Några daterade objekt - Senaste uppdateringar / updates - Rapporter, geografiskt ordnade - rapporter på karta /reports on map - Om eventuella uppdrag


Dendrokronologi - några praktiska erfarenheter och tillvägagångssätt

av Torbjörn Axelson (maj 2011)


Jag har under snart tio år på hobbybasis sysslat med dendrokronologi. Mitt huvudintresse har var från början att genom dateringar av byggnader av olika slag bidra till det lokalhistoriska kunnandet, huvudsakligen i Floda, Grangärde och Säfsnäs socknar i Dalarna, samt på Öland. Med exakta dendrodateringar är det ofta möjligt att koppla byggnader från 1700- och 1800-talen till namngivna personer ur t.ex husförhörslängder och liknande. Efterhand har det dendrokronologiska intresset också utvidgats till en del metodologiska frågor.

Dendrokronologi är en dateringsmetod, som bygger på att träd under normala förhållanden (i de tempererade klimatzonerna) lägger på sig en ny årsring varje år. Årsringarnas bredd (och en del andra egenskaper) beror på hur gynnsamt vädret och andra förhållanden varit för trädet under varje enskilt år. Genom att mäta bredden på en lång serie ringar i ett träprov, får man värden för en lika lång serie av år - en kronologi. Variationerna i sådana kronologiska serier visar sig ofta vara möjliga att med full visshet datera mot andra serier från samma träslag och ungefär samma geografiska område. Händelser som trädet registrerat kan därför dateras till kalenderår, och om den skett under tillväxtsäsongen ibland på månaden när. Den vanligaste, och tydligaste händelsen, är att trädet dött, ofta genom att det fällts för att användas till något bygge. Om vi har ett antal prov med vankant (barkkant) bevarad, från t.ex ett hus, som alla har yttersta ring från t.ex 1780, så vet vi att timret fälldes under vintern 1780/81 och att huset kan ha byggts tidigast denna vinter (och i normalfallet troligen inte senare än kanske 1782). Annat som i gynnsamma fall kan dateras är brand- och körskador, friställning, att trädet börjat luta t.ex beroende på erosion eller likande.

Tillvägagångssätt

Insamling och bearbetning av träprover
Det finns i huvudsak tre typer av prover vi kan arbeta med, nämligen sågade skivor, borrprover och foton av befintliga träytor.

Sågade skivor
Exempel på en preparerad skiva sågad ur en granstubbe på våt mark.
Denna stubbe innehåller mycket tjurved, vilket gör den mindre lämplig
som referensmaterial. (observera att upplösningen på denna bild även
i maximal tillgänglig upplösning är mycket för låg för att kunna mätas
tillfredsställande)
Att arbeta med sågade skivor ger god överblick över provet. Om man arbetar med t.ex brandhistorik eller andra fenomen där ringasymmetrier är väsentliga, är skivor ofta ett måste. Som nybörjare är det också en mycket god idé att börja med några skivor, eftersom det ger en god känsla för träet, som är värdefull att ha med sig om/när man övergår till borrprov. Nackdelarna med skivor är att det oftast är svårt att komma åt att ta dem i byggander man är verkligt intresserad av. Ofta får man nöja sig med prov ur kasserat virke, vars ursprungssammanhang ofta kan vara oklart. En annan att proven är skrymmande - ett litet problem för nybörjaren, men efterhand växande. Tar man på sommaren skivor ur färska avverkningsstubbar, kan man få med vedinsekter, som under lång tid gnager i proven, om man inte avlägsnar barken. Det kan tilläggas att om man som nybörjare samlar in prov från avverkningsstubbar för att pröva tekniken, eller skapa en första kronologi, bör man välja runda stubbar utan rotben, och man bör undvika extrema växtplatser, som t.ex hällmarker eller myrar som ofta kan bjuda också den erfarne på ibland oöverstigliga svårigheter. Tänk dessutom på att de innesrsta ringarna i en låg stubbe är producerade av en känslig planta, som kanske inte alls reagerat på samma sätt som större träd. Det kan därför vara klokt att låta bli att mäta de innesrsta centimetrarnas ringar.

Prov i form av sågade skivor kan bearbetas på två sätt: Antingen, företrädesvis våta, med skalpell, eller torra med sandpapper. För egen del arbetar jag nästan uteslutande med torra prov och sandpapper. Använd bandslip. Börja med grovt "papper", och fortsätt successivt med finare. Jag brukar sluta med ett slitet 120-papper, för att sedan fortsätta för hand ned till ca 800 (fast man uppnår bra resultat om man slutar med ett slitet 400-papper också) När man arbetar med sågskivor är detta mödosamt. Min erfarenhet är att det allra vanligaste nybörjarfelet är att man inte slipar tillräckligt! Man ska i förstoring kunna se varje cellvägg - inte en massa repor och "såggnag" som är fallet om man slipar otillräckligt! I vissa fall kanske man kan överväga om man klarar sig med ett antal "tårtbitar", för att spara arbete, men det beror på vilken frågeställning man har - och vilka man kan komma att ha senare! Om provet är färskt eller sjödränkt, måste man låta det torka ordentligt innan man börjar slipa det, annars kan man med sandpapper aldrig uppnå den finnish som krävs.

Borrprov
Borrprover kan tas ur såväl levande träd som ur stockar i byggnader och andra konstruktioner. Tillväxtborr (5 mm) är avsett för levande träd och blöta stockar, men kan också användas i byggnader, både i barrträ och ek, men proven ur byggnadsvirke kräver ett mycket vasst och väl rengjort borr och extra stor varsamhet vid hanteringen av de ofta mycket spröda borrkärnorna. En stor fördel är att de är handdrivna och därmed inte kräver några tunga eller bullriga och eventuellt elnätsberoende borrmaskiner, medan nackdelen är att kvalitén på kärnorna blir något lägre än motsvarande tagna med ett maskindrivet kärnhålsborr, och att man inte kan ta prov ur alltför tunna (sprickbenägna) detaljer, som korta stockbitar, dörrposter/gåtar och liknande. Borrproven måste omedelbart emballeras tills de kan omhändertas. Jag använder numer ribbitar med urfrästa fem millimeter djupa och sex millimeter breda spår, där proven passar, och som sedan skjuts in i en passande pappershylsa. Man kan också använda tillräckligt tjocka sugrör där man avlägsnat "dragspelsleden" och det som är ovanför. Eventuellt kan man sprätta upp sugröret, men lämna de de yttersta tre millimetrarna intakta - vid behov kan dessa expanderas med ett lämpligt koniskt föremål, t.ex en penna.

Innan borrproven kan slipas måste de limmas fast på någon lämplig platta. Vanligt vitlim och en trälist (t.ex ett frånskär) är lämpligt. Det är viktigt att provet monteras med stående fibrer. Ofta kan provet vara något snott (särskilt om borret varit oskarpt eller dåligt rengjort). Då bör man se till att i första hand den yttersta delen blir så lodrät som möjlig, eftersom de smalaste ringarna finns där. Jag brukar använda en mall bestående av en ribb-bit med ca 2,5 mm djupa och 5-6 mm breda spår frästa med 1-2 mm mellanrum. Genom att i torrt skick placera upp till sex parallella prov i denna mall, behöver jag inte riskera något kladdande med lim i förtid, och proven blir raka och lodräta. När limmet sedan torkat, kan mallen tas loss, och återanvändas. Provsetet slipar jag på bandslip med först ett "friskt" och därefter ett slitet 120 papper, och sist med ett fint sandpapper för hand. Oftast behövs ingen ytterligare behandling, men ibland kan det vara nödvändigt att gnida in lite parafinolja på den yttersta delen av provet, om kontrasten visar sig vara dålig. Om det är ekprover brukar jag gnida in dem med kritmjöl. Det ger en mycket bra kontrastverkan, genom att fylla ut vårvedens grova porer.

Befintliga träytor
Den tredje typen av prov, är de där man är hänvisad till en befintlig träyta. Det kan handla om musikinstrumet, t.ex fioler (exempel på metod), möbler, hyvlade eller slipade golv, tak, paneler, dörrar etc. I vissa fall kan man med fint sandpapper eller radergummi (eller åtminstone borste eller trasa) förbättra ytan innan fotografiering. Givetvis bör man använda ett måttband eller något annat som gör det möjligt att kalibrera bilden efteråt. Om man gör en serie bilder är det viktigt att de överlappar varandra ordentligt och att de är tagna från samma avstånd, så att upplösningen blir den samma. Man kan sedan sammanfoga bilderna med hjälp av ett bildbehandlingsprogram, t.ex GIMP eller Photoshop. Eftersom denna typ av prov oftast inte är tvärsnitt, blir kontrasten vanligen sämre än på borr- och sågprov. Man kan inte heller själv välja "radie", att mäta utefter, utan den enda tillgängliga är den där sågsnittet råkade bli lagt. Ofta innebär detta en projektion, om sågsnittet inte gick exakt genom märgen, och de inre ringarna blir abnormt breda. Detta problem kan emellertid kompenseras för genom matematik som finns i dendroprogrammen, men använder man mätningarna som referensmaterial, kan det bli missvisande om det senare används för att studera någon aspekt av trädtillväxt.

Uppmätning
För att kunna göra en dendrokronologisk åldersbestämning, måste man först mäta bredden på alla ringar i provet. Det kan göras i huvudsak på två sätt, antingen med hjälp av mikroskop och en apparat, med vilken man kan registrera årsringsgränserna. Dessa apparater är mycket dyra, och knappas något för hemma-nybörjaren. Vi kan istället arbeta med skannade bilder. Det går att köpa en tillräckligt bra skanner för upp till ett par tusen kronor. Den bör ge bilder med en verklig upplösning på helst över 2000 dpi (om man ska köpa en ny, annars kan man prova med den man redan har, och se om den ger tillräckligt bra bilder för de prover man vill studera. Är proverna inte alltför tätvuxna kan 1000-1500 dpi också fungera bra) - tyvärr visar det sig att många fabrikörer anger dpi-specifikationer som är tilltagna långt utöver vad som verkligen går att åstadkomma. Det är nämligen få tillämpningar som verkligen behöver så högupplösta bilder som vår verksamhet fodrar, och därför torde de vara få som klagar. Man bör därför välja scanner med omsorg. När man skannar med hög upplösning är det viktigt att hushålla med den yta man begär skannad, annars blir bilderna snabbt ohanterligt stora. Det är klokt att försöka skanna på tvären, för att få kortare skanningstider.

När man väl scannat sitt prov, så kan man mäta årsringsbredderna i datorn. I princip kan man göra det, en i taget, med t.ex GIMP, men detta är en mycket tidsödande process, och med stor risk att göra fel. Ett mycket bättre alternativ är att göra det med CooRecorder, som kanske är det bästa programmet för ändamålet på marknaden, och till ett pris som gör det åtkomligt för de flesta. Med CooRecorder kan man ofta mäta stora delar av provet automatiskt - åtminstone om det gör sig om tall eller gran, även om det kräver noggrann efterkontroll och justering av de ringar som automatiken feltolkat.

Datering
Datering sker genom att provets mätserie jämförs steg för steg mot en referens med känd datering och korrelationsvärdet registreras för varje position. För att detta ska vara meningsfullt måste provet (liksom referensen) först normaliseras. Efter normaliseringen återstår bara den kortsiktiga (högfrekventa) årsringsvariationen, medan den lågfrekventa variationen, och den variation som beror på trädets åldrande, filtreras bort. Den enklaste, och kanske mest välfungerande normaliseringsmetoden - men inte den mest använda - är den där man dividerar varje årsringsbredd med summan av samma och föregående års bredder. Allt detta sköter dateringsprogrammen (jag använder CDendro) automatiskt, och levererar en lista på de bästa träffarna. Man måste sedan avgöra om värdena är tillräckligt bra för att men ska kunna vara säker på att den föreslagna dateringen är riktig. Det finns riktvärden, men om en datering är säker eller inte beror också på hur mycket man vet om provet - vet man varifrån det kommer, eller är det en bräda från någonstans i världen? Vet man från vilket halvmillennium det kommer, eller är det en stock som man grävt upp i någon myr? Har man flera prov från exempelvis en timmervägg och alla pekar på samma år om än med lite dåliga värden, ger det naturligtvis mer styrka åt dateringen, än om det är ett prov från en en ensam stock.

Referenser
Den mest kritiska punkten när man ska göra dendrokronologiska dateringar är tillgången på bra referensserier. En referensserie består av en medelvärdeskurva baserad på många parallella prov, som har visat sig passa mot varandra så att de därigenom bekräftar varandra. En sådan kurva kan dateras på två sätt. Antingen genom att man vet det exakta året för den yttersta årsringen för något eller några av proven. Det kan man veta om man har borrat i levande träd, då ju yttersta ringen kommer från senaste växtsäsong. Den andra metoden är att man kan datera en flytande medelvärdeskronologi mot någon redan existerande referens. Att bygga upp en egen referens är ofta fullt möjligt, och även lämpligt om man arbetar med material från en plats som ännu inte har någon lokal referens för den tidsperioden man arbetar med. Det finns tyvärr en olycklig tradition att hålla referenskurvorna hemliga. Ofta torde sådana kurvor, som byggts upp under lång tid, och ofta av institutioner finansierade av det allmänna, inte gå att göra fria, p.g.a olika avtal ock liknande. Det börjar dock finnas en hel del referenskurvor för norden och baltikum tillgängliga.

För tall finns en uppsjö recenta kurvor för hela norden utom Sydsverige och Danmark. Medeltida tallkurvor finns för Norrland, Lappland, Dalarna, Gotland, sydöstra Finland och Småland (fram till ca 1350). Tallvirke från perioden 1500-1700 är helt eller delvis svårt att datera i stora delar av Götaland och låglänta delar av Svealand samt Norrlandskusten. Här är det angeläget med bättre referenser - samlingar av prover, exempelvis från äldre byggnader, tas gärna emot!

Beträffande Ek har vi tillgång till några fina kurvor som når ner till tidig medeltid eller längre, från Västergötland, Halland, västra Danmark, norra Polen, samt kurvor från Öland och sydnorge som når ner till senmedeltid. Det fattas fria ekreferenser för Skåne, södra Sveriges inland och Mälardalen, samt sydöstra Sveriges medeltid.

Gran går att datera ner till omkring 1600 i Dalarna och delar av Norrlands inland, men i övrigt är referensläget mestadels svagt. Under vissa perioder, och i vissa varma/låglänta/kustnära lägen verkar det vara möjligt att datera gran mot tallreferenser, medan det i andra områden (och tidsperioder) inte går alls.

Alla fritt tillgängliga referenser som vi känner till, och som är av någon betydelse för skandinaviskt område, finns listade på Cybis wiki: List of references useful in southern and central Scandinavia.

Referensernas räckvidd
Enstaka prov är inte sällan vanskliga att datera utan tillgång till en lokal referens, medan samlingar ofta går att datera på längre avstånd. Man kan säga att trädets tillväxt vid varje tillfälle begränsas antingen av tillgång på värme eller på tillgång på vatten. Det gör att träden nära fjällkedjan nästan uteslutande begränsas av temperaturen, medan träd vid ökenranden begränsas enbart av tillgången på vatten. Träd av det senare slaget har vi förstås inte i norden, men ju längre åt sydöst i Sverige man kommer, och ju lägre, ju mer nederbördskänsliga blir träden, men hela tiden torde det vara fråga om ett komplext samband mellan nederbörd och temperatur. Då sommartemperaturerna vanligen samvarierar över större områden än sommarnederbörden, har referenser med stark temperatursignal, t.ex Norrlands inland, betyldigt längre räckvidd än referenser från t.ex Götaland.

Det är värt att ha i åtanke att de "dendrokronologiska avstånden" kan skilja sig avsevärt från de geografiska, och att de också varierar över tid. Två referenser från områden belägna t.ex 50 mil från varandra, kan under vissa tidsavsnitt ha väldigt mycket gemensamt, medan de under andra inte passar alls mot varandra. Man bör därför inte dra alltför långtgående slutsatser utifrån hur recenta kronologier passar, om vad som kan förväntas av överensstämmelse längre tillbaka.

Mycket mer finns att lära, men mycket av dendrokronologin är hantverk, som man lär genom övning. Konkreta problem som man stöter på, kan ofta vara bra att diskutera med andra. Skicka gärna ett mejl.

Några länktips: