor. Vi är inte utlämnade. Vi är inte ensamma. Med oss står Gud.
För i dagarna 50 år sedan var det konfirmation. En högtidsdag, som ni alla kommer ihåg. Under konfirmationstiden försökte väl prästen att så gott han kunde ge er insikter i vad kristen tro är. Hur väl han lyckades vet inte jag. Hur er bild av tron blev. Om den är möjlig att leva i. Säkert är det olika för er alla, vad som blivit kvar.
För någon är kristendom detsamma som Du skall och du skall icke. För en annan en påminneles om "Jag arma syndare", eller "om redan ni som är onda", som det står i dagens text. Men när kristendom blir liktydigt med lag och misslyckande, då är det Guds helige Ande som saknas. Livlösa ord. Krav utan förtröstan. Fruktan. Det är motastsen till tro. Tomma skal.
Att tala om den Helige ande, är ofta svårt. Det blir difust. Anden blåser vart den vill, och vi ser den blåsa, men ingen vet varifrån den kommer eller vart den far. Antingen blir talet om anden ett spekulativt talande om Guds väsen - konfirmationsläraren fyller svarta tavlan med trianglar och duvor, och pingstpastorn talar i tungor.
Den heliga Anden, så kallar vi Gud när Gud verkar i sin skapelse. Därför är vårens under ett andens verk. Därför är kärlek och gemenskap mellan människor ett andens verk. Och därför att det ett andens verk när jagiskhet och fruktan för tomhet viker för förvissningen om att Gud är med oss och aldrig överger oss. En förvissning och en förtröstan som kan fylla ut och göra meningsfulla de kristendomsskal som med rätta spottas ut.
Var inte rädd. Det finns inget som kan skilja oss från Gud och från Guds kärlek. Varken död eller liv. Varken något som finns eller något som kommer. Ditt liv är buret av Gud. Kristus har uppstått ur döden för att leva med mig. Med dig. Med oss. Så var inte rädd. Guds gode ande lede dig på alla dina vägar.
ing 198 Likt vårdagssol i morgong
grad 586:3-4 Kraften som i allt pulser
e pred 43 Jesus är min vän den bäst
slut 19:1-4 Du för vars allmaktsord m
Torbjörn Axelson
Åter till predikoförteckningen