Dendrokronologi är för mig en ren hobby, och nyfikenhet är vad som driver mig. Jag åtar mig därför i princip inga uppdrag mot ersättning. I mån av tid daterar jag gärna om det finns någon slags frågeställning som jag tycker är tillräckligt intressant för att motivera arbetsinsatsen, och det behövs ofta inte så mycket för att intressera mig om lusten är den rätta! Timmerbyggnader i ursprunglig bonde- kyrk- eller brukskontext är ofta intressanta, liksom byggnader på hembygdsgårdar och timmerlador ute i markerna, hela eller raserade. Uppgrävda stockar, spår av flottning eller historiska vägar är också spännande. Byggnader på gårdar där genealogin är kartlagd, och man därför kan koppla byggnaders tillkomst med människornas livscykelomständigheter ger ytterligare motivation. Det bästa för att få mig på banan är alltså att presentera en intressant frågeställning. Prover som kommer mig tillhanda som bilder eller i fysisk form brukar jag försöka mäta upp och se om de går att datera, men för att åka någonstans krävs mer, och jag far för närvarande sällan bortom Gagnef, Vansbro och Ludvika kommunrån. Jag vill inte ta mig an några bostadshus från början av 1900-talet, särskilt inte om de är av återanvänt timmer av okänd proviniens (även det sena 1800-talets bostadshus är sällan intresseväckande). Uthus som isolerats och gjorts om till gäststugor inspirerar sällan. Inte heller vill jag åta mig potensiellt värdefulla musikinstrument eller antikviteter, men skulle det handla om att t.ex försöka avgöra om locket på en hembyggd fiol är av inhemsk eller importerad gran, kan jag vara övertalningsbar man kanske bara om jag känner till den som frågar! All dendrokronologi som syftar till att bedöma eller motivera någontings ekonomiska värde, håller jag mig bestämt borta ifrån.
Värdefullt referensmaterial är alltid av intresse – riktmärke: minst tre prov från samma kontext med minst ca 150 årsringar från mitten av 1800-talet eller tidigare om det kommer från Götaland utom Öland och Gotland, Svealand utom Dalarna och Stockholms skärgård, eller norrlandskusten eller grannländerna. Medeltid och äldre är dock intressant varhelst ifrån det kommer. Intressanta träslag är tall, gran och ek. Användbart referensmaterial försöker jag göra fritt tillgängligt för envar. Dateringsrapporter publiceras normalt på egen hemsida om resultaten är av något intresse.
För att en datering ska kunna göras behövs en tillräckligt lång serie med årsringar, på en tillräckligt välpreparerad yta. Om bra referensmaterial finns kan det ibland räcka med ca 70 årsringar för en datering, medan det vid mindre optimala förhållanden, eller där det saknas lokal referens, kan behövas mycket fler ringar och/eller flera samtida prover som först kan matchas med varandra till en s.k flytande kronologi som sedan förhoppningsvis kan dateras mot mer avlägsna referenskurvor. Det normala är att tvärsnitt av prov i form av sågade skivor eller borrprov slipas till mycket hög finnish (exempel) - det ska blänka om det från märg till yta! I vissa fall kan även flatsidor av välhyvlade/slipade brädor (endast barrträ) dateras, men det kräver en del tur. Blöta prover (vatten- eller kåddränkta) kan inte slipas, men ofta skäras så att de går att mäta med vass kniv. Själv tar jag vanligen prover med tillväxtborr (5 mm, tvåskärig) (exempel), men sådan provtagning har visat sig vara svår att utföra av den som inte övat mycket. Borrkärnorna ur torrt virke är mycket spröda och minsta misstag med förlorat eller felvänt fragment gör oftast hela provet värdelöst. Sågade skivor kan de flesta göra med gott resultat. Om man sågar med motorsåg kan det vara en idé att linda stocken med maskeringstape där man ska såga, så undviker man att den yttersta veden flisas sönder. Proverna bör vara minst 2 cm tjocka. Ska man själv slipa är det dock smart att göra sågsnittet med fogsvans. Den extra tid det tar har man mångfaldigt igen vid slipmaskinen! Slipning sker bäst med bandslip, och provet bör hållas så att bandet sliter utifrån och in, så att inte den yttersta ringen skadas. Det är ju den yttersta ringen som, om vankanten finns, kan ge trädets fällningsår, och är därmed den mest värdefulla ringen, samtidigt som de yttersta ringarna är de tunnaste och sprödaste, och därmed de mest ömtåliga. Slipning ska göras ner till välanvänt 120-gradigt papper, och ringarna i ytveden behöver kontrolleras med lupp innan scanning. Ofta behöver man fortsätta ner till ca 800-gradigt papper för hand – fortsätt slipa från yta mot märg! Scanning görs normalt i 2400 dpi, men 1200 kan räcka om virket inte är alltför tätvuxet. I dessa upplösningar skannas ofta bara vissa sektorer för att inte filstorlekarna ska bli ohanterliga. Jpeg-filer över 10 MB bör undvikas. Förutom att det tar lång tid och riskerar att ställa till det vid överföring, så har många scannerprogram (med Windows) en omfångsbegränsning som kan överskridas, särskilt om man scannar på höjden. Fotografering med digitalkamera kan ibland användas, när scanning av någon anledning inte är något alternativ. Man bör då låta en linjal ingå i motivet, för att möjliggöra kalibrering.
Kontakta mig gärna: , tel: 072-550 9146.
Torbjörn Axelson, april 2019