Björbo i augusti 2000
Torbjörn Axelson

Floda Kyrka är tvåskeppig, av rektangulär grundplan samt har torn vid västgaveln och vid östgaveln sakristia, vilkens norra mur går i flykt med kyrkans norra långmur. Sitt nuvarande utseende erhöll kyrkan i huvudsak under 1700-talet. I den samma ingå emellertid delar av en äldre kyrka, nämligen partier av syd- och västmurarna, vilka även äro betydligt tjockare än övriga murar.
I anslutning till restaureringsarbetena har det varit möjligt att utföra närmare undersökningar angående den äldre kyrkans plan och utseende, varjämte dessa iakttagelser även kunnat göras beträffande byggnadshistorien under 1700-talet, vilka iakttagelser komplettera de i kyrkans arkiv befintliga uppgifterna härom.
Vid undertecknads ankomst pågingo i kyrkan schaktningsarbeten i och för framdragning av värmeledningsrör. För detta ändamål var golvet på vissa områden uppbrutet och schakt av omkring en meters bredd upptagna utmed norra och södra långväggarna.

Kyrkans nuvarande golv är av trä, lagt på ett underlag av cement. Under cementen har legat ett äldre trägolv, synligt på flera ställen i schakten på såväl norra som södra sidan. Enligt inventariet 1825 inlades år 1819 i gångarna, koret och sakristian nytt golv av dubbelbräder "i stället för de då aldeles förlorade stengålfvet". Detta stengolv uppgives i ett 1700-talsinventarium vara lagt dels med tegel, dels med gråsten. En obetydlig rest av ett äldre tegelgolv anträffades i södra schaktet, nära invid södra väggens andra väggpelare från öster räknat, lagt av ej fullt kvadratiska plattor, format 22 x 18 x 7,5 cm. Foto 1. Djup under nuvarande golv omkr. 30 cm. På samma djup under nuvarande golv anträffades efter golvuppbrytning i norra skeppet, i närheten av kaminen rester av ett golv av gråstenshällar. Foto 2.

foto 1. Rest av äldre tegelgolv invid den gamla östmuren (från väster).

foto 2. Rest av äldre gråstensgolv, beläget inom området för den gamla sakristian. (från nordost).

foto 3. Grunden till den äldre östmuren. Från nordväst.

Invid andra väggpelaren från öster skar södra schaktet kyrkans äldre östmur, vilken här var något sönderbruten. Den var lagd av kullersten utan bruk (foto 3.). Det översta skiftet på murens västsida, vilket var något indraget och utvisade en slätare utsida, företedde däremot murbruksrester. Undergrunden utgjordes på västsidan av 3 à 4 gråstensskift, på östsidan återstodo däremot blott ett par. Avståndet från nuvarande golv till översta skiftet omkr 13 cm., från golvet till sandbotten, varpå muren vilar omkring 145 cm. Grundens bredd omkr. 240 cm. Genom känning kunde muren följas ett stycke åt norr. Någon anledning att antaga att kyrkan tidigare haft särskilt smalare kor finns icke. - Under arbetets gång upptogs ett schakt utmed kyrkans nuvarande östra vägg. Några rester av äldre grundmurar anträffades därvid icke.

foto 4. Hörnet mellan gamla långmuren och västra sakrestimuren (sakristimuren t.h. på fotot).

Ungefär vid mitten av det utmed kyrkans norra vägg upptagna schaktet blottades utsidan av norra grundmuren till den medeltida sakristian, lagd av gråsten utan bruk, samt bevarad till en höjd av omkring 125 cm. Yttre längd omkring 4,75 meter, tjockleken omkr. 1 meter. - För att finna kyrkans äldre nordmur samt om möjligt även hörnet mellan densamma och sakristian upptogs slutligen ett schakt mitt emellan de båda mittpelarna. Härvid blottades även, utom redan omnämnda gråstensgolv, dels grunden till nordmuren dels ett stycke av sakristians västra mur, således inre hörnet mellan långmur och sakristia. Murarna ligga i förband. (Foto 4.) Sakristian har alltså varit ursprunglig.
I bottnen på nu nämnda schakt blottades ett skelett (synligt på foto 4), vilket syntes med bålen sträcka sig in under sakristians västra ur. Höftbenen, korsryggen, enstaka ryggkotor samt en del fingerben framplockades under muren (händerna troligen böjda över bålen). Tyvärr medhanns ej någon fullständigare undersökning. Skelettet måste emellertid med all sannolikhet ha legat på platsen då kyrkan uppfördes. Man torde sålunda kunna antagas att den nuvarande stenkyrkan icke är den äldsta på platsen.
Inom området för den gamla sakristian påträffades även ribbtegel av vanlig medeltida typ med avfasade kanter. Såsom av planen (ritning 1) framgår, torde de båda mittpelarna i huvudsak vila på grunden till den gamla nordmuren. På västra gavelväggen synas i hörnet mellan västväggen och den omedelbart norr om västingången befintliga väggpelaren, på den plats, där den gamla nordmuren sannolikt träffat västgaveln, några utskjutande gråstenar (se planen). Väggen närmast norr om ovannämnda pelare visade sig sedan putsen borthuggits bestå av gråsten samt tegel av olika format, inmurat på högkant.

Sammanställas resultaten av de gjorda undersökningarna framgår, att den äldre kyrkan varit av rektangulär grundplan med ursprunglig, mycket liten sakristia i norr samt alltjämt bevarad ingång i sydväst. Själva kyrkans murar ha varit av betydande tjocklek. Märk skillnaden mot sakristian! Måtten ha varit följande: Kyrkans inre längd omkring 13 meter, dess bredd omkring sju meter. Sakristians inre längd ej fullt 3 1/2 meter och dess bredd inemot tre meter.

Ännu en gråstensmur, ytterst ojämn och oregelbunden iaktogs, vilken följde utefter södra schaktets norra sida. Någon närmare undersökning av densamma var av flera skäl tyvärr icke möjlig att företaga. Den har emellertid sannolikt tjänat som någon slags underpallning. I och för sig vore det annars frestande att i densamma se grundmuren till en äldre träkyrka. Frågan torde tills vidare få lämnas öppen.
I södra schaktet syntes för övrigt på c:a en halv meters djup under golvet multnade rester av ett äldre bjälklag, med bjälkar gående i såväl nordsydlig som östvästlig riktning, angivande, att kyrkan sannolikt haft ett golv beläget på ännu djupare nivå än ovan nämnda. Tydliga brandspår märktes omedelbart ovan gråstensmuren.

Vid bortknackning av puts på kyrkans väggar anträffades spår av kalkmålningar på södra väggen av mellersta travén (= den äldre kyrkans kortravé). (Se ritning). Av målningarna, vilka starkt skadats vid tidigare överkalkning, återstodo endast otydliga fragment, dock tillräckliga för att giva en antydan om dekorationens allmänna disposition. Målningarna härstamma från nyare tid.
Närmast intill pelaren, vilken avgränsar ifrågavarande travé mot väster löper ett enfärgat, mörkblott lodrätt band. Intill detta ett annat lodband, ornerat med uppåtvända vinkelspetsar i mörkblå färg. I höjd med fönstrets överkant synas fyra horisontala band över varandra, varav det översta är försett med liknande, åt vänster riktade vinkelspetsar. De tre övriga horisontalbanden äro försedda med i det närmaste utplånad text i latinska bokstavstyper, även dessa dragna i i blå färg: H(+)ANSS(?). Längre ned på väggen ytterligare horisontalband. Dekoren på fältet mellan ifrågavarande lod- och horisontalband och fönstret hade så gott som helt utplånats. Att döma av ett otydligt fragment har den möjligen utgjorts av växtmotiv.
Öster om travéns fönster utgöres målningen av ett mörkblått fält, på vilket strötts små, med enkla korsade streck i vitt uppdragna stjärnor. I jämnhöjd med fönstrets överkant synes även här horisontala band med bokstäver, vilka dock voro oläsliga. Spår av brunröd färg kunde även skönjas på detta väggparti. Strax öster om fönstret i nämnda travé, på omkr. 190 cm. höjd över golvet sitter en kraftig bjälke inmurad i väggen. Den stödes på undersidan av en omkring 75 cm. lång, kraftig bräda. Enligt en ännu gängse tradition inom församlingen, har denna bjälke fordom utgjort fäste för predikstolen. På det understa putslagret på de båda tegelstenar, vilka inkilats på ömse sidor om ovannämnda bjälke återfanns den mörkblå färgen med de vita stjärnorna, vilket ger vid handen att dekoren anbragts samtidigt med bjälkens inmurande. Det blå fältet kan tänkas hava utgjort någon slags omramning till predikstolen.
På grund av målningens otydliga skick samt i kyrkan uppresta byggnadsställningar var det icke möjligt fotografera dem. Att låta i sin helhet framtaga och konservera målningarna är med hänsyn till deras starkt skadade tillstånd icke gärna möjligt. Undersökning företogs för att utröna om målningar förekommo även annorstädes i kyrkan, dock med negativt resultat.

foto 5. Timrad grav. från väster

foto 6. Timrad grav. Sydvästra hörnet från väster

En myckenhet skelett anträffades vid schaktningsarbetena, i regel rubbade. En formlig bråte av ben (42 skallar) påträffades på ett ställe i södra schaktet, där de tydligen nedmyllats vid någon tidigare restaurering. Orörda jordgravar funnos emellertid omedelbart öster om den gamla östmuren, där tre skelett i något olika höjd lågo bredvid varandra.
Ett gravfynd av visst intresse gjordes slutligen i södra schaktet, omedelbart väster om den gamla grundmuren. På ett djup av något under en meter under nuvarande golv låg här en knuttimrad grav, uppförd av timmer av tämligen smått format. (foto 5, 6, 7) Den sträckte sig ett gott stycke in under cementgolvet och var på grund härav rätt svåråtkomlig. Storleken på den rektangulära graven var invändigt omkr. 230 x 157 x 65 (höjd) cm. Avståndet från gamla korgrunden till graven 77 cm., från gravens sydöstra hörn till sydväggen omkring 150 cm., från gravens sydvästra hörn till sydväggen omkring 140 cm. Sydvästra och nordvästra knutarna visade sig vara laxknutar, medan sydöstra hörnet var lagt i korsknut. Den nordöstra knuten kunde på grund av praktiska skäl ej åtkommas. Den olikartade knutningen beror möjligen på att gravens västra (möjligen även södra) vägg insatts vid någon reparation. För ett dylikt förhållande synas även den omständigheten tala, att gravens västra vägg var friskare än den östra, som ytterst lätt rasade vid beröring. Å bilagda ritning återgivas ett par detaljer av knutarna. På grund av stockarnas förmultning m.fl. skador voro detaljformerna svåra att iakttaga. Graven var fylld med jord, enstaka gråsten och tegel samt överst en del starkt multnade trärester.
Ungefär mitt i graven befann sig en något snett placerad kista av modernare typ med svängda sidor. [- - - ] På en träbit, sannolikt ett fragment av locket, syntes ännu spår av svart färg. Kistan, vilkens invändiga längd var 169 cm., största bredd 55 cm. samt bredd vid huvudända 36 cm. och vid fotändan 33 cm., innehöll ett spensligt skelett. [- - - ] Inga spår av svepning återstodo, ej heller gjordes några andra fynd, vilka kunde bidraga att närmare bestämma kistans ålder. Under kistan lågo vid huvud- och fotändarna grova kluvna timmerstockar, vilka väl använts som underlag för densamma.
På södra sidan av ifrågavarande kista, låg djupare ned ännu ett skelett, betydligt större och kraftigare än nyssnämnda (foto 9.). Av kistan återstod blott något av bottnen. Däremot hade här en del av likklädseln bevarats, nämligen fragment av ett omönstrat, tunt, gasaktigt siden av numera brun färg, med spår av sömmar och rynkningar.

foto 9. Graven med två skelett blottade

Rester av sammet påträffades liggande över huvudet. Ytterligare ett tredje skelett påträffades i graven, liggande på norra sidan av den först anträffade kistan och till största delen under densamma.
Slutligen är att anteckna ett fynd av ett silvermynt från 1600-talet (1 öre, Karl XI, 1672), vilket anträffades intill huvudet på skelett nr 2, men på ett sådant sätt, att det möjligen kan ha inkommit i graven utifrån genom nedrasad fyllning. Det upptäcktes nämligen först sedan en del av jordfyllningen, vilken häftat vid gravens innerväggar, rasat ned. Myntet kan därvid ha följt med. Något säkert dateringsmedel för graven utgör det sålunda icke. Andra skäl göra det emellertid icke osannolikt att detsamma härrör från 1600-talet. I varje fall torde den vara anlagd före 1724, då kyrkan utvidgades. I de nya delarna av kyrkan anträffades nämligen inga spår av dylika gravar.* Den översta kistan torde möjligen kunna dateras till 1700-talet (kistans form) - i varje fall icke äldre - de båda övriga äro äldre än denna (äldst torde norra skelettet vara). Gravens innehåll synes alltså närmast hänvisa till tiden omkring 1700 eller något dessförinnan såsom ursprungstid för densamma. I kyrkans handlingar omtalas för övrigt under 1600- och 1700-talen flera gravar i kyrkan, däribland en prästgrav samt en grav för den inom orten bekante Cornelius Svinhufvud, död i slutet av 1600-talet (ang. denne se Karl Erik Forsslund: "Floda", i Med Dalälven från källorna till havet, del II, bok IX sid. 212).
Väster om ovannämnda grav, ännu ett stycke längre in under cementgolvet upptäcktes en timmerknut (korsknut sannolikt utgörande sydöstra hörnet av en liknande timrad grav. Dess översta stockvarv lågo i jämnhöjd med de understa stockarna i den först anträffade graven. Den lämnades helt orörd.
I södra schaktet, omkring åtta meter från västväggen och 120 cm. från södra väggen, anträffades slutligen, på ett djup av omkring en och en halv meter en smal läderrem. Vid grävningsarbetena blev remmen ituskuren av spaden. Intill remmen lågo flera skelettdelar - extremitetben, revben m.m. - vilka torde höra ihop med varandra.

De nu gjorda undersökningarna ha visat, att den nuvarande kyrkans närmaste föregångare på platsen haft enkel rektangulär grundplan med ursprunglig sakristia i norr. Av ett 1600-tals inventarium vet man dessutom att kyrkan haft vapenhus, vars ålder emellertid icke är känt. Såväl kyrkan som sakristian och vapenhuset ha varit välvda, kyrkorummet i varje fall sannolikt icke ursprungligt. Spår av utvidgningar, företagna före 1700-talets stora nybyggnad ha icke kunnat påvisas.
För kyrkans datering saknas fastare hållpunkter. Såväl planens form som den sydvästra portalen uppvisa dock närmast överensstämmelser med planer och portaler hos kyrkor, vilka i Gerda Boethius´ arbete De tegelornerade gråstenskyrkorna i Norra Svealand äro sammanförda under rubriken "Reaktionen mot gotiken" och av henne dateras till tiden från 1300-talets senare del till 1400-talets början.
En träkyrka, av obekant ålder och utseende, bör emellertid dessförinnan ha funnits på platsen. I litteraturen nämnes Floda kyrka första gången 1332. En i Diplomatarium Dalekarlicum intagen skrivelse rörande vissa förhållanden inom Floda socken är nämligen daterad "apud Ecclesiam Floda anno Domini MCCCXXXII".

1600-tals dopfunten av västerdalstyp

Ett inventeringsinstrument från 1695 ger oss upplysning om kyrkans utseende och inredning i slutet av 1600-talet (se bil.) Till komplettering av av det redan sagda må härur följande uppgifter anföras: Kyrkan hade tre stycken fönster. Golvet var av tegel. Koret säges vara med "snickarearbete vackert". Kyrkan ägde vidare två läktare, varav en nybyggd. Predikstolen var "vacker målad". (om dess plats jämför ovan). Bland inventarier av uppenbarligen äldre datum må särskilt nämnas en altartavla "gammal af sidan satt", en bokstol samt en biskopsstol. Dessutom fanns en dopfunt (ännu bevarad). Kyrkan upplystes av en enda ljuskrona. Åtminstone koret har varit smyckat av kalkmålningar.
Kyrkan omgavs av en bogårdsmur av sten. Till anläggningen hörde även en klockstapel, samt ett kyrkohärbärge. Klockstapeln kvarstod ända till 1797, då den i samband med tornets uppförande nedtogs.

Den lilla kyrkan räckte emellertid vid denna tid ej längre till för församlingens behov, varför frågan om en utvidgning diskuteras. Ett brev från dåvarande kyrkoherden i Floda, Sam. Elfvius, till Biskopen och Konsistoriales i Västerås, daterat den 26 aug. 1722, innehåller en belysande skildring av tillståndet i kyrkan:
"Ty oafsedt läktare äro gjorde öfver hela kyrkan, halfva högchoret alenast undantagit, och dessutom alle gångarne äro med folck upfylte" o.s.v. --"och det även nog besvärligit faller, att vår sacerstiga så liten är, att med största besvär 10 personer kunna få rum uti henne" osv.

År 1724 igångsattes utvidgningsarbetena, vilka delvis genomförda med bidrag av stiftkollekt, pågingo ända till 1737. Såsom byggmästare anlitades Murmästaren Olof Andersson med sina söner Anders och Lars samt Anders Larsson, alla sannolikt tillhörande den bekanta byggmästarefamiljen Romberg från Leksand (Henrik Cornell: 1700-talets landskyrkor i norra Sverige i "Gustavianskt", Studier kring den gustavianska tidens kulturhistoria tillägnade Sigurd Wallin på hans femtioårsdag. Sthlm 1932.)

Vid ombyggnaden bibehöllos endast syd- och västmurarna. Vapenhuset revs likaledes. Den nya planen blev en bred rektangel. Murarna gjordes något över en meter högre än den gamla kyrkans. Yttertaket är i senare tid omgjort, varför dess ursprungliga form är okänd. Möjligen ingår i den nuvarande takstolen detaljer från den äldre, vilken kunna giva någon upplysning om takets tidigare utseende. Uteslutet är ej att det varit brutet.

Ett karaktäristiskat utseende bör kyrkan framför allt ha erhållit genom sina fyra rundfönster, placerade två och två på öst och västgavlarna. Övriga fönster och dörröppningar torde - bortsett från senare detaljförändringar - ha överensstämt med de nuvarande. Exteriören var vitrappad. Å ritning har ett försök gjorts att återgiva denna ursprungliga plan. Nedanstående skiss torde kunna åskådliggöra uppbyggnaden.
I detta skick, med fullbordad exteriör, stod kyrkan färdig år 1732.

foto 10. Stötfog mellan långhus och sakristia på kyrkans nordsida.

Den gamla kyrkan revs ej i sin helhet förrän 1731. (räkenskaperna). Vad det alltså nu gällde var att utforma interiören (inklusive innertaket) samt att lösa den säkerligen viktiga sakristifrågan. Var sakristian enligt den ursprungliga planen tänkts placerad är ovisst. Den nuvarande sakristian vid kyrkans östra gavel uppfördes åren 1735-1737 (räkenskaperna) och ligger icke i förband med kyrkan. (Foto 10.) Den är av nästan kvadratisk plan samt invändigt täckt med platt brädtak. Vid densammas uppförande måste det norra rundfönstret på östgaveln muras igen. Det motsvarande södra rundfönstret bibehölls emellertid alltjämt, trots den störande brist på symmetri som härigenom uppstod. Som byggmästare tjänstgjorde fortfarande medlemmar av den Rombergska familjen (bl.a. Anders Olsson).
Den för kyrkorummets utseende betydelsefulla innertaksfrågan diskuterades bl.a. vid den generalvisitation i kyrkan, vilken den 16 Jan. 1732 förrättades av Biskopen Nicolaus Barchius. Det heter härom i protokollet:

Man har även bestämt sig för att följa biskopens råd. Valvet uppfördes 1734-35 (räkenskaperna). ( 1732 och 33 tycks arbetet ha stått stilla).
Under andra byggnadsperioden fullbordas även i huvudsak kyrkans inredning med bänkar, altardisk m.m. (räkenskaperna). Nämnda detaljer äro nu försvunna från kyrkan. 1737 brännes tegel till golvet. Ännu 1740 fattades emellertid åtskilliga viktiga förnödenheter. I ett brev till till Biskopen i Västerås den 22 febr. nämnda år klagar nämligen kyrkoherde Joh. Rabenius att "i stället för liuscronor hafva vi upsat klumpar af träd, i hvilka andre trästycken blifvit inbårade, vid hvilka liusen fästas".

Nedan skall en kort översikt lämnas över viktigare underhålls- eller förbättringsåtgärder, vilka kommit till utförande under 1700-talets senare del.

År 1746 börjar man "bygga en wacker läktare bak i kyrkan," vilken fullbordas 1751.

1751 upptages två stora rundbågiga fönster på västgaveln i st. f. de ursprungliga rundfönstren. De inre smygarna till dessa numera förändrade fönster, vilka blottat vid restaurering 1932 (markerade på ritning I:"c") utvisa att fönstren haft i huvudsak samma storlek som de nuvarande.

1771. Ny altartavla (själva tavlan utförd av målaren I. Swedin Berntsson, omramningen av V. Corporalen Knipe). - Efter anmärkning vid tvenne på varandra följande visitationer (1764 och 1770) borttogs det på östgaveln ännu befintliga rundfönstret med sin sexkantiga båge och ersattes med ett rundbågigt fönster av samma utseende som kyrkans övriga. Även det norr om altaret befintliga fönstret omgjordes i ana logi med de övriga.

1772. Omgjordes ett fönster.

1774. Ny predikstol (efter förebild av predikstolen i Grangärde kyrka; utfördes av soldaten Knipe). Nygjordes fönstret på södra sidan närmast läktaren "till karmar, bly och glas".

1781-1787 repareras kyrkan åter, varvid taket och takstolarna ombyggas (1781), "panelningen under taket" nygöres och gråmålas (1782) samt kyrkan rappas och vitlimmas ut och invändigt och förses med blågrå "fot". (1783-1787).

1787. I inventariet för nämnda år inhämtas dels att man beslutat måla läktare och bänkar i likhet med altare och predikstol, dels att predikstolen flyttas från sin gamla plats "vid främsta lösa pelaren, dit hwarest han nu sitter emellan altaret och sacristian" (jämför sockenstämmoprotokollen), dels slutligen att altaret ommurats samt för bättre symetris skull flyttas något längre från predikstolen.

1797 rives klockstapeln, nytt torn bygges samt sker omtäckning av spåntaket.

Rörande tornbygget finnas detaljerade uppgifter i handlingar i Riksarkivet och Byggnadsstyrelsen (bilaga). Ett kort sammandrag av dessa må här göras. Ritningar till nytt torn jämte kostnadsberäkning uppgjordes 1796 av Mur- och Byggmästaren Erik Sjöström samt insändes till Kungl. Maj:t för prövning. Dessa ritningar äro sannolikt identiska med tre stycken i Byggnadsstyrelsens arkiv förvarade ritningar av Floda kyrka, vilka med blyerts försetts med årtalet 1797. (foto 13-15). Av desamma framgår att man även planerade en utvidgning åt öster av själva kyrkan, varvid dess valvsystem skulle försvinna och den för oss välbekanta barockkyrkan sålunda förvandlas till en anläggning av mera nyklassisk typ. Förslaget godkändes emellertid icke i denna form utan omarbetades inom Överintendentsämbetet, sedan man från församlingen inhämtat, att endast tornbygget vore avsett att omedelbart utföras, medan utvidgningen "åt chorsidan" vore ämnad att komma till utförande först framdeles "när medel och utvägar därtill kunna gifwas". I överintendentsämbetets skrivelse till Kungl. Maj:t den 17/2 1797 med överlämnande av den nya ritningen framhålles, att enligt denna ritning "tornet", utan att orsaka någon rubbning i kyrkans nuvarande structur, kan uppdragas och enligt Ritningen så anläggas, at det framdeles om kyrkans utvidgande å södra sidan (!) företages, gifver åt hela Byggnaden den symetrie, som i den samma är oundgängelig". Härav framgår sålunda att man inom överintendentämbetet även tänkt sig möjligheten av en utvidgning åt söder. Ritningen förtjänar f.ö. en viss uppmärksamhet genom sina gotiserande stildrag. (foto 16)

Av dessa gotiserande tendenser synas emellertid ej ett spår i det färdiga tornet. Vid tornets uppförande måste de båda fönstren på västgaveln flyttas längre ut mot hörnen.

foto 13. Plan av kyrkan från 1796		foto 14. Förslag till utvidgning av år 1796.		foto 15. Förslag till nytt torn av år 1796.
		foto 16. Av Kungl.Maj:t fastställt förslag till tornbyggnad år 1797.

I. Träkyrka av obekant ålder och utseende.

II. Avlångfyrkantig gråstenskyrka med ursprunglig sakristia i norr. Vapenhus i sydväst. 1300-talets senare del till 1400-talets förra del. Vapenhuset troligen yngre. (ritning II)

III. Tvåskeppig rektangulär kyrka av centraliserad typ med sakristia på östra gaveln. 1724-37. (Ritning III och IV)

IV. Torn. 1797. (Ritning I)

Stockholm den 23 maj 1932
Per-Olof Westerlund

[Härefter följer avskrifter av åtskilliga arkivhandlingar, vilka uteslutits, samt foton, av vilka de flesta infogats i brödtexten, men några uteslutits, samt fyra stycken ritningar, av vilka tre återgives i bearbetad form på de följande sidorna.]