Den 21 juli 2010 begav jag mig tillsammans med Kent Olsson och Hans Larsson till området runt Ekfännsberget nordväst om Floda, för att undersöka två stockbåtar eller kabbekor som de kallas på flomål. Den första kabbekan vi besökte ligger i Ekfänns-Gyssjön, på ca 80 cm djup utanför båtplatsen nära sjöns utlopp i Björbergsån. Positionen är 60.53169, 14.66494. Bottnen är här väldigt lös med "lera" och dy i vilken man sjunker ner ett par decimeter när man vadar. Det fanns dock endast obetydliga slammängder över själva båten. Ekan som var kluven i flera delar, låg med aktern längst från land och saknade för. Vi märkte ut dess position, och drog den sedan försiktigt in till land. Där borrades med tillväxtborr ut tre borrkärnor, dels två prov genom botten i vad som bör ha varit trä nära den ursprungliga barkytan, och ett prov snett upp igenom aktern, för att få med så många äldre årsringar som möjligt. Virket verkade inte särskilt slitet, vilket kan bero på att bottnen här är mjuk, och att ekan därför inte slitits så mycket när den skjutits upp och ned på stranden, som den hade gjort om det varit grus- eller sandboten.
Bredden på båten är 70 cm, och "halva omkretsen", d.v.s mätt med måttband från ena sidan, i en båge under botten, till andra sidan är 88 cm. Inre djup "sittdjup" ganska nära aktern är ca 23 cm. Längden var 433 cm, men ursprungligen bör den ha varit något mer, eftersom fören saknas. Borrproven som togs genom botten är i torkat skick 6,5 cm respektive 9,5 cm, vilket ger en uppfattning om tjockleken på det sparade virket. Efter mätning och provtagning drog vi ut den igen och lade den tillbaka på dess ursprungliga plats.
Sedan proven torkats, monterats och slipats, mättes de upp och de visade sig innehålla användbara årsringar för perioden 1518-1763. De båda proven med yngsta ringarna hade yttersta ring från 1760 respektive 1764 (delvis bevarad). Eftersom virket tycks tämligen välbevarat, så har nog inte särskilt många ringar nötts bort. Kabbekan bör därför kunna antas vara tillverkad under andra delen av 1760-talet eller början av 1770-talet. Hur länge den kan varit i bruk har vi dock ingen aning om!
Resterna av den andra kabbekan ligger i nordvästra delen av Långtjärnen, på ca 50 centimeters djup några meter snett ut till vänster, utanför bryggan. Positionen är 60.539306, 14.63975. Båten är sönderbruten och i oordning och bottnen grusig och relativt fast. En knappt meterlång del av fören eller aktern – osäkert vilket – låg lös. Denna togs försiktigt till land och lyftes delvis över vattenytan, där totalt fem borrprov togs med 5 mm tillväxtborr. Bottnen på denna eka sluttade betydligt flackare på denna än på gyssjöekan, viket gör att jag misstänker att det kan vara fråga om fören snarare än aktern, men detta är mycket osäkert. Ytveden var tyvärr mycket anfrätt och uppluckrad. Borrprover togs dels på två ställen genom bottnen där det återstod så mycket av den anfrätta ytveden som möjligt, dels tre snett genom den sluttande fören, successivt allt närmare änden, för att få med så många äldre ringar i överlappande prov som möjligt.
Bredden är 60 cm, och "halva omkretsen" 78 cm. De båda proven tagna genom bottnen ca 5 cm i torkat skick. Det finns nog goda skäl att anta att den undersökta delen flyttats många gånger i samband med bad och lek, eftersom den ligger så lättillgänglig och med en lätthanterlig storlek som inbjuder till sådant.
Efter att proven preparerats och mätts upp visade det sig att de innehåller mätbara ringar för perioden 1399-1653. Yttersta ring i de två yngsta proven är från 1640 respektive 1653. I det senare består de 15 yttersta ringarna (8,5 mm) av mycket mjuk och murken ved. I det förra provet är de 4 yttersta ringarna i sådan ved. På grund av ytvedens dåliga skick är fällningsåret mycket svårbedömt, i synnerhet som splintvedsgränsen är otydlig (som så ofta i sjödränkt virke). Det som troligen är splintvedsgränsen, syns som en färgskiftning från ljusare "klarare" kärnved till lite mörkare "smutsigare" i den förmodade splintveden. Denna gräns ligger vid ca 1615 respektive 1619 i de båda proven. Om detta verkligen är splintvedsgränsen skulle fällningsåret mest sannolikt vara mellan 1655-1700 om det är 40 till 80 splintvedsringar, vilket är det vanligaste – mest troligt är tidpunkten för avverkningen i senare delen av detta intervall, eftersom ringarna är ganska tunna (ca 18/10mm). Inte heller i detta fall kan vi veta när ekan sista gången användes.
Korrelationsvärden/ttestvärden för båda stockarna är mycket övertygande mot lokala tallreferenser.
Denna
och andra dendrokronologiska studier av T. Axelson återfinns på
taxelson.se/dendro/obj/
