4 e trett 3-96 Predikan i Missionskyrkan, Grängesberg lörd. 27/1
Är det ett spöke?
Lärjungarna trodde att det var en vålnad, som kom emot dem över sjön och när man hör berättelsen, ligger det nära till hands att tänka just så: en vålnad, en drömsyn.
Detta undrer hör till dem som är svårast att förstå sig på. Gick han verkligen på vattnet, och varför, i så fall? Jag har mycket lättare att tro på att han gjorde människor friska, ja t.o.m att han uppväckte döda.
Men att gå på vatten. Det är en omöjlig och barnslig dröm, bara. Och jag vet att det inte går, för jag har försökt. Barndomens simskola inpräntade genom kallsuparna och magplasken, att det inte går. Man kan inte gå på vatten.
Och om han nu ändå gick på vattnet. Varför gjorde han det i så fall? Det verkar ju så meningslöst. Och om det var för att han på ett bekvämt sätt ville ta sig över sjön, så kunde han väl lika gärna ha flugit?! Det hade varken varit lättare eller svårare. Om berättelsen hade stått i den grekiska eller nordiska mytologin och handlat om Prometeus eller Loke, hade väl ingen höjt på ögonbrynen, men Jesus, vad gör han i denna berättelse.
Vad svaret på den frågan än är, så kan vi vara säkra på att det inte var för att skapa troshinder för oss i alla fall.

När vi kommer in i berättelsen, så har Jesus fått reda på att Johannes döparen blivit halshuggen. Jesus sökte ensamheten, men folket trängde sig på. Mycket folk samlas, och just då sker ett av brödundren. Tusentals människor får mat genom ett under, genom hans händer!
Då först, när han skickat iväg folket och lärjungarna. Då, äntligen kommer Jesus undan, in i ensamheten uppe på berget. Han kan samla tankarna och be. Han behövde det, han också. Guds son blev människa, som vi. Hans vilkor var de samma som för oss. Han stod inte över det mänskliga. Pressen av människors förväntningar och sorgen över Johannes. Inte ens för Jesus var det möjligt att alltid finnas till hands. Han behövde ensamheten.
Vi kan ana att natten inte var en natt av frid. Frestaren var där, liksom i öknen när han blivit döpt av Johanes. Johannes var död, men frestelsen levde. Samma röst som då: "Inte skall du behöva gå samma väg som Johannes. Han gjorde inga stenar till bröd, men du gjorde. Ja nu gjorde du det i alla fall, det jag sa åt dig att göra. Stenarna till bröd. En brödmessias, en sådan folket längtar efter. Känn medvinden! Du är uppburen. Bli den de längtar efter. Inte ska du behöva sluta som Johannes. Det är så onödigt. Folket hyllar dig ju.
Inte vill väl Gud se dig död. Du är ju hans utvalde.
Så, se ut över gallileén, din hembygd. Snart ljusnar det. Det ska bli ditt. De ska ta emot dig. Du kan ju ge dem bröd! Och bota deras sjuka. Du har ju alla förutsättningar!" Frestaren var sig lik.
Men inte heller denna natt rår frestaren på honom: "Fader, ske din vilja! Inte som jag vill, utan som du vill!"
Då viker natten. Vågorna blir fast mark. Inget ska hindra honom. Han ska ge sitt liv för människorna som kämpar med vågorna, med rädslan, med döden. Han är inte annorlunda än de. Han vet vad det betyder att förlora fotfästet. Att sjunka. Att välja den lätta vägen. Han hade kämpat, ensam. Han hade segrat. Han hade accepterat. Också vid detta vägval valt Guds väg, den som går till korset och till graven. Brödet han bröt och delade ut var hans egen kropp. Något annat bröd skulle han aldrig ha att ge. Min kropp för er utgiven.
Därför gick han gick till lärjungarna denna uppståndelsemorgon, till dem som kämpade med vågorna och motvinden och mörkret och dimman där ute. Det är till oss han kommer med gryningsljuset. Han går på vågorna som rullar över vårt hav av rädsla av ensamhet. Och han bjuder oss att - med honom - gå på vår egen fruktans vågor och förtvivlans vatten. Och det bär! Ja det bär verkligen!
Men också vi kommer att tvivla, kommer att sjunka ner i det svarta, kalla. Men vi ska inte drunkna. Han räcker oss handen och drar oss upp ur missmodets och tvivlets, och den bristande tilltrons vågor. Åter och åter drar han upp oss.
Han övervann ångesten och maktbegäret, bekvämligheten och missmodet. Det gungande havet blev fast mark under hans fötter och han kommer till oss med samma hälsning som till dem: "Var vid gott mod. Frukta inte. Det är Jag". Amen.

Meditation 4 e trett 3-99 i Floda kyrka.
Jesus skickade hem folket, och befalde lärjungarna att fara över sjön.
Jesus behövde stillhet. Behövde be. Han hade gjort ett under som imponerade. Mättat många med bara några få bröd och fiskar. Kanske han behövde ensamheten för att inte tappa bort sig själv. När det går bra, när man blir uppskattad, då är eftertanken nödvändig. Annars kan man förlora sin själ. Högmod kan gro och sluka en människa. Eller man börjar fråga efter människors vilja mer än efter Guds vilja. Stillhet. Ensamhet. Det är nödvändigt.
Ute på sjön, i båten, var en annan ensamhet. Kanske hade de suttit i båten och talat om vad de varit med om. Om brödundret. Glatt sig över att de var utvalda att vara Jesus, brödkungens, närmaste. Eller också var de tysta, tagna av vad de varit med om utan att kunna sätta ord på det. En kuslighet man kan känna när man inte förstår vad man varit med om. Tro och tvivel om vartannat.
Fram på morgonen får de syn på honom. Vem är du Herre! Är det Du? De tvivlade och tänkte: en vålnad. Men det är han. Den som gör det omöjliga. Låt mig komma till dig. Inte vattnet, inte döden, inte vad som är möjligt eller omöjligt. Kristus! jag går till Kristus. Inget får hindra. Men tvivlet kommer. Jag sjunker. Min blick är inte längre på Jesus utan på vattnet. Det omöjliga. Allt det som räcker mig över huvudet och dränker mig. Jag ser dig inte Jesus längre. Herre var är du.
Men han ser mig. Medan mörkret fångar mig drar han mig till sig.
Inför honom som älskar mig faller jag ner. Tillber. Min herre och min Gud. Du som räddar mig ur den ensamheten ur vilken jag inte själv kan ta mig upp, dig vill jag tacka. Till dig vill jag vända hela mitt hjärta och min håg. Låt mig följa dig upp på bergets ensamhet. Guds berg. Nära dig. Då får mitt hjärta frid. Hjälp mig upp Herre till dig, så att jag inte drunknar i mina bekymmer eller går vilse i alla måsten. Kom till oss när gryningen bräcker. Kom Jesus. Kom.

• Orgel
•Välk.
•275 Led milda ljus
•Överlåtelsebön
•Taizé 51 Känn ingen oro
•Matt 14:22-33
• utläggn, bön
•277 Så tag nu mina händer
•Ljuständning
•Orgel
•Tystnad
• Taizé 47 Min själ får vila ut.
•Fader vår, väls.
•185:1-3
•Postl

Septuagesima. 1 årg. 970126 Grängesberg
Nåd och tjänst. Också denna söndag handlar om vårt människovärde inför Gud. När vi hör Jesu lineklse, så kanske vi upplever att den är orättvis. Särskilt om vi lyssnar på den som en berättelse och bortser från att det är en liknelse. Här hade somliga slitit hela dagen. Andra bara en timme, men lönen den var den samma. Lika lön för olika arbete. Dessutom delas de orättvisa lönerna ut så att alla ser orättvisan. Det liknar en provokation från en arbetsgivare som vill härska genom att söndara. Vad är det fråga om? Vad handlar berättelsen om egentligen?
Det är nog inte om lönesättning den handlar. Åtminstone inte om det vanliga livets lönesättningar. "Med himmelriket är det som när en jordägare gick ut för att leja arbetare". Det handlar om Guds rike. (Himmelriket kallar Matteus det eftersom han inte i onödan vill skriva ut ordet Gud). "Guds rike" det är "Guds kärleks rike". Den dolda underström som går genom mänskligheten och genom skapelsen, genom vilken Gud med kärlek och upprättelse ger det sanna livet en möjlighet och driver rädsla och hat och girighet på flykten.
Men vad har nu denna orättvisa lönebetalning att göra med Guds rike? Vad står egentligen denaren, peningsumman de får, för i liknelsen?
Jo, den står som symbol för människans värde och för Guds kärlek. Somliga får en lång dag och kan göra myket för Guds rike. Andra har kommit inom hörhåll senare, men alla är vi lika älskade. Det är inte så att Gud räknar efter vår förtjänst. Guds rikes värderingar är annorlunda än den vi är vana vid. Det finns inga diriktörer i Guds rike, som förtjänar mer av Guds kärlek än andra. Guds kärlek till oss blir inte större och inte mindre på grund av vad vi gör eller vilka vi är. För Guds kärlek har det ingen betydelse om vi skulle vara t.ex en from och klok biskop eller påve, eller om vi skulle ge en stor förmögenhet till Lutherhjälpen, - eller om vi bara är de enkla människor, som med bara våra små resurser gör det lilla vi kan i Guds kärleksrike just där vi själva är. I vår vardag.
Men är det verkligen rimligt att det inte görs skillnad. Finns det i så fall ö.h.t. någon anledning för oss att kämpa om vi ändå får samma lön till sist, som de som suttit med armarna i kors.
Jo jag tror faktiskt det. För det vi människor längtar efter är väl ändå inte i första hand belöningar, utan efter att vara älskade och sedda. Att vara någon för någon. Och det är om detta Guds rike handlar: Om att vara älskad och sedd av Gud. En förekommande nåd, en kärlek som finns före allt annat. En grundläggande bekräftelse från Gud. "Du finns". "Jag finns", "Vi finns". Därför att Gud vill det.
Detta är våra livs grundläggande förutsättning och mål. Guds hela kärlek, och den kan aldrig bli varken större eller mindre. Vad som än händer. Vad vi än gör. Hur vi än sliter, eller hur vi än gör bort oss i livet och kommer vilse. Den grundläggande kärleken är oomkullrunkelig.
Att arbeta i Guds rike, det är inte en fråga om lönearbete. Det handlar istället mera om att vara sann människa. Om att leva i relation till Gud genom bön och inre stillhet, och om att leva så i förhållande till sina medmänniskor och till skapelsen som Gud vill. Arbetet i Guds rike är en fråga om att i vardagens möten och samvaro med människor sträva efter det som står i samklang med Guds kärleks vilja.
Somliga kan tycka sig göra en större instas för sin nästa än andra. Andra bland oss kan tycka att vi är ganska dåliga gudsrikesarbetare. Men vi ska göra vårt bästa. Inte för att det inverkar på lönen. Till den lön som är hela Guds kärlek kan ingenting ytterligare läggas. Men vi gör vårt bästa för kärlekens skull. Den är vår drivkraft. Och måtte den kärleken driva bort avundsjukan och vår mänskaliga svaghet att jämföra oss. Avundsjukan hör inte hemma i Guds rike.
Var och en har vi att göra vår instas för det som är rätt och gott för att Guds kärleks rike ska bli förverkligat genom oss och i oss. Och vi gör det i enlighet med den förmåga som givits oss, och för att den Gud, av vars kärlek vi lever, vill det.

ing 176:1-4 Din klara sol går åter opp
grad 86:1-5 O Guds kärlek, dina höjder

e pred 581:1-4 Kristus, hjälten, han allena
slut 291:1-3 Sänd av himlens sol en strimma

Septuagesima 2 årg 12/2-95. Säfsnäs kyrka
Idag är det Septuagesima, Sjuttio dagar till Påsk. Lika många dagar som de år Israels folk var bortförda i fångenskap i babylonien. Vi börjar vår vandring mot lidandets men också befrielsens Jerusalem. Denna vandring är som vår livsvandring. Temat den första söndagen på denna vandring är Nåd och Tjänst. Och det temat skulle man ju kunna sätta för både vandringen till Jerusalem och för vårt livs vandring. Nåd och tjänst. I den ordningen. Inte tjänst och nåd. Nåden, d.v.s Guds gåva kommer först. Ingen har ju förtjänat att bli född. Guds gåva kommer alltid före. Innerst inne vet vi ju att allt det goda livet bjuder oss är oförtjänt. Om något av det vi har har blivit vårt därför att vi har vidtagit särskilda mått och steg, så är också förmågan att handla klokt, en gåva. Skulle vi ha förtjänat att vi får bo på en plats där vi inte behöver frukta krig och förföljelse? Att vi får äta oss mätta? Många av oss har familj och vänner att bry oss om och att glädja oss tillsammans med. Är det något vi förtjänat? Nej, också det är ju i grunden oförtjänt. Gud är alla goda gåvors givare. Dem kan vi aldrig förtjäna. De bara finns där.
Jesus sa: "När ni har gjort allt som åligger er, skall ni säga: ’Vi är bara odugliga tjänare. Vi har bara gjort det vi är skyldiga att göra.’" Vem blir inspirerad av en sådan jantelag? Oduglig tjänare.
Men kanske är det inte oduglig som är det viktigaste ordet, utan tjänare. Tjänare: Också det ordet kan vara negativt. Förtryck, godtycke, orättvisa. Den ena människan kräver av den andra att hon ska underordna sig och vara lydig och ge upp sitt eget. Sådant reagerar vi emot. Men om det handlar om människans förhållande till Gud, blir det annorlunda. Att vara Guds tjänare är ett förtroende. Ofta betonas att Gud möter våra behov. Att Gud hör våra böner. Ett fågelungsperspektiv. Ingenting ska vi göra, bara ropa på mat och ligga stilla i boet tills Gud möter vår hunger.
Det kan lätt bli ett förlamande perspektivet. Jag har inget. Jag är inget. Jag kan inget utom att vänta på vad Gud har att ge. Det ger inte utrymme för växande. Förkvävd av nåd.
Men Guds nåd kväver inte. Gud har inte skapat oss till att vara passiva fågelungar livet igenom. Han vill att vi ska vara hans tjänare. Inte för att förtjäna något utav allt det goda vi fått, men därför att Gud behöver oss. Och det är också det en gåva. Att vara behövd. Gud behöver oss. Att Gud är centrum och vi hans tjänare, inte för att förtjäna nåden utan därför att tjänsten är glädje. Jag duger. Och Guds gåvor, som jag fått, duger. De duger också att ges vidare. Vi har fått. Därför kan vi ge. Att tjäna Gud är att tjäna honom i hans skapelse, men det är också att vända sig till honom i tillbedjan och lovsång. Låt oss därför stå upp och stämma in i kyrkans bekännelse:

Septuagesima 3-99 predikan(dop) Björbo Lillkyrka Nåd och tjänst.
Den text vi hörde är fortsättningen på berättelsen om Jesu möte med den rike ynglingen. Han som stäldes inför valet mellan sin rikedom och Jesu rike.
När Jesus lyfter fram kravet. Kravet på helhjärtenhet, kravet på att lämna, då går han, och lärjungarna ryggar tillbaka. Vem kan då bli frälst? - Det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. (Men för Gud är ingenting omöjligt.) Och så kommer det trevande försöket från Petrus, men vi har ju lämnat allt, vad ska vi få för lön?
Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller eller far eller mor eller åkrar skall få hundrafallt igen och ärva evigt liv.
När man som förälder läser eller hör det svaret, är det lätt att stöta sig. En förälder till små barn får inte lämna dem. Det är en plikt att värna och skydda dem. Ingen småbarnsförälder har väl rätt att säga: jag har inte tid med dig längre, jag måste lämna dig för något som är viktigare. Om det är det Jesus menar, så begriper jag inte att han kan har rätt.
Men nu står det inte småbarn, utan barn eller föräldrar eller bröder eller systrar. Det är kanske inte småbarn han menar, utan vuxna barn som klarar sig själva, och föräldrar som klarar sig själva och bröder och systrar som klarar sig själva men som alla kan göra anspråk på hur man ska leva sitt liv. Man måste lyda Gud mer än människor. Eller också handlar det om barn man längtar efter, men som man kanske måste avstå från. Eller om kärlek från en annan. Hur ska Guds vilja och rike förverkligas i mitt liv. Det är en avgörande viktig fråga. Vilken är min väg i Guds rike. När man vet det, gå den, inte för sin egen skull utan för Guds skull, eller för den som är beroende av en. (- det ni gjort mot en av dessa mina minsta, det her ni gjort mot mig.)
Erfarenheten i den första tidens kyrka var att livet tillsamman med Jesus ofta var ett i yttre avseende mycket otryggt liv. Att vara Jesu lärjunge var ofta inte förenligt med att vara ansvarig för barn och familj. Därav det idealet att hellre avstå, för att slippa hamna i det omöjliga valet mellan förneka Jesus eller svika sitt barn.
Men egentligen handlar inte den här söndagen först och främst om att avstå för Guds skull. Temat är Nåd och tjänst. I den ordningen.
Nåden, inte förtjänsten är livets första utgångspunkt. Vi har inte valt att födas. Vi lever inte för att själva vill det. Vi är tillkomna därför att Gud ville det. Vi är skapelser av Guds kärlek, skapelser av nåd. Ytterst sett är vi till bara därför att Gud vill det. Guds kärlek finns före allt annat. Det är i det perspektivet som valet mellen Jesus och materiellt gott skall ses. Visst behöver vi mat och kläder och hus. Men inget sådant kan garantera livet. Och den stund kommer ju för oss alla när allt sådant blir fullkomligt betydelselöst. Då återstår bara livets grund. Därför måste vi ständigt se till att vi bygger våra liv på livets stabila grund: Guds kärlek som finns före allting annat och som består efter allting annat. Då kan vi också göra det som krävs av oss. Göra tjänst för livets skull. Och då kan vi glädja oss över det som hör livet till.
Idag ska vi få vara med om ett dop. (slutet av pred. skissas enl följande:)
• Gud är före, bekräftar tillhörigheten. Tillhörigheten finns före allting annat och den kan man aldrig gå ur.
• Jesus Kristus kallar dig att vara hans lärjunge. Inte bara en gång för alla utan för varje dag, så länge livet blir givet. Att fästa sina ögon vid Gud. Att söka hans närvaro. Att se sammanhangen. Kristi osynliga närvaro överallt och i alla. Öva sig att se livets helighet.

Septuagesima
ing 92 Kärlek av höjden värdes b
grad 581 Kristus, hjälten, han all
f dop 248 Tryggare kan ingen vara ä
e dop 69 Glad jag städse vill bekä
slut 247:1-4 Befall i Herrens händer

Sexuagesima 1998
Ord. Vad är det. Ord ord ord, bara ord. Det som inte är verkligt. Eller orden som blir ett tilltal. Levande ord som upprättar och ger mening. Ord som skapar mönster i tillvaron. Goda mönster. Eller ord som bryter ner. Som skapar motsättningar. Genom ord börjar människor kriga. De onda orden får människor att hata. Genom ord görs brodern till fiende. Ord är makt. Vi måste vara på vår vakt mot sådana ord, som bygger murar och som frammanar motsättningar mellan oss och de andra. Det finns döda ord. Ord som inte säger något. Det fins ord som dödar. Det är ord som fångar, men som när de fångat bryter ner och dödar. Krigspropaganda känner vi, men det är också mönster vi får del av varje dag. Medierna är fyllda av berättelser där samma mönster återkommer ständigt. Skildringar där någon är offer, någon är hjälte och någon är den som gjort fel. Vad som har hänt blir begripligt, men samtidigt blir de inblandade reducerade till rollfigurer. Ond eller god, drabbad eller skyldig. Och när man ser människor genom detta mönster, så är det inte länger möjligt att ifrågasätta. Ett offer får inte ifrågasättas. En förövare eller syndabock kan inte vara en av oss. Allra värst är det kanske när förövaren eller syndabocken görs till representant för en grupp. Då får en illgärning motivera avståndstagande inte bara mot förövaren utan mot alla dem han gjorts till representant för. Att uttrycka sympati för den gruppen blir det samma som att ta illgärningar i försvar. Det finns anledning att vara vaksam mot sådana ord. Det är ord som dödar.
Idag handlar det om de levande orden som ger liv. Ord kan ge liv. Det kan vara ord som gör att vi förstår tillvaron. Orden är som glasögon genom vilka vi ser tillvaron. Utan orden blir världen obegriplig. Ord kan göra så att vi ser att det finns ett sammanhang. Guds sammanhang. Att vi inte är utkastade ensamma i ett kallt universum. Att vi inte är övergivna.
I evangeliet idag skildras en situation då ord med liv har träffat människor. Jesus hade talat. De som var utsända för att gripa Jesus hade själva blivit gripna av hans ord. "Aldrig har någon talat som han." "Han måste vara en profet eller t.o.m Messias". De hade blivit träffade av levande ord. Men det levande ordet blev motsagt. Det ville bryta ner strukturer som låste människor, och som hindrade människor från att göra Guds vilja. Men somliga blev rädda. De hade sin trygghet i det som var. "Finns det någon i rådet som tror på honom? Den stora hopen, de som inte kan skrifterna, de är förtappade." Och när någon ifrågasätter blir han hånad: Är du också från Galileen? Ord som skydd. Jesus passar inte in. Hans ord blir utan mening, därför att de inte vill lyssna. Att lyssna kan vara farligt. De levande orden som vill befria, måste tystas.
Orden skapar mening och sammanhang. Kanske allting är skapat genom ord. Guds ord. Så tänker sig i alla fall 1 Mos’ författare. Gud sade .... och det blev. Orden är en bild av hur Gud är. Språket är ett av uttrycken för att vi är skapade till Guds avbild. Orden är en av de största gåvorna vi fått, men de är också en av de ömtåligaste. Vi dödar med våra ord, med de ord vi fått för att upprätta och ge hopp åt varandra. Ordens gåva har gått söner. Men Gud ger inte upp. Inte heller ordens gåva ger Gud upp. Gud vill göra den hel. Guds skapande ord gör han synligt ibland oss. Johannes skriver: I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud och ordet var Gud. I ordet var liv och livet var människornas ljus och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det... Och Ordet blev människa och det bodde ibland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin Fader."
Jesus inte bara talade levande ord, som kunde gripa dem som lyssnade till honom. Han är Guds skaparord verksammt ibland oss. Ett mönster som ger liv. Inte bara ord ord ord, utan en levande människa blev Guds Ord. Guds Son mitt ibland oss. Kristi osynliga närvaro är samtidigt Guds skapande ord, Ordet som ger liv.

Gud låt oss ta emot DET ordet.

Sexagesima 3 årg Grängesberg 1996-02-11
Orden, ordet, språket. Det finaste människan har. Ord bygger broar. Ord spänner valv. Ord håller tillvaron samman. Ord skapar mönster av mening. Ord är gemenskap.
Och Ordet var människornas ljus.
I ordet blir verklighet till. Från kaos till ordning.
Gud sade och det vart. Skapelsens ord. Livets ord.
Och orden blev våra. Guds avbild, med skapande ord ur våra munnar och i våra hjärtan.

Orden, språket är en av de aldra största gåvor Gud givit oss människor. Med språket kan vi gripa om tillvaron och skapa mönster i den. En världsvid gemenskap, genom ord. Idéer förmedlas från generation till generation och från värdsdel till världsdel. Genom språket kan tanken utforska tillvarons innersta. Med våra ord når vi nästan till Gud. Levande ord som skapar livsrum. Ord som ger liv.
Men också orden går sönder. Guds goda gåva, ordens stora gåva, som vi fått att förvalta, den förvrängs, perverteras, blir djävulskt. Av de goda orden, blir ord som dödar. Krigets ord, hatets ord, misstrons ord. Skuldbeläggelsens ord. Ord bygger murar mellan människor. Ord släcker livsmod. Ord hindrar försoning och gemenskap. Så är det i Bosnien, på Nordirland, i Mellanöstern, och i våra hjärtan.
Varför blir det så? Varför möter de goda orden sådant motstånd? Varför blir det levande ordet, Guds skapande och upprättande ord, som vi längtar efter, hindrat och tillbakaslaget? Varför denna brottning mellan Guds goda, levande ord och de döda orden som förstör?
Kanske är det inte så konstigt. Det levande ordet vill öppna vägar, se vidare, rasera murar. Få oss att se längre. Men vill vi få våra murar raserade? Vill vi se längre? Det kräver så mycket mod. Om vårt livsmönster är snävt och om vi har murar omkring oss, så är dessa byggda av ord - av tankar, värderingar - som vi fått av människor som betyder mycket för oss. Det är deras röster hör vi inom oss. Föräldrar, arbetskamrater, ens make eller maka. Att tänka om är på något sätt att svika dem. Vi har ju kommit överens om att det är så här vi tycker, även om vi aldrig sagt det. Att ändra uppfattning och betraktelsesätt är skamligt. Man kan inte riktigt lita på en som gör så.
Och gör jag det ändå kan jag inte ens vara säker på att jag får frid i mitt eget sinne. Kanske blir det kaos, så att jag inte längre förstår tillvaron. Ordväven trasas sönder, och någon ny blir inte till utan så mycket hårt arbete. - Bättre är då med döda ord. De låter mig vara ifred. Eller?

Vi hörde i evangeliet en del av en ordväxling mellan Jesus och några av hans åhörare. Jesus når inte fram med sina ord Åhörarna är inte beredda att ta in något nytt. Inte är beredda att lyssna. De sätter upp en mur av ord. En generalisering och en etikett, som gör att de inte behöver lyssna. "Har vi inte rätt när vi säger att du är samarier och att du är besatt". En effektiv mur: Har vi inte rätt när vi säger: ...
På honom behöver man inte lyssna. Han är ju en så´n där. Och dessutom är han besatt. Galen.
- Ni vill inte lyssna därför att ni inte har Gud till fader! Vore Gud viktigare än gruppen vi tillhör, eller familjen. Då kunde Gud genom levande ord skapa oss till levande människor. Då spelar det ingen roll om någon, eller något i mig, säger: "Har vi inte rätt när vi säger att du är en vindflöjel och oppurtunist, en som man aldrig vet var man har" Då är det viktigaste att vi får vara med när Gud med levande ord vill befria och skapa livsrum för en helad mänsklighet. När han öppnar oss och gör oss till en del av mänskligheten, och när det goda ordmönstret gör oss Gudstillvända..Om vi längtar efter den befrielsen, då har vi Gud till fader. Då lyssnar vi till hans ord.

Guds ord är det levande, skapande och gränsöverskridande ordet, som skapar goda livsmönster. Om det ordet är det aldrig möjligt att en gång för alla fastslå: här är det eller där är det. Om levande ord skrivs ner i en bok, så kan det sedan visa sig att man i den boken ändå finner döda ord, eller t.o.m ord som dödar. Ord som är motsatsen till de levande ord, som en gång skrevs ned. Av befrielsens ord har blivit ord som binder och maktord som bygger begränsande strukturer. Därför kräver nedskrivna ord alltid eftertenksamhet och vishet, för att de åter skall bli levande och befriande.
Bibeln är värdefull, inte därför att alla ord i den är levande, utan därför att den vittnar för oss om Gud och om den i vilket hans levande ord tagit gestalt och blivit människa. Jesus Kristus. Han är det främsta uttrycket för Guds levande ord. Genom honom skapas livsrum, perspektiv, hopp och försoning. Sådant är Guds levande ord. Det ordets tjänare är vi kallade att vara.
Måtte Guds ord ha framgång i oss och ibland oss, så att våra ord blir ord till liv, till hopp, till förtroende och glädje. Då blir vi Guds avbild. Då har vi Gud till fader.
Amen.

Ing 373:1-3 Behåll oss vid ditt rena ord,
grad 377:1-5 Därför att Ordet bland oss
f pred 67:1-5 Som torra marken dricker
e pred 417:1-4 Låt nya tankar tolka Kristi
slut 237:1-4 Vår Gud är oss en väldig

Fastlagssöndag 3 årg. 14/2-99. Floda Hgm. Kärlekens väg.
Rädslan och kärleken är oförenliga. Det är en mångomvittnad erfarenhet. En rädd människa förlorar sin förmåga att se andras väl. Rädslan gör människan ogin, kontrollerande och självfixerad.
Fram till nu hade lärjungarna lärt att leva som mästaren lär: kärlek, praktisk omsorg om medmänniskan, Kärlek till Gud. Gud älskade dem. De hade blivit kallade. Vad kunde vara viktigare än det.
Men så såg de vart de var på väg. Med Jesus var de på väg rakt in i döden. Två saker i hans lära och liv gjorde honom omöjlig och anstötlig bland ganska många.
1. Han antydde att han var Guds son. Att han hade en unik sändning. Han gjorde anspråk på att vara Guds representant på ett absolut sätt. Att avvisa honom är att avvisa Gud. Det gjorde honom omöjlig för många.
2. Han blev framförallt omöjlig därför att han beblandade sig och bröt ner gränser. Att han i längden inte skulle kunna tålas var egentligen uppenbart. Kanske lärjungarna hade hört hur det talades om honom. Han är otäck. Han förråder sitt folk och hånar samhällets ordning. I Guds namn, dessutom. Och värst är att folk lyssnar. Han får folk med sig. Är det ingen skillnad på hederliga och ohederliga? - "Det finns ju faktiskt människor som har förtjänat att stå utanför hederliga människors och Guds gemenskap. Och det finns faktiskt ett folk som av Gud givits detta land. Men den där Jesus uppviglar folk så att de glömmer sin tillhörighet. Han anser tydligen att brottslingar, folkförädare, horor, landsstrykare, okupationssoldater har samma rätt till vårt land och vår religion som vi. Och han praktiserar sina anstötligheter, och han lär andra att förakta Guds lag. Ja det ginge väl an om han nöjde sig med en filosofisk princip om alla människors lika värde, men det gör han inte. Han äter och dricker med dem. Han lyssnar på dem. Inser han inte att hans lära skulle bli slutet för vårt folk, vårt språk, våra traditioner. Alltihop. För detta som våra fäder lidit och dött. Och folket, de okunniga, springer efter. Han inser inte. Eller är det det han gör? Får väl tro att det finns några rättrådiga karlar i Jerusalem, som kan få tyst på honom.
De som följde honom, visste hur man tänkte om honom bland dem som hade makt. De insåg vad som höll på att hända och de blev rädda. Vi är på väg upp mot Jerusalem. Offerstaden. Lammet skall offras, i år som alla år. Vem är lammet, eller är det någon mer som ska dödas i år?
Det får inte ske! Kanske det bara är en skenmanöver för att Guds rike ska bli tydligare. Just som de svarta molnen är som hotfullast skall Gud uppenbaras, och dessa som inte förstår vem Jesus är, de ska stå där med skam på darrande ben. Då blir det deras tur. -"Herre, låt oss, när du kommer med ditt rike, få sitta en till höger och en till vänster om dig." De vill hellre tänka på seger än på nederlag och lidande.
- Jag lovar er inget annat än att ni också ska få gå den väg jag går, tillsammans med mig.
Guds rike är inte ett rike där de största är de som sitter på troner av guld och elfenben. Guds rike är kärlekens rike, och kärleken har ingen annan makt än att ge sig själv. Om den tar sig andra verktyg. Om den försöker tvinga och hota, så förlorar den sig själv.
Guds makt över människor, kärlekens makt, är förvillande lik vanmakten. Gud blir människa. Han talar om kärlek. Han visar kärlek, med ord och i hur han möter andra. Inte ens när han står inför döden sviker han kärleken. Han spikas upp därför att han orubbligt håller fast vid den.
Från korset vädjar till oss att följa hans väg. Han lockar inte med några förmåner. Inga belöningar utfäster han. "Vem som skall sitta till höger och till vänster om mig, står inte i min makt att bestämma". Det handlar om något mycket viktigare än om lön och förtjänst. Det handlar om ifall våra liv ska vara infogade i Guds kärlek, eller om vi ska leva ensamma. (Den som vinner sitt liv ska förlora det, men den som förlorar det för min skull, för kärlekes skull, ska vinna det.)
Kan ni döpas med det dop jag döps med och kan ni dricka den kalk jag dricker? Han menar väl först och främst: Kan ni gå igenom det lidande som jag ska gå igenom. Att bli utstött, övergiven, misshandlad. Kan ni stå fasta vid att Gud älskar alla människor lika. Att alla människor, också i det praktiska livet, har samma värde, och att Gud är den ende som människan obetingat kan lyda.
Men när Jesus talar om dop och kalk, så kanske han också antyder sin närvaro genom dopet och nattvarden. Om Guds kärlek ska kunna förverkligas i våra liv, så måste Guds kärleks närvaro uppfylla oss. Gud måste övervinna rädslan i oss, eftersom det är den som är kärlekens största hinder. I nattvarden kommer han oss nära. Så nära att han blir livet i våra liv. Han viskar oss sin kärlek, så att rädslan viker, och vi kan våga lämna våra liv i Guds händer. I kärlekens händer.

ing 135 Se, vi går upp till Jerus
grad 442 Han gick den svåra vägen
e.pred 145 När världens Frälsare jag
off 453 O du som för vår frälsnin
slut 438 Du som i alltets mitt har



Åter till predikoförteckningen