Nåd och tjänst Luk 17:7-10
Septuagesima 2 årg 2001-02-11 Floda kyrka

Den kan vara utmanande den här liknelsen som Jesus berättar, idag. Jesus jämför ju den kristna människans förhållande till Gud vid slaveri. Och han framhåller det som det rätta gudsförhållandet för en människa.

Ganska många radikaler har under de senaste århundradena också menat att religionen är slaveri. De har sagt att religion därför är destruktiv för människan. Åtminstone den här sortens religion som Jesus uttrycker idag och, som betonar att människan ska underordna sig Gud. Människan, säger man, utmärks av att hon är fri. Man betonar de mänskliga rättigheterna. Vi kan höra de höglärda i radio och TV säga, att människans värde ligger i att hon fritt och självmedvetet kan bruka sina mänskliga rättigheter. Att människan har sitt ansvar först och främst inför sig själv. Om man i detta perspektiv ändå vill räkna med Gud, så kan man tänka sig honom som en kraft eller inspiration att odla sitt självmedvetande och inte ge avkall på sina rättigheter - och även till att unna andra sina. Gud ser man alltså som ett medel för människan. Ett stöd man kan välja att använda eller förkasta. Det är människan som är högst. Att kalla Gud den högste och Herre över människa och världsallt, det är en stötesten. Jesu liknelse är en stötesten för världens och vår samtids sätt att se. Och inte ens i kyrkan är det självklart att dela Jesu syn på människa och Gud. I förslaget till nya gudstjänstordningar, som man skickat ut, trycker man hårt på att det är viktigt att vi försöker sluta upp att tala om Gud som Herre och konung! I sådana uttryck ligger nämligen en hierarkisk gudsuppfattning, som man kallar det. Och det ska inte Svenska kyrkan stå för! Ett exempel: Orden "Upplyft era hjärtan till Gud" i Nattvardsmässan vill de ändra till "Öppna era hjärtan för Gud" Och motiveringen lyder: "Sättet att uttrycka detta (upplyft era....) kan idag uppfattas hierarkiskt: att Gud är ovanför oss, överordnad, upphöjd som kung och att vi i gudstjänsten skall lyfta upp våra hjärtan till den Gud som befinner sig ovanför oss" (Motiveingar s. 44).

Idag på Septuagesima hör vi Jesu ord. Han nöjer sig inte med att kalla Gud för Herren. Han säger att vi människor ska betrakta oss som Guds tjänare - ja slavar t.o.m. Och han spetsar till det. Ni ska inte vänta något tack för det ni gör, eller någon vila. Och när ni har gjort allt, ska ni säga "Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort det vi är skyldiga att göra".

Vad Jesus vill få oss att inse är vad som är tillvarons rätta centrum. Lärjungarna, såsom de människor de var, ville ibland göra sig märkvärdiga över att just de hade valt att följa Jesus. Skryta över sina umbäranden på vandringarna. I det perspektivet blir Jesus liknelse ett korrektiv. Det är inte vad vi åstadkommer, inte våra ev. uppoffringar som är det märkvärdiga. Det märkvärdiga är att vi får höra till Gud. Att, obegripligt nog, just vi får höra samman med Jesus. Det är det vi ska koncentrara oss vid. Det är det vi ska ha vår glädje och stolthet i. Att vi sedan använder vår kraft och förmåga till att göra hans vilja det är bara naturligt och självklart. Allt vi har och är kommer ju från Honom. Vi gör det vi är skyldiga att göra. Alltför ofta mindre. "Odugliga Guds tjänare" - ja det är väl så det är!

Det finns ändå en risk att läsa den här texten fel. Jesus spetsar till sina ord på ett sådant sätt att de bland oss kan sticka snett. Vi vet ju hur många det är som sliter alltför hårt. Som förlorar sin glädje. Som inte orkar mer. Det är inte detta Gud begär av oss. Slitas ut, ska vi väl kanske, men inte så fort. Vi behöver vila och återhämtning. Vi behöver uppskattning för att orka. Det ska vi försöka ge varandra. Gud har givit oss vilodagen. Att iakta den hör till plikterna. Annars orkar vi inte. Det vet Gud.

I jämförelsen med humanismen - människocentrismen - kan det se ut som om humanismen är frihet och kristendomen träldom. Men så är det inte. I grunden är det alldeles tvärt om. Det paradoxala ligger i att människan är skapad för gemenskap med Gud, är skapad med Gud som centrum. Om vi bryter oss ur denna gemenskap så börjar vi kretsa kring oss själva istället. Blir bundna till oss själva, och vi fylls av fruktan. Om jag själv är den allting hänger på i min värld. Om min är all makt som finns, då är maktlösheten och min egen förgängelse ett hot. Min död ett katastrofscenario. Att förlora sin kraft, sin ekonomi eller vad det kan vara, outhärdligt. Så är det inte meningen att vi ska ha det. Vi är skapade. Och Vår Skapare vill bära oss i sin hand. Där finns friheten. Gud vill befria oss från föreställningen om att vi är vår tillvaros centrum och yttersta mening. Vill få oss att inse och acceptera att vi är hans barn och hans tjänare. Gud är vår Herre och vår himmelske Fader. Detta är trons inre frihet. I detta finns också grunden för en annan frihet. Den yttre, mellanmänskliga politiska om man så vill. Friheten i förhållandet människor emellan. Förstår vi att Gud är den som äger oss och älskar oss, inte för vad vi gör, utan för att det är hans beslut att göra så, och att varje människa därför är helig. Då framstår människors anspråk på att härska och äga varandra som absurda. Det är att sätta sig i Guds ställe. "Ni må inte kalla någon på jorden Fader. En är er Fader, han som är i himlarna" säger Jesus.
Vi ska alltså inte lura oss, när det talas om mänsklig frihet. Om det handlar om att bli fri från Gud och om rätten att tjäna sig själv, då ska vi ta oss i akt. Då är det en annans än Kristi röst vi hör. Vi är kallade att fästa våra hjärtan vid Gud. I honom har vi friheten och nåden. I honom är vi kallade att tjäna. Hans rike och vår nästa.

Låt oss därför stå upp och bekänna vår Gud och Herre:


Psalmer:

ing 257:1-2 Pris vare Gud! Allena han
grad 183 Som sådden förnimmer Guds
e.pred 291 Sänd av himlens sol en st
slut 92 Kärlek av höjden värdes b